Redan före flyktingvågen 2015 fanns dokumenterad kunskap om suicidrisk och om skyddsfaktorer för ensamkommande barn. Rutinerna för omhändertagande av ensamkommande barns psykiska hälsa var bristfälliga. FN kritiserade Sverige för att inte skydda barnen tillräckligt.
När den tillfälliga lagen trädde i kraft 2016 uppmärksammade civilsamhället desperationen hos de unga ensamkommande som visade sig med självmordshot, självmordshandlingar och fullbordade suicid. Någon officiell statistik finns inte för dem som saknar personnummer. Då forskare tog sig an problemet visade det sig att självmordsfrekvensen var tio gånger högre i denna grupp jämfört med svenskfödda ungdomar. Civilsamhället har fortsatt samla uppgifter, och sammanlagt har minst 30 barn och unga avlidit i suicid under åren 2015 – 2020.
Faktorer som bidragit till den psykiska ohälsan är osäkerheten under den långa asylprocessen, de många uppbrotten och flyttningarna samt hotet om att utvisas till ”hemlandet” – oftast Afghanistan.
Det delade ansvaret mellan socialtjänsten, Migrationsverket, hälso- och sjukvården samt staten har gjort att ingen tar ansvar. När ungdomarna blev 18 år, på naturlig väg eller genom uppskrivning av åldern, fick kommunerna ingen ersättning för dem och de kastades ut från kommunens omsorg. Migrationsverket ansåg sig inte ha ansvar för den psykiska hälsan hos de boende i förläggningarna. Hälso- och sjukvården hade inte resurser att bedriva ett suicidförebyggande arbete. Genom att undvika att samla in data har staten i sin styrning inte behövt ta hänsyn till verkligheten.
Författare: Elisabet Rundqvist. Manus juli 2021. Bild: Nordvästra Skånes tidningar 11.6.2015.
”Varje barn eller ung person som tar sitt liv i frustration, och där vi på något sätt har brustit längs med vägen, är ett barn för mycket. Det tycker också regeringen. Vi är också beredda att vidta åtgärder för att förbättra situationen och stötta gruppen.” Så sade socialminister Annika Strandhäll i början av 2018 [1]. Tyvärr talar verkligheten ett annat språk.
Den 26 januari 2017 tog Ali Noori sitt liv på ett HVB-boende i Vännäs [2]. Han var långt ifrån den första ensamkommande ungdomen som begick självmord, men hans död väckte uppmärksamhet på ett sätt som inte skett tidigare. Samma dygn försökte ytterligare två unga i Vännäs ta sitt liv [3, 4].
Vintern och våren 2017 eskalerade den psykiska ohälsan med självskador, självmordstankar, självmordsförsök och även fullt genomförda suicid. Förtvivlade ungdomar annonserade sina självmordsplaner på Facebook. Jag var en av de många vuxna som fanns på sociala medier och försökte fånga upp signaler, lugna och trösta. Vi kände oss maktlösa.
Mitt engagemang som stöd till ungdomar ledde till att jag började samla information om ungdomarnas självmord och självmordsförsök; ett arbete som jag under vintern 2020 – 2021 har kompletterat med ytterligare intervjuer och dokumentstudier. Det insamlade materialet redovisas i bilaga F.
2017 dog minst tolv ensamkommande unga genom självmord, och under 2018 ytterligare minst åtta. Mångdubbelt flera försökte ta sina liv, och ännu flera hade tankar på att göra det. Hur kunde detta ske – och vem bär ansvaret?
De frågorna försöker jag besvara. Att ta reda på vad som hände har varit svårt och ibland omöjligt eftersom arkivhandlingar har gallrats, eller så har jag nekats tillgång till handlingar med hänvisning till sekretess. Av hänsyn till de ungas och informanternas integritet avslöjar jag inga namn, utom i de fall då de redan publicerats i media.
Min slutsats är att myndigheterna visste, men lät det hända. Ingen var beredd att ta ansvar för effekterna av en flyktingpolitik som fråntog människor deras värde och deras hopp samt drev dem till desperation. Ytterst är detta en politisk fråga.
Många visste – men vad gjorde myndigheterna?
Civilsamhällets organisationer och volontärer fångade upp självmordslarm på Facebook, pratade och chattade med förtvivlade ungdomar, erbjöd sovplatser, lyssnade på deras sorg och oro samt hjälpte dem att manövrera i den obegripliga labyrinten av avslag, åldersuppskrivningar och plötsliga uppbrott. Utan deras insatser skulle många flera ha tagit livet av sig. Av de aktörer som beskrivs i den här texten är frivilliga och volontärer oftast de enda som funnits på rätt plats vid rätt tid, och erbjudit det som ligger inom en enskild persons makt att erbjuda. Varken kommuner, landsting eller stat har lyckats skapa strukturella åtgärder eller stöd på det sätt som hade behövts.
2015 – rapporter om självskador och suicid
Redan innan det största antalet asylsökande nådde Sverige hösten 2015 fanns rapporter om att ensamkommande barn och unga mådde dåligt samt riskerade att ta sina liv. I början av 2015 rapporterade media att ensamkommande barn och unga ofta mår dåligt vid ankomsten till Sverige och har en högre tendens till självskador och suicid. Det publicerades en rad artiklar som beskriver självmord, självmordsförsök och självskador [5-9]. Artiklarna visar att personalen som mötte barnen ofta saknade kunskap och kompetens att möta barnens behov. Sydsvenskan hade i juni 2015 en artikelserie om självmordsförsök och självskadebeteenden bland de ensamkommande. Man fann brister på vart tredje boende för ensamkommande. Många händelser rapporterades aldrig till myndigheterna [10].
FN visste redan 2015 att Sveriges omhändertagande av ensamkommande barn och unga brast: ”Enligt kritiken skyddas inte heller ensamkommande flyktingbarn i Sverige tillräckligt. Sverige
måste därför, enligt FN, öka kontrollen av personer som tar hand om barnen” [11].
Sedan inträffade det som ibland beskrivits som katastrof, våg eller kollaps: flyktinghösten 2015. 35 369 ensamkommande barn registrerades år 2015, fem gånger fler jämfört med året innan. I den nya situationen tappades självmorden bort. De larmsignaler som förts fram drunknade i de praktiska utmaningarna i att ordna det basala till barnen.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) publicerade i februari 2017 en rapport [12] där säkerhet och hot riktat mot asylsökande under hösten 2015 och våren 2016 undersöktes via genomgång av media och intervjuer. MSB refererar till att 29 kommuner anmälde sig själva under 2015 för att de inte kunde erbjuda ensamkommande barn och unga plats [13]. 28 kommuner gjorde anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) på grund av allvarliga brister i mottagandet. Rapporten nämner ett av självmorden och refererar till IVO:s generaldirektör Gunilla Hult Backström som varnade för allvarliga konsekvenser i samband med minskade resurser och brist på kompetent personal. I rapporten beskriver informanterna brister i personaltäthet, kompetens och kommunikation på boendena som säkerhetsrisker.
2016 – den nya flyktingpolitikens effekter
I slutet av 2015 aviserades den nya hårdare flyktingpolitiken och i början av 2016, när de barn som kommit under 2015 bara varit i Sverige en kort tid, inträffade nya självmord i gruppen. Det rörde sig om minst fyra, men troligen sex till sju barn [14].
Professionella och hjälpare varnade upprepade gånger i media [15-19]. Psykologer och läkare menade att samhällets institutioner och den förda politiken hade ett stort ansvar för det som hände. Den 31 maj 2016 skrev Skyddsvärnet i Göteborg till Socialdepartementet och larmade om att Migrationsverkets hantering av ungdomarna traumatiserar ensamkommande ungdomar och leder till ångest, självskadehandlingar och självmordsförsök [20].
Anna Sarkadi, professor i socialmedicin, undersökte under 2016 en grupp 206 barn där 76 % screenade positivt för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), och cirka 30 % hade aktiva självmordstankar [21, 22]. Sarkadi ansåg att dagens asylprocess kan liknas vid psykisk tortyr som återtraumatiserar barnen [23].
2017 – året när barnen dog utan att myndigheterna ingrep
2017 började med Ali Nooris död. Ali bodde med cirka sex andra ensamkommande på ett avsides beläget vandrarhem som beskrevs som ett stödboende. Personalen besökte stödboendet två gånger per dag. Som mest hanterade personalen totalt 60 ungdomar på flera olika HVB-enheter [24]. Olika omständigheter ledde till Alis uppgivenhet och slutade med att han hängde sig. Han hade självskadat sig kort innan, men ingen personal fanns just då tillgänglig. Självmordet och händelserna anmäldes till IVO enligt Lex Sarah [25].
Under året tog ytterligare minst elva ensamkommande unga sina liv. I en enkätundersökning vintern 2017 – 2018 svarade 23 % av dem som hade fått ett avslag från Migrationsverket att de försökt ta sitt liv, och 57 % beskrev självmordstankar [26, 27].
Civilsamhället och forskare fortsatte att varna via media [28]. Den 6 februari 2017 slog nätverket #Vistårinteut larm i ett brev till Barnombudsmannen, Migrationsverket samt Socialstyrelsen [29]. Socialstyrelsen gjorde då en rundringning till femtio slumpmässigt utvalda kommuner [30]. De fick uppgifter om tre avlidna och 68 självmordsförsök. I oktober publicerade #Vistårinteut min första sammanställning [31]. Rädda Barnen konstaterade i slutet av 2017 att asylsökande ungdomar särbehandlas jämfört med andra jämnåriga, trots att de har samma rättigheter. Till exempel saknas vårdplan fram till 21 år för de flesta asylsökande [32].
I mars 2017 gav regeringen i uppdrag till Socialstyrelsen att bilda ett Nationellt kunskapscentrum för frågor om ensamkommande barn (se bilaga E)[33]. Med barn räknades personer upp till 21 år. Syftet var att ”stimulera och stärka det nationella arbetet med att utveckla och sprida relevant och aktuell kunskap och ändamålsenliga kunskapsstöd, metoder och arbetssätt till yrkesverksamma”, och att skapa förutsättningar för ett bra mottagande och etablering av asylsökande och nyanlända.
I kunskapscentrets uppdrag ingick inte att samla information om ungas självmord. Det påbörjades andra halvåret 2017 då tre forskare på Karolinska institutet (KI) bad om Socialstyrelsens uppdrag att kartlägga och beskriva ensamkommande barns och ungas självskadebeteende, suicidförsök och död genom suicid [34]. Deras rapport Kartläggning av självskadebeteende, suicidförsök, suicid och annan dödlighet bland ensamkommande barn och unga, som byggde på de fall jag och ett par andra organisationer rapporterat till dem, publicerades i januari 2018 [14]. Forskarna konstaterar att materialet mycket troligt är underrapporterat [35]. Varken boende, psykiatri, elevhälsa eller andra aktörer som potentiellt kunnat rapportera har haft vetskap om tillbuden, vilket också framkommer av BlankSpots anonyma enkätsvar [26, 27].
Från 2018 – rapporteringsplikt men informationen når inte ut
2018, när rapporten från KI uppmärksammat katastrofen, infördes en ny rutin som innebar att Rättsmedicinalverket (RMV) redovisar siffror över konstaterade suicid hos avlidna asylsökande ensamkommande barn och unga till Socialstyrelsens dödsorsaksregister [36]. Detta gör det möjligt att i efterhand redovisa vad som hänt, men fördröjningen i rapporteringen kan vara mer än ett år. Det finns ingen proaktiv funktion som kan larma under pågående händelseförlopp, vilket gör det omöjligt att i tid upptäcka om självmorden skulle öka.
För 2018 och 2019 anger rättsmedicinalverket (RMV) att siffran per år understiger tio avlidna. När jag ber att få kön, ålder och utvisningsland ska sekretessprövning ske, och när jag skriver den här texten har sekretessprövningen ännu inte avslutats [37].
Den ödesdigra flytten
Om kommunen efter åldersuppskrivning berövar en ungdom boendet utlöses en reaktion. Antingen accepterar ungdomen att bli förflyttad enligt Migrationsverkets anvisningar, eller också protesterar hen genom att vägra flytta.
Ett stort antal unga lät sig transporteras till en flyktinganläggning för vuxna. Många asylboenden var vid den här tiden, 2016 – 2017, stora och låg ofta avsides. Resultatet blev att hen förlorade sitt stabiliserande nätverk samtidigt som kontakten med en god man avslutades. Många fick svårt att få i gång skolgången och förlorade tillgång till elevhälsan som första linjens prevention. Samtidigt förlorades också tryggheten från det tidigare boendet.
Den som blev flyttad var oftast misstrodd av Migrationsverket som ifrågasatte ålder och identitet. Att bli fråntagen sin identitet är djupt kränkande, samtidigt som man förväntas driva sin egen rättsliga process. Oavsett vilken ålder Migrationsverket gav dessa unga var de kvar på samma mognadsnivå som innan uppskrivningen. Den administrativa åldern gav inte automatiskt en vuxens insikter och mognad.
Mina informanter har berättat om barn och unga som när de bodde på HVB var stabila och inte uppvisade några tankar på suicid. De gick i skolan och kämpade för att etablera sig och integrera sig. När de blev åldersuppskrivna och förflyttade till boenden för vuxna tappade de all trygghet. Alla dörrar tycktes stängda. De drabbades av eskalerande psykisk ohälsa och började tänka på självmord. Till slut gjorde ungdomen ett suicidförsök. Jag har exempel på pojkar som tvingats flytta mellan många olika vuxenboenden som ett efter ett stängdes av Migrationsverket [38]. Det togs ingen hänsyn till att mycket unga personer tvingades flytta upprepade gånger – inte ens i fall där varje flytt följdes av ett nytt självmordsförsök [39].
Vägra flytta
Många ungdomar visste att skolan är det viktigaste av allt och vägrade att låta sig ”interndeporteras”. Volontärer hjälpte till med boende. Ibland fanns samarbeten mellan kommunen och frivilliga eller ideella föreningar (s.k. Idéburet offentligt partnerskap, IOP). Stadsmissioner och nybildade familjehemsföreningar lade ned ett enormt arbete med att hitta frivilliga familjehem (se kapitel 6.4.3). Men det räckte inte åt alla. Då blev det övernattning hos kompisar någon natt i taget, eller i ett hisschakt, på nattbussen eller utomhus. Om man är kvar på platsen som blivit som en hemort finns ändå vissa suicidpreventiva faktorer kvar som skola, vänner och sociala nätverk.
För den som lever på gatan är utsattheten monumental. Risken för att bli utsatt för brott eller att dras in i kriminalitet ökar. Det blir svårare att sköta skolan även om man vill. Drogproblem förekommer; självmedicinering i en hopplös situation. Desperationen växer och tar till slut sitt uttryck i självmord. Ju längre personen stannar i den här situationen, desto fler tillfällen ges att aktivt lösa sin situation genom att avsluta sitt liv.
När man sedan får avslag, indragen dagersättning, blir papperslös och utvisningshotad kommer nya pådrivande faktorer: rädsla för att bli tagen av polisen, fattigdom. Om ungdomen inte har hjälp från civilsamhället blir det svartjobb, kriminalitet, langa droger eller prostitution som ger inkomster. Från beroendevården kommer signaler om livsfarliga överdoser som troligen är intagna som suicidförsök, ibland i kombination med alkohol. Ett av dödsfallen från 2020 kan hänföras till den här kategorin, papperslös med drogproblem.
Två av dem som dog 2017
Ismat
Den 7 februari 2017 tog Ismat sitt liv. Ismats död har beskrivits i media [40, 41].
Ismat registrerades som 16-åring när han sökte asyl 2015 och placerades på ett HVB-hem i Lysekil. Han bar på svåra upplevelser och mådde psykiskt dåligt. Genom BUP, barn och ungdomspsykiatrin, fick han lugnande läkemedel.
Ismat bad sin gode man och socialsekreterare att hitta ett familjehem åt honom. Men i september 2016 blev han uppskriven till 19 år och fick samtidigt avslag på sin asylansökan. Eftersom han nu ansågs myndig måste han flytta till ett asylboende för vuxna, i en annan kommun. Han måste lämna sin skola och sina vänner. Ismats gode man berättar att han fick två timmar på sig att packa innan HVB-hemmets personal körde honom till asylboendet i Dals Ed.
På asylboendet fanns ett 90-tal boende. Personalen bestod av tre personer dagtid och ingen på natten. Platschefen har senare berättat att han uppfattade Ismat som ovanligt tyst och tillbakadragen, men inte hade fått någon information om att han skulle må psykiskt dåligt. Den före detta gode mannen var orolig för honom och försökte nå personalen utan resultat.
Ismat berättade för sin före detta gode man att han vantrivdes på boendet, att där bara fanns vuxna och inga jämnåriga och att han inte fick gå i skolan. I december kastade han sig i en sjö. En annan boende drog upp honom. Polis och ambulans kom till platsen men utan att ta honom med sig.
Efter någon vecka hittades Ismat blodig på toaletten.Han har skurit sig, stora djupa sår. En av de boende ringde polisen och ambulansen kom. ”Men han fick bara stanna fyra timmar. Sedan körde de hit honom igen, de visste att han skulle försöka igen”, berättar en av de boende. Någon vecka senare fick Ismat en sjukhusräkning på 4 000 kronor. När personalen försökte lugna honom svarade han: ”Jag ska inte betala, jag ska ta livet av mig”.
Asylboendets platschef ringde till Migrationsverket efter drunkningstillbudet och påpekade att Ismat mådde dåligt, och ringde igen efter sjukhusbesöket. Men Migrationsverket vidtog inga åtgärder.
Den 8 februari hittades Ismat livlös utanför asylboendet av poliser i en bil på rutinpatrullering. Ingen hade larmat. Denna gång gick hans liv inte att rädda.
Abrham
I oktober 2017 hoppade 18-årige Abrham från en bro och drunknade. Även hans död har beskrivits i media [42-44].
Abrham bodde på ett stödboende i Krokoms kommun. Han hade mått psykiskt dåligt i två år, och hade enligt sin gode man Jens troligen ADD. Han hade försökt bli utredd på BUP men kötiden var ett år. Jens är kritisk mot hur olika myndigheter har agerat: ”Det är många inblandade i en sån här soppa. När det börjar gå snett får man inte bolla så viktiga ärenden mellan varandra.”Kritiken innehåller många ingredienser: bristande resurser hos BUP, bristande kommunikation mellan psykiatriska enheter i Umeå och Östersund, långa väntetider, tvångsmedicinering samt utebliven utredning, behandling och stödinsats.
Sommaren 2016 får Abrham en psykos, och boendet kontaktar god man. Abrham ligger i fosterställning på golvet och ber att få dö. God man tar honom till psykakuten. Abrham är fortfarande ett barn, men BUP hänvisar till vuxenpsykiatrin där han blir lagd i bälte och tvångsmatad mediciner. Efter flera psykoser tar han till slut sitt liv.
Ett år tidigare hade god man anmält psykvården till IVO, och han gjorde det igen efter Abrhams död. Kommunen gjorde en Lex Sarah-anmälan. I april 2018 delar IVO ut skarp kritik mot kommunens agerande som inte hade fullgjort sin utredningsskyldighet. IVO efterfrågar en granskning av de bakomliggande orsakerna till självmordet och av socialtjänstens handläggning kring ungdomens behov.
Delat ansvar – och den unge ramlar mellan stolarna
Abrham och Ismat var inte de enda som drabbades av oklart ansvarstagande. Ensamkommande barn som söker asyl i Sverige placeras i landets kommuner. Det betyder inte att kommunen tar fullt ansvar för barnet eller ens att hen bor i kommunen. När barnet fyller 18, eller skrivs upp 18 år eller äldre, betraktas hen som vuxen och ansvaret för boende och försörjning övergår till Migrationsverket, så länge hen är i asylprocessen. Den som får uppehållstillstånd förväntas klara sig själv på samma sätt som en infödd ungdom i samma ålder. Den som få avslag får förlita sig på civilsamhället.
Det är lätt att signaler om självskador och suicidrisk ramlar mellan stolarna [45]. Kommunerna får dåligt stöd från Socialstyrelsens handledningar i att upptäcka och förebygga sådana saker, trots att det sedan flera år finns god forskningsbaserad kunskap om riskfaktorer och stödjande åtgärder.
Kommunens ansvar för boende och omsorg
I början av 2017 var de flesta av de ensamma flyktingbarn som kommit 2014 – 2016 fortfarande placerade inom samhällets omsorg. De bodde vanligen i familjehem eller på HVB-hem under ansvar av den placerande kommunen.
Från 1 januari 2016 inträdde en förändring i Socialtjänstlagen och man införde den nya placeringsformen stödboende [46]. Stödboendet har mindre personal och förväntningarna på de boendes förmåga att ta hand om sig själv är höga. I Socialstyrelsens meddelandeblad till kommunerna understryks att kommunens socialnämnd har övergripande ansvar för barn och unga i stödboende på motsvarande sätt som för unga i andra boendeformer, och att det ska finnas en särskild utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med barnet eller den unga. Förmågan att klara sig själv, och riskerna med minskad personalnärvaro, ska prövas och följas upp varje halvår. Om behoven kvarstår, liksom att ungdomens situation i övrig är oförändrad, kan placeringen förlängas (6 kap. 7 c § SoL.) [47].
Forskning visar att för barnet eller ungdomen är socialtjänstens roll och insatser oklara och svåra att förstå, och att det finns mycket frustration [48]. Av de tolv unga som under 2017 bekräftats ha tagit sina liv har jag fått uppgifter om boendeformen för tio. Fyra av dem bodde i stödboende. En ungdom hade eget boende, tre var placerade på HVB-hem, en bodde på Migrationsverkets asylboende för vuxna. Ett barn var placerat i familjehem. För de tio överväger alltså boendeformer med liten eller ingen uppsikt.
Den 1 juli 2017 kom nästa förändring på den kommunala nivån. Ersättningen till kommunerna för placering på kommunala eller externa HVB och familjehem sänktes radikalt. För asylsökande ungdomar över 18 år drogs ersättningen in med en gång, då de skulle övergå till Migrationsverkets boende. Detta medförde en rad drastiska beslut, både hos kommunen och hos Migrationsverkets handläggare. (Se kapitel 5.8.)
Kommunerna blev tvingade att snabbt omplacera barn och ungdomar från alla dyra konsulentstödda familjehem till nyöppnade kommunala HVB. Barn som under hösten 2015 placerats utanför anvisningskommunen på grund av platsbrist togs ”hem” till anvisningskommunen. Alla asylsökande över 18 år avslutades och överlämnades till Migrationsverket. Dessutom började Migrationsverket under hösten 2017 att systematiskt skriva upp åldrarna för asylsökande ungdomar. (Se kapitel 4.2.)
De ungdomar som plötsligt blivit ”vuxna” sågs inte längre som kommunens ansvar. En av dem var Ismat vars tragiska öde berättas ovan. Efter hans död kommenterade ordförande för socialnämnden i Lysekil hur arbetet i kommunen gick till: ”Det kändes som om vi spelade med människor, vi satt där och läste utredningar och försökte sätta oss in i ärendena, det var jättetufft. Men vi var inte bekväma med det” [40]. Ismat var inte den enda som tvingades flytta abrupt och lämna hela den trygghet som fanns i form av vänner, skola och socialt nätverk [49, 50].
Civilsamhället och ideella grupper förstod att en flytt för många unga skulle innebära enorma påfrestningar. Ett antal ideella föreningar bildades för att möta utmaningen och hitta frivilliga familjehem eller driva egna ungdomsboenden i föreningsform (se kapitel 6.4.3) [51].
Även på andra sätt kunde den verkliga eller av Migrationsverket tilldelade 18-årsdagen bli en skarp linje för att avsluta insatser. Vård enligt LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) ska enligt lag fortgå upp till 21 års ålder om behovet kvarstår så länge. Men kommunerna kunde avsluta insatsen på 18-årsdagen med hänvisning till att ansvaret övergått till Migrationsverket. Kommunen fick ingen ersättning för vården och ansåg sig då inte skyldig att låta den fortsätta. Ett sådant fall anmäldes till JO som kritiserade kommunen för att ha gjort fel [52].
För 2017 – 2018 fick kommunerna ett extra statligt bidrag för att ordna boenden för ungdomar i asylprocessen. I ett antal kommuner användes pengarna till helt andra ändamål [53].
En kommun sticker ut i mitt material. Under 2017 mottog jag uppgifter om att sju ungdomar i den kommunen sammanlagt utfört 32 suicidförsök under året, därav gjorde ett av barnen 15 försök. Samtliga individer var 2017 fortfarande barn (under 18 år) och gick i högstadiet. Fem av barnen orosanmäldes upprepat till kommunen utan att några/tillräckliga åtgärder sattes in. Barnet med 15 suicidförsök fick ett fåtal besök hos BUP, men vanligen var det kamraterna som gjorde livräddande insatser. Boendet blev anmält upprepade gånger utan att omplacering gjordes [54].
Migrationsverkets ansvar för asylprocess och placering
Trots att Migrationsverket övertar boende- och försörjningsansvaret när ett barn blir 18 så har verket enligt egen utsago inte något ansvar för hälsa och psykiskt tillstånd [55]. Migrationsverket genomför asylsökningsprocessen och har administrativt- och samordnande ansvar för kommuner och landsting när det gäller anvisningsboenden och ersättningsnivåer. De frånskriver sig allt hälsoansvar för både levande och döda barn och unga i asylprocessen eller under verkställighet [48 s. 168, 56].
Det finns ett undantag, som uppmärksammades 2017, bröderna Asad och Esmat, där storebror Asad tog sitt liv i oktober 2017 [57]. Asad var synskadad och hade dessutom redan tidigare visat suicidala tendenser. Migrationsverket erkände [58] att de fattat ett felaktigt beslut som ledde fram till att Asad tog sitt liv. Esmat drev en juridisk process mot svenska staten [59], och Justitiekanslern säger i sin bedömning av brödernas ärende att Migrationsverket har brustit i sin skyldighet att skydda liv, på ett sätt som kan betraktas som tjänstefel [60]. JK:s beslut är intressant: dels åläggs Migrationsverket ett ansvar att skydda liv, dels anser JK att Migrationsverket har skyldighet att vidta åtgärder för att utreda och minimera riskerna för skada vid ett avslagsbeslut till en person med känd suicidbenägenhet.
I den dokumentation jag förfogar över för åren 2016 till 2020 återfinns inget fall där det i berättelserna framgått att Migrationsverket vidtagit åtgärder i suicidpreventivt syfte, tvärtom: ”Har orosanmält, socialen hänvisar till Migrationsverket, ingen personal på boendet, ringt boendet” [61]. På de flesta asylboenden för vuxna finns ingen personal som kan ha extra bevakning eller ge mera stöd till den som mår dåligt, och det är stor risk att informationsöverföringen inte fungerar som den borde.
En suicidnära ungdom bodde på ett vuxenboende. Efter ett suicidförsök blev hen inlagd på psykiatrimottagning. På sjukhuset gavs tillsyn två gånger i timmen hela dygnet. På Migrationsverkets boende fick personen eget rum utan tillsyn. Migrationsverket skapade därmed potentiellt dödlig situation. Flera möjliga sätt fanns lättillgängligt; att hänga sig eller ta överdos av mediciner var bara en handräckning bort [62].
Landstingens/regionernas ansvar för vård
Barn och unga som tänkte eller försökte ta sina liv blev hänvisade till landstingens (regionernas) sjukvård, men många av dem fick inte tillgång till psykiatrisk behandling i den omfattning som de hade behövt. BUP var hårt belastad och det var långa väntetider för alla. Röda Korsets traumahantering hade många månaders kö – en evighet för en självmordsbenägen ungdom med självskadebeteende [63].
Akutsjukvården hade varken resurser eller kunskaper att ta hand om akut suicidala barn. Den som kom in akut kunde få vänta i många timmar, och när hen väl fick träffa läkaren kanske tillståndet inte längre var lika akut. För ungdomen själv kunde det då vara mycket svårt att berätta om hur hen mådde, och att samtalet skedde genom telefontolk gjorde det ännu svårare. Enligt en informant var läkarna inte intresserade av att prata med medföljande vuxna som hade kunnat förklara omständigheter och bakgrund. En del erbjöds några nätter på psykiatrisk avdelning, andra skickades hem direkt försedda med lugnande och ångestdämpande mediciner som var avsedda att lindra men lika gärna kunde användas till att fullfölja det en gång avbrutna självmordet [64].
Själva suicidrisken togs inte på allvar [65]. En 17-åring försökte 2015 ta sitt liv genom att hoppa från en bro men stoppades i sista stund [69]. På psykakuten blev pojken utskälld av läkaren och hemskickad – enligt läkaren fanns ingen risk för suicid. Några dagar senare hoppade han igen och fick livshotande skador. En annan pojke hängde sig men blev räddad och kom in på psykakuten, men skrevs ut igen efter två dygn trots att akuten visste att ingen i familjehemmet var hemma. När familjen kom hem hade pojken hängt sig igen [70].
Sjukvårdens oförmåga att hjälpa de unga sköt över ansvaret till familjehemmet eller boendepersonalen, som fick köra ”skytteltrafik till BUP”, vaka på nätterna och i värsta fall hitta den unge efter ett nytt och denna gång fullbordat självmordsförsök [64, 67, 68]. Ett familjehem berättar hur de har rensat hemmet från knivar, medicin mm. och håller den 15-årige pojken under uppsikt både dag som natt [69].
Behandlingen försvåras av att den unga inte har personnummer, eftersom det innebär att hens identitet mellan olika delar av systemet inte binds ihop. Detta gäller till exempel sjukjournaler [70]. När även födelsedata ändras under processen blir det ännu svårare att följa samma individ hos de olika myndigheterna. Därmed finns inga reella möjligheter att följa upp personens tidigare sjukdom, behandling eller suicidförsök.
Chansen att den desperata ungdomen på eget initiativ ska hitta fram till adekvat vård är obefintlig. I många hemländer är psykisk ohälsa någonting stigmatiserande, och många bär med sig skamkänslor och vill inte söka vård. Man vet inte hur svensk sjukvård är organiserad, och som ny på orten är det ännu svårare.
När en person försöker ta sitt liv i samband med ett avslagsbeslut är risken att det tolkas som den adekvat reaktion som inte kräver några psykiatriska insatser. Detta illustreras tydligt av ett självmordsfall från 2009, som vårdgivaren själv anmält till IVO med hänvisning enligt Lex Maria [71].
Det gällde en man med en lång historia av svår psykisk sjukdom. Vid en tidigare vistelse på rättspsykiatrisk klinik hade han haft övervakning på grund av suicidrisken. I väntan på utvisning satt han i förvar, och när han fick information om avslag försämrades hans tillstånd. Då placerades han i häkte utan att någon personal kontaktade psykiatrin eller inhämtade tidigare sjukdomshistorik. Ansvarig läkare ansåg inte att något sjukdomstillstånd låg till grund för patientens illabefinnande, utan att suicidrisken berodde på faktiska omständigheter. Efter mannens död skriver Socialstyrelsen att behandlingsansvarig läkare har gjort en felaktig bedömning och inte uppfyllt sina skyldigheter. Det hade varit befogat med en remittering till psykiatrisk inläggning, något som varken läkaren eller verksamheten (i detta fall häktet) ansåg nödvändigt.
En liknande syn på självmorden som logiska och adekvata reaktioner på utvisningsbeslut förekommer när det gäller de ensamkommande barnen, med följden att sjukvården kanske inte ens kontaktats eller att de suicidala barnen inte fått den hjälp de varit berättigade till.
Statens ansvar för dokumentation och information
När KI-forskarna år 2017 tog sig an uppdraget att kartlägga de ungas självskadebeteende och suicid hoppades de att genom samkörning av registerdata kunna få fram information om avlidna och allvarliga försök. Detta visade sig omöjligt eftersom samtliga inblandade myndigheter saknade rapporteringsplikt och det saknades register där det var möjligt att söka fram hur många ensamkommande flyktingbarn som avlidit till följd av suicid [36].
Då gruppen saknar personnummer fungerar inte samhällets statistikrapportering, och det blir svårare att förstå hur många som faktiskt borde ha varit dokumenterade. Informationsöverföringen mellan de olika aktörer som omger barnet eller ungdomen tycks var bristfällig, i vissa fall inte fungerat alls. Varken kommunerna, som har ansvaret för barnen, eller boendena som drivs av företag eller kommuner, hade till en början någon skyldighet att meddela självmordsförsöken till IVO eller någon annan myndighet [10]. Det gäller även landstingens vårdinstitutioner liksom länsstyrelserna, som har uppdrag att rapportera ensamkommande flyktingbarn som försvinner. Det fanns ingen statlig myndighet med ansvar att samla uppgifter, sammanställa och rapportera till regeringen.
I januari 2016 fick Socialstyrelsen regeringens uppdrag att analysera flyktingsituationens konsekvenser för socialtjänsten, och att ta fram kunskapsstöd och utbildningsmaterial [33]. Ett kunskapscentrum för ensamkommande barn inrättades 2017 – 2020, och i juni 2017 presenterades en delredovisning [72, 73]. Där framgår att suicid, suicidförsök och utbredd psykisk ohälsa dokumenterats av Socialstyrelsen. Man presenterade också KI-forskarnas resultat som bland annat tryckte på behovet av skyddande miljöer och trygga och stabila boenden.
När kunskapscentret stängde vid årsskiftet 2020/21 fanns 30 diarieförda dokument inom ärendet ”26073/2017: Samverkan med Barnrättsorganisationer” [74]. I slutrapporten 2021 beskrivs civilsamhällets och de ideellas roll som kompensatorisk där övriga samhället brister, framför allt genom att ordna boende för dem som faller utanför systemet (se bilaga E) [75]. Rapporten fångar också in aspekter från civilsamhället:
De uppmärksammar också att familjer som ställt upp som frivilliga familjehem är trötta efter långa påfrestningar. Familjerna har stöttat unga som levt i ovisshet i många år om huruvida de får stanna, som mår psykiskt dåligt och i vissa fall även är suicidbenägna. De unga har även svårt att få stöd av psykiatrin när de hunnit bli 18 år. … Organisationerna vädjar till samhället om att gå in och ge mer stöd till de unga, oavsett legal status. Annars finns risken för allt större problem med utsatthet, exploatering och ett växande skuggsamhälle [75 s. 43].
Socialstyrelsen ger ut en handbok om ensamkommande barn och unga som riktar sig till socialtjänsten. Ingen av utgåvorna 2016 [76] eller 2020 [77] skriver om självmord eller suicidförsök. I handboken från 2020 finns avsnitt som avhandlar psykisk ohälsa där barnets 18-årsdag lyfts fram som en kritisk tidpunkt. Handboken saknar vägledning för socialtjänsten vid misstanke om suicidalitet, och suicidpreventiva faktorer saknas.
Informationen fördes inte ut till kommunerna på ett sätt som kunde gjort skillnad. KI:s genomgång visade att många ungdomar hade en otrygg och instabil tillvaro, och att detta långt ifrån togs på allvar [14 s. 33].
Civilsamhället som visselblåsare och livräddare
Civilsamhället tog ett avgörande ansvar för att uppmärksamma myndigheterna och de politiska företrädarna på den ohållbara situationen. Dessutom har privatpersoner och civilsamhället samt organisationer tagit stort omvårdnadsansvar för de ensamkommande och med all säkerhet räddat många liv.
Under 2017 – 2018 fördes en debatt i media och på sociala medier om att de volontärer som engagerat sig för en eller flera ungdomar antingen hade baktankar om utnyttjande eller var ”godhetsknarkare” med en egen vinning av att hjälpa. Det framfördes att familjehemmen borde förhålla sig professionella och inte skapa familjeliknande band till barnen eller ungdomarna. Tanken var att genom att hålla en kylighet i relationen skulle ett framtida utvisningsbeslut inte bli så kännbart för någon av parterna. Först tar alltså samhällets institutioner inte sitt ansvar, och sedan krävs av privatpersoner att förhålla sig som anställd personal. Absurditeten i detta blev mycket tydlig på de sociala medie-plattformar där volontärerna fanns. (Se kapitel 6.2.)
Mångas ansvar – eller ingens?
Det finns flera likheter mellan de fall som namngivits. De olika insatserna har saknat samordning och ansvaret faller mellan stolarna. I slutänden anses ingen ansvarig för bristerna. I fallet med Abrham kallar god man det hela för ”en soppa” [42]. Det är en beskrivning som kan användas på många fler av berättelserna jag har samlat in.
En del fall med allvarliga brister har anmälts till IVO. Hur många av dödsfallen som är IVO-anmälda har jag på grund av sekretess inte kunnat få fram. I ett fall där ett barn tog sitt liv anmälde socialtjänsten sig själva enligt Lex Sarah. Anmälan resulterade i att alla parter skyllde på varandra; socialtjänsten lade ansvaret på BUP, som i sin tur lade ansvaret på Migrationsverket som menade att ansvaret låg hos kommunen. Ingen tog ansvar, och ingen hade brustit. Trots det dog barnet i väntan på tillräcklig hjälp [78].
En annan IVO anmälan, enligt Lex Sarah, gäller Ali Nooris död. Utredningen visar att det saknades en samordnad individuell plan för honom. Han hade haft kontakt med boendepersonal på flera olika boenden, BUP, hälsocentral och akutvården [25].IVO konstaterade att kommunens vård- och omsorgsnämnd inte fullgjort sina skyldigheter [79]. Det var många som såg hur dåligt Ali mådde, men ingen tog ansvar för mer än sin lilla bit – och det ledde till hans död.
Migrationsverket menar att kommunerna ansvarar för den psykosociala delen. Kommunerna menar att psykisk ohälsa är landstingets ansvar. I en kommun avslog den socialdemokratiska ordföranden i socialnämnden ett suicidpreventivt program för ensamkommande barn.
Många har lagt ansvaret hos migrationsministern eller statsministern. Ytterst är de moraliskt ansvariga så som ansvariga för riket och för att inte samhället har haft tillräckliga resurser och skyddsmekanismer. Men ser vi till uppbyggnaden faller inte ansvaret ut på någon enskild part. Genom att olika delar i barnets liv sorterat under de tre olika nivåerna stat, region och kommun kan ingen av nivåerna hållas ensamt ansvarig. Ansvarsfördelningen är också beroende av var i asylprocessen barnet eller ungdomen befunnit sig när händelsen ägt rum.
Betänker vi antalet aktörer som varje barn interagerat med; socialsekreterare, lärare/pedagoger, skolhälsovård, god man, juridiskt ombud, utredare på Migrationsverket, boendepersonal/familj och eventuella vårdinsatser blir bilden än mer komplex. Mitt insamlade material visar att vårdkedjan gång på gång har brustit. Ansvaret för att föra vidare information och säkerställa adekvat vård samt uppföljning har i många fall fallerat. Genom IVO:s granskningar och min genomgång av media ser vi att vårdplanerna brister och nödvändig kompetens för att hantera suicid saknas.
De ungdomar som skrevs upp i ålder återgick till det statliga ansvaret genom Migrationsverkets boenden som enligt JK faktiskt har ett ansvar [60]. Kommunens avrapportering till det nya boendet var ofta bristfällig. På asylboendet saknades beredskap för att ta till sig larm från före detta gode män eller andra. Jag har hittat flera exempel där barn som försökt ta sitt liv tidigt i processen åldersuppskrivits, flyttats till vuxenboende och sedan åter försökt ta sina liv [80]. De som inte flyttade till Migrationsverkets boenden kunde i bästa fall få hjälp av civilsamhällets organisationer eller andra frivilliga.
Ungdomarna ansågs vara vuxna och kapabla till självständiga och informerade beslut direkt efter en ålderuppskrivning. Orosanmälningar till socialtjänsten kunde leda till ”åtgärden” att ungdomen fick ett brev med uppmaningen att uppsöka sin vårdcentral om hen kände sig nedstämd [81].
De barn och unga som fått uppehållstillstånd och därefter tagit sitt liv är ännu mer oklara i förhållande till ansvar. Berättelserna tyder på att många lämnades mer eller mindre åt sitt öde efter uppehållstillståndet kommit: ”Bodde i eget boende, ensam, hade PUT, lämnade självmordsbrev” (avliden november 2017) [82].
Det grundläggande problemet är politiskt
Frivilligorganisationen #Vistårinteut tog i början av 2017 upp frågan om de ungas självmord i en skrivelse till barnminister Åsa Régner [29]. Socialdepartementet bekräftade att situationen var allvarlig och att oron för fler självmord bland unga asylsökande var befogad. Man hänvisade till rapporter från Barnombudsmannen och berättar att situationen föranlett flera möten mellan Barnombudsmannen, Migrationsverket, IVO, Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och regioner (SKR), organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen samt Socialstyrelsens nationella kunskapscentrum.
Riksdagsledamoten Emma Henriksson (KD) tog i mars 2017 initiativet till ett samtal mellan de inblandande parterna Socialstyrelsen, IVO, SKR, Migrationsverket och regeringen [83]. Samtalet tycks inte ha lett till konkreta åtgärder eller förändrade rutiner.
Personer och organisationer som möter asylsökande ungdomar tog upp frågan med regeringen. Representanter från #Vistårinteut och Skyddsvärnet träffade i mars 2017 statsråden Åsa Regnér och Gabriel Wikström samt statssekreterare Lars Westbratt. Man tryckte på att flyttarna i direkt samband med åldersuppskrivning och avslag kan vara rent dödliga samt att de s.k. återvändarsamtalen är riskfyllda och kan öka risken för självmord [84].
Jag skrev ett flertal gånger 2017 – 2018 till migrationsministern och Justitiedepartementet med aktuella siffor och berättelser om det allvarliga läget. Nyårsnatten 2017/18 summerade jag hela året 2017 till migrationsminister Helén Fritzon [85]. I mars 2018 besvarades mina e-postmeddelanden av kommunikationschefen på Justitiedepartementet med citat ur budgetpropositionen om satsningar på psykiatri, men inga förändringar inom asylområdet. I april 2018 besökte jag Socialdepartementet för att samtala om den allvarliga situationen. Även SKR och den då statliga utredaren för psykiatri fick uppvaktning angående de alarmerande signalerna gällande suicid under våren 2018.
Den 23 mars 2018 höll riksdagen en interpellationsdebatt där Christina Höj Larsen (V) ställde en fråga om självmord bland asylsökande barn och unga. Frågan bevarades av socialminister Annika Strandhäll (S). Hon gjorde en uppräkning på insatser inom psykiatrin, Kunskapscentret för ensamkommande barn och kommunbidragen 2017 – 2018 för att möjliggöra för kommunerna att låta ensamkommande unga bo kvar i kommunen under asylprocessen. Strandhäll var inte beredd att diskutera asyllagstiftningen som en möjlig anledning till att de unga mår så dåligt. Hon erkände att väntetiderna inom BUP är för långa, men nämnde inte väntetiderna i asylprocessen [1]. Därmed markerade hon att ansvaret för de asylsökande låg hos olika departement, att ingen hade helhetsförståelse och därmed indirekt att regeringen inte kunde göras ansvarig för effekterna av sin egen politik. Man kunde på sin höjd tänka sig att lindra dess effekter, men var inte beredd att se att roten till det onda låg i den politiskt beslutade hanteringen av ungdomarna.
Regeringen accepterade därmed inte det faktum att situationen har skapats av en rad migrationspolitiska beslut: lagar, regleringsbrev, rekommendationer och finansieringsregler samt hur ansvarsfördelningen genomfördes mellan staten och kommunen.
I en intervju med Dagens Arbete den 24 november 2020 påmindes migrationsminister Morgan Johansson om att de ensamkommande unga lider av en hög grad av psykisk ohälsa och en nio gånger högre självmordsfrekvens än svenskfödda [100]. Han fick frågan om hur han såg på den tuffa lagstiftningens roll i sammanhanget. Hans svar tyder inte på någon förståelse för statens ansvar:
Många av de här ungdomarna har nog varit under stark psykisk press redan från början. Det kan vara till exempel hemifrån, och många har även upplevt väldigt traumatiska situationer. Det gäller för flyktinggrupper generellt. Varje sådant fall är naturligtvis en djup tragedi. Men från statens sida måste vi ändå se till så att vi har en politik som är klar och tydlig, att du både har rättigheter och skyldigheter. Då måste vi ha en ordning där det är möjligt att söka asyl, men också kräva att man lever upp till de skyldigheter som man har.
Ministern menade att den politik som förts var nödvändig – annars skulle vi gå mot en ordning då vi i praktiken har fri invandring och vårt asylsystem skulle falla samman. Staten har, enligt honom, ”tagit ett jättestort ansvar under barn- och ungdomstiden”, och man måste vara ”beredd att ställa vissa krav på människor som trots allt är vuxna.”
Vad är det för krav Johansson menar att det är rimligt att ställa på en ungdom som bara vill dö [101]? Vilka krav är det pojken som försöker strypa sig själv med ett lakan inte uppfyller? På vilket sätt menar Johansson att staten tagit ett jättestort ansvar för Aref, Abrham, Ismat, Ali, Asad, Esmat och de andra? På de frågorna ger Johansson inga svar.
Att välja bort kunskap
Governance by ignorance är ett sätt att styra genom att ignorera kända fakta, eller ignorera att samla relevanta fakta. Ignoransen kan ses som ett tillstånd av att inte veta, att sakna kunskap eller omdöme, eller vara omedveten om fakta och därmed förbise det. Forskning visar att genom ett medvetet val att inte samla eller sammanställa fakta kan ignoransen instrumentaliseras till ett sätt att styra [86]. Genom styrning i ett tillstånd av ignorans kan en rad faktorer som annars skulle kunna påverka beslutsfattandet lämnas utanför. När styrning genom ignorans kombineras med begrepp som ”den andre”; en grupp människor som genom urvalskriterier redan placerats i en grupp värda mindre uppmärksamhet, är det fullt möjligt att förbise en självmordsvåg som den hösten 2017.
De ensamkommande barnen och ungdomarna utgjorde inte en prioriterad grupp, eller en grupp som hade ett positivt fokus. Tvärtom var mediedebatten hård och dömande; de ensamkommande anklagades i många fall helt grundlöst för att ljuga om sina asylskäl. Inte minst bidrog migrationsminister Morgan Johansson till att peka ut gruppen i debatten genom att säga: ”Men vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar” [87]. På det sättet var de här barnen redan bortsorterade från en positiv omsorg och uppmärksamhet. I stället tyngdes de av att kollektivt skuldbeläggas, samtidigt som de över en natt förlorade alla rättigheter som barn och anklagades för att ha ljugit om sin ålder.
När ingen myndighet eller samhällsfunktion ansåg sig ha ett övergripande ansvar att samla hälsoinformation för de barn och unga som anlände utan vårdnadshavare kunde den stora psykiska ohälsan pågå ouppmärksammad.
Det saknas en reell möjlighet till ansvarsutkrävande. Det är känt inom uppföljningsforskningen ”det som inte mäts finns inte”. Ingenstans finns det för de tre nivåerna (kommun – region – stat) ett uppdrag att registrera dödsfall genom suicid, suicidförsök och vårdkonsumtion (vårdtillfällen, akutbesök osv.) för de människor i Sverige som saknar personnummer, på samma sätt som det finns annars i samhället [89].
Utgångspunkten borde ha varit att alla de unga flyktingarna bär på migrationstrauma i högre eller lägre utsträckning. Det var redan känt hur båtresorna över Medelhavet och flyktinglägren påverkar barn, och att barnen skilts från sina familjer. Det borde ha varit tillräcklig anledning att vara extra vaksam. Framför allt från kommunernas sida bör kunskaperna ha funnits tidigt.
Bristen på adekvat offentlig statistik har gjort det möjligt att osynliggöra den här tragedin, men även bristen på statistik är följden av politiskt styrda val och prioriteringar. Genom att man inte samlat data om suicid, suicidförsök och självskador hos ensamkommande barn och unga har konsekvenserna av de fattade politiska besluten inte tillåtits påverka den fortsatta inriktningen inom migration och asylrätt.
Genom att se varje avliden som en solitär och olycklig händelse, i stället för att se det som en signal på strukturella brister, kunde ignoransen upprätthållas under flera år. Att inte nämna riskerna för suicid i Socialstyrelsens handbok för socialtjänsten är ytterligare ett exempel. Kommunerna hålls i fortsatt ignorans.
Det går inte att skylla det som hände från 2016 och framåt på att så många ensamkommande barn anlände 2015. De strukturella problemen fanns på plats när det stora antalet barn anlände. Ointresset för att skapa en funktion för att ha en nationell och uppdaterad bild av gruppen bäddade för att låta de systemfel som fanns fortsätta oupptäckta och utan åtgärd. Möjligheterna att följa en utveckling har marginellt förbättrats efter KI:s rapport tidigt 2018 genom de årliga siffrorna från RMV till Socialstyrelsen, med alla inbyggda brister och eftersläpningar i den rapporteringen.
Desperation och handling
Sverige har som alla andra länder inom EU att förhålla sig till Europakonventionen. Varken i krig eller i fred ska ett människoliv kränkas på ett sådant sätt att det resulterar i självmord. Europakonventionen, artikel 3, anger att ”ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”.Artikel 5 handlar om rätt till frihet och säkerhet.
Flera av barnen och ungdomarna hade utsatts för kränkningar genom samhällets handlingar och i vissa fall icke-handlingar, som att inte tillgodose vård och omsorg. Bristen på koordination, stora brister i informationsöverföring, och avsaknad av en sammanhållande part som hade kunnat höja orosnivåerna kring ett barn eller ungdom, gör att det är fler än Asad och Esmat som av svenska staten vållats skada som bör falla under artikel 3 och 5. På grund av den fragmenterande ansvarskedjan kan detta aldrig utredas i efterhand. Jag anser mig ha fog för att påstå att Sveriges hantering av ensamkommande flyktingbarn är ett tydligt exempel på governence by ignorance och bryter mot Europakonventionens artikel 3 och 5.
Suicid är inte i sig en sjukdom; det är en handling. Det är något en person utför när inga andra alternativ tycks finnas för att lösa sin livssituation. Inte förrän samhället erkänner suicid som handling i stället för sjukdom kan man förstå dess drivkrafter och vilka faktorer som är preventiva och vilka som är pådrivande.
Om man accepterar att suicid är en handling går det att prata om preventiva åtgärder, dvs. med ett systemteoretiskt tänkande; handling och mothandling. Det går att införa preventiva åtgärder, det går att understödja de faktorer som ger trygghet och förutsägbarhet. Inget av detta har tillämpats i de ekonomiska satsningarna från statens sida förutom bidraget till kommunerna, men det framställdes inte som suicidpreventivt. Tomas Lindblom på Justitiedepartementet svarade mig 2018: ”Med tanke på att många asylsökande och nyanlända barn och unga lider av psykisk ohälsa ska 50 miljoner kronor inom satsningen riktas mot denna målgrupp” [85]. Man ville satsa resurserna på symtomlindring i stället för på preventiva åtgärder, som att säkerställa att barn och unga fick bo kvar där de byggt trygga nätverk. Friskfaktorerna togs inte tillvara. I stället eskalerades de suiciddrivande faktorernas inverkan i de ungas liv.
Det var en insikt som i december 2016 presenterades efter att en studie av nyanländas hälsa gjorts. Katarina Carlzén, Länsstyrelsen Skåne, sade i en intervju 2016 att det går att påverka hälsan i positiv riktning genom att skapa sociala nätverk och motverka känslan av isolering och av att bli marginaliserad [89].
Samhällets tillkortakommande
Man brukar tala om premigration-, migrations- och postmigrationsaktorer. De första två kan vi inte påverka, men postmigration kan vi påverka genom att använda de suicidpreventiva faktorer som beskrivits genom forskning.
Det är alltså samhället, inte ungdomarna som skapar situationen.
Att ta sitt liv är en relevant handling när man berövats allt handlingsutrymme. Det som finns kvar att besluta om är hur och när hen dör. ”Att välja sin död, i stället för att bli deporterad och dö som en hund”, som en ung kille uttryckte det. Att bli kastad i ett dike, eller få en begravning i Sverige? Att välja tidpunkten och platsen var viktigt för honom. Att han skulle dö under alla omständigheter var han helt övertygad om.
Redan tidigt fanns det dokumenterad kunskap om suicidrisk och om skyddsfaktorer samt ännu mera presenterades genom KI:s rapport. Trots detta har inga konkreta åtgärder vidtagits för att arbeta preventivt. Sammanlagt minst 30 barn och unga dog under åren 2015 – 2020. Hade någon av dem kunnat räddas genom konkreta åtgärder?
Det jag ser genom det insamlade materialet är samhällets reträtt från allt ansvar. Jag ser ett samhälle som låter unga människor dö för egen hand.
När det gäller suicid är det fel att analysera det som kostnadsdrivande; det handlar om livets okränkbarhet. Det handlar om det moraliska ansvaret som beslutsfattare i kommun, landsting och departement har mot alla människor. Och ytterst om det politiska ansvaret som vilar på de folkvalda; de som suttit i beslutandeorganen på alla tre nivåerna, statliga, regionala och kommunala.
Ingen har kunnat säga att de inte visste – men ändå har myndigheter på alla nivåer möjliggjort och i många fall till och med drivit fram en politik som pressade de unga in i den desperation som ledde till självmord.
Håll mitt hjärta
Håll mitt hjärta, håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar och vill mig väl
Håll mitt hjärta, håll min själ
Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta, ta min själ
Håll mitt hjärta, håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig, allt jag begär
Håll mitt hjärta, håll min själ
Björn Skifs
Sökord: Boken, Psykisk ohälsa, Det officiella Sverige
Till Innehåll
Bilagor
D. Citat ur personlig kommunikation Elisabet Rundqvist
E. Referat av rapporten ”Kunskapscentrum för ensamkommande barn 2016 – 2020” Elisabet Rundqvist
F. Ensamkommande barns och ungdomars suicid och suicidförsök 2015 – 2020 Elisabet Rundqvist
Referenser till kapitel 5.2 samt bilagorna D, E och F
1. Självmord bland barn och unga i asylprocessen. Interpellation 2017/18:381 av Christina Höj Larsen (V). Socialminister Annika Strandhäll, anf. 16, 2018-03-23 www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/sjalvmord-bland-barn-och-unga-i-asylprocessen_H510381
2. 16-årig flyktingpojke tog sitt liv – två till försökte. Aftonbladet 2017-01-27 www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/gmny5/16-arig-flyktingpojke-tog-sitt-liv–tva-till-forsokte
3. 16-årig asylsökande pojke tog sitt eget liv. Expressen 2017-01-27 www.expressen.se/nyheter/16-arig-asylsokande-pojke-tog-sitt-eget-liv/
4. Flyktingpojke tog sitt liv – två andra försökte. SVT 2017-01-27 www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/flyktingpojke-tog-sitt-liv-tva-andra-forsokte
5. När blev Sverige ett ruttet land? Aftonbladet 2015-03-17 www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/1krgqe/nar-blev-sverige-ett-ruttet-land
6. Flera självmordsförsök på boenden för ensamkommande. Helsingborgs Dagblad 2015-06-11 www.hd.se/2015-06-10/flera-sjalvmordsforsok-pa-boenden-for-ensamkommande
7. Larm om självmord bland flyktingbarn. SvD 2015-03-25 www.svd.se/larm-om-sjalvmord-bland-flyktingbarn
8. Brister avslöjade på Attendoboende efter dödsfall. SvD 2015-11-16 www.svd.se/brister-avslojade-pa-attendoboende-efter-dodsfall
9. Pojke allvarligt skadad. Jönköpings-Posten 2015-09-15
10. Brister har upptäckts på vart tredje boende. Sydsvenskan 2015-06-11
11. FN riktar skarp kritik mot Sverige. SVT Nyheter 2015-01-25. www.svt.se/nyheter/inrikes/fn-riktar-skarp-kritik-mot-sverige
12. Från förväntan till lång väntan. En studie om hot- och riskbilden på asylboenden. S. 33f. MSB 2016 rib.msb.se/filer/pdf/28229.pdf
13. Kommuner anmäler sig själva. DN 2015-12-10 www.dn.se/nyheter/sverige/kommuner-anmaler-sig-sjalva/
14. Hagström Ana; Hollander Anna-Clara; Mittendorfer-Rutz Ellenor. Kartläggning av självskadebeteende, suicidförsök, suicid och annan dödlighet bland ensamkommande barn och unga. Avdelningen för försäkringsmedicin, Institutionen för klinisk neurovetenskap. Institutionen för folkhälsovetenskap Karolinska Institutet 2018 ki.se/sites/default/files/migrate/2018/02/19/projekt_fm_suicid_ensamkommande.pdf
15. Samhället handfallet inför ungas lidande. Dagens Samhälle 2016-05-18 www.dagenssamhalle.se/debatt/samhaellet-handfallet-infoer-ungas-lidande-25033
16. Självmordstankar vanligt bland unga ensamkommande. DN 2016-11-25 www.dn.se/nyheter/sverige/sjalvmordstankar-vanligt-bland-unga-ensamkommande/
17. Allt fler självmordsförsök på asylboenden. BlankSpot 2016-12-20 blankspot.se/allt-fler-sjalvmordsforsok-pa-asylboenden/
18. Lång väntan leder till hopplöshet. Västerbotten-kuriren 2017-01-27 www.vk.se/2017-01-26/lang-vantan-leder-till-hopploshet
19. Vi betalar notan för den nya asylpolitiken i människoliv. Nerikes Allehanda 2016-12-15 www.na.se/artikel/vi-betalar-notan-for-den-nya-asylpolitiken-i-manniskoliv
20. Brev: Till politiker i regering och riksdag från Skyddsvärnet daterat 2016-05-13. Dnr Ju2016/04259/EMA
21. Jägerskog, Magnus; Sarkadi, Anna. Riv upp nya asyllagen och ta hand om alla barn. GP Debatt 2017-02-18 www.gp.se/debatt/riv-upp-nya-asyllagen-och-ta-hand-om-alla-barn-1.4161914
22. Ny metod ska hjälpa ensamkommande. UNT.2016-12-27 unt.se/nyheter/uppsala/ny-metod-ska-hjalpa-ensamkommande-4480578.aspx
23. Lång väntan bryter ner asylsökande. GP 2017-12-17 www.gp.se/1.4918296
24. Informant 2017
25. Ingen tog helhetsgrepp. Västerbottenskuriren 2017-04-07. (Bekräftas av IVO dnr 11303/2017)
26. Nästan alla har funderat på att ta sitt liv. Blankspot 2018-05-21 blankspot.se/nastan-alla-har-funderat-pa-att-ta-sitt-liv/
27. Så gjorde vi undersökningen om de ensamkommande. Blankspot 2018-05-21 blankspot.se/sa-gjorde-vi-undersokningen-om-de-ensamkommande/
28. Ytterligare ett självmord på asylboende. Bohuslänningen 2017-02-08 www.bohuslaningen.se/ytterligare-ett-självmord-på-asylboende-1.4150011
29. Anmälan om allvarlig misstanke om organiserade självmord. Pressmeddelande #vistårinteut 2017-02-06 Dnr S2017/00777/KOM BREV handling nr 1 www.mynewsdesk.com/se/number-vistaarinteut/pressreleases/pressmeddelande-fraan-nummer-vistaarinteut-170206-1788402
30. Många kommuner känner till självmordsplaner bland ensamkommande. Pressmeddelande Socialstyrelsen 2017-02-15 www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/manga-kommuner-kanner-till-sjalvmordsplaner-bland-ensamkommande/
31. Suicid och suicidförsök ensamkommande unga – sammanställning av #vistårinteut. Pressmeddelande 2017-10-25 www.mynewsdesk.com/se/number-vistaarinteut/pressreleases/suicid-och-suicidfoersoek-ensamkommande-unga-sammanstaellning-av-nummer-vistaarinteut-2232475
32. Lång väntan bryter ner asylsökande. GP 2017-12-17 www.gp.se/1.4918296
33. Uppdrag om inrättande av nationellt kunskapscentrum om ensamkommande. Socialdepartementet 2017-03-23 www.regeringen.se/496fe8/contentassets/ef49499925f64ba29d707729234011c3/uppdrag-om-inrattande-av-nationellt-kunskapscentrum-om-ensamkommande.pdf
34. Stoppa självmorden bland ensamkommande Podd Dagens Arena Människor och migration 2018-03-02 www.dagensarena.se/redaktionen/ny-podd-stoppa-sjalvmorden-bland-ensamkommande/
35. Hög andel självmord bland asylsökande. Psykologtidningen 2018-02-27psykologtidningen.se/2018/02/27/hog-andel-sjalvmord-bland-asylsokande/
36. E-post från Elisabet Svedberg, utredare, Socialstyrelsen 2020-11-20. Se bilaga D ref. P1
37. E-post RMV 2021-02-04, besvarat av statistiker på Rättsmedicinalverket.
38. Migrationsverket stänger asylboenden. SVT 2016-10-10 www.svt.se/nyheter/lokalt/gavleborg/migrationsverket-stanger-asylboenden
39. Informant 2018. Se citatbilgan ref. P3
40. Ismat vädjade om hjälp – tog sitt liv. GP 2017-03-17 www.gp.se/nyheter/v%C3%A4stsverige/ismat-v%C3%A4djade-om-hj%C3%A4lp-tog-sitt-liv-1.4199776
41. Ingen är förvånad över självmordet. Bohuslänningen 2017-02-10 www.bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/ingen-är-förvånad-över-självmordet-1.4153897
42 Ensamkommande Abrham tog sitt liv i oktober – nu anmäls psykvården av hans gode man. Östersunds-Posten 2017-12-21 www.op.se/logga-in/ensamkommande-abrham-tog-sitt-liv-i-oktober-nu-anmals-psykvarden-av-hans-gode-man
43. Yngling tog sitt liv – utredningen kring självmordet underkänns helt. SVT Nyheter/Jämtland 2018-04-06 www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/tog-ett-ar-att-anmala-missforhallande-i-krokoms-kommun
44. Krokoms kommuns utredning av självmord underkänns. P4 Jämtland. 2018-04-06 sverigesradio.se/artikel/6925603
45. Informant om avliden 2017. Se bilaga D ref. P2
46. Prop. 2015/16:43. Stödboende – en ny placeringsform för barn och unga www.regeringen.se/4ac02b/contentassets/ddafedafccf843eeb8ffa35986aabccb/stodboende—en-ny-placeringsform-for-barn-och-unga-prop.-2015-16-43.pdf
47. Socialstyrelsens meddelandeblad Nr 1/2016 www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/meddelandeblad/2016-1-1.pdf
48. Söderqvist Forkby, Åsa. Ensamkommande barn och unga i en föränderlig värld, s. 173-75. I: När samhället träder in. Red: Andersson, Höijer, Sallnäs, Sjöblom. Studentlitteratur 2020
49. Personlig kommunikation med socialsekreterare 2021-03-05. Se bilaga D ref. P6
50. Informant 2017. Se bilaga D ref. P4
51. Hoppet tände en folkrörelse. Pressmeddelande #vistårinteut 2019-12-31 www.mynewsdesk.com/se/number-vistaarinteut/pressreleases/hoppet-taende-en-folkroerelse-2957278
52. Socialnämnden i Västerviks kommun får allvarlig kritik för att nämnden låtit vården enligt 3 § LVU av en ung man upphöra utan att ha gjort en utredning om saken och utan att ha fattat ett beslut om att vården skulle upphöra. JO dnr 1060-2017 www.jo.se/PageFiles/12696/1060-2017.pdf
53. Hur gör kommunerna med ensamkommande ungdomar som fyller 18? #vistårinteut 2017-12-19 vistarinteut.org/hur-gor-kommunerna-med-ensamkommande-ungdomar-som-fyller-18/
54. Uppgifter från informanten som följt barnet under lång tid och hade stor insyn i levnadsförhållandena. I telefonsamtal beskrev informanten det som vanvård i boendet.
55. Det spelar ingen roll för dem om jag tar mitt liv. ETC 2017-06-24 www.etc.se/inrikes/det-spelar-ingen-roll-dem-om-jag-tar-mitt-liv
56. E-post 2018-01-02 från Helene Hedenbris, Migrationsverket dnr 4.2.1-2107-133532 som svar på skrivelse 2017-12-13. Se bilaga D ref. P5
57. Esmats bror tog sitt liv efter utvisningsbeslutet. SVT 2017-10-19 www.svt.se/nyheter/inrikes/esmats-bror-tog-sitt-liv-efter-utvisningsbeslutet
58. Migrationsverket erkänner fel om utvisning. SvD 2017-10-19 www.svd.se/migrationsverket-erkanner-fel-om-utvisning/om/migrationsverket
59. När staten gör fel ska det prövas och gottgöras. Dagens Samhälle 2018-05-26 www.dagenssamhalle.se/debatt/nar-staten-gor-fel-ska-det-provas-och-gottgoras-22382
60. Inget skadestånd men väl kritik mot Migrationsverket för handläggning av asylansökan avseende två bröder. JK Dnr: 6629-18-4.3 2020-02-17 www.jk.se/beslut-och-yttranden/2020/02/6629-18-43/
61. Informant 2017
62. Informant 2017-18
63. Informant 2017, se bilaga D ref. P12
64. Informant 2021, se bilaga D ref. P9
65. Självmorden är ett misslyckande. Bohusläningen 2017-03-21 www.bohuslaningen.se/åsikt/ledare/självmorden-är-ett-misslyckande-1.4203876
66. Pojke allvarligt skadad. Jönköpings-Posten 2015-09-15
67. Informant 2017. Se bilaga D ref. P10
68. Informanter. Se bilaga D ref. P11
69. Informant 2017. Se bilaga D ref. P13
70. Bollandet med ålder kan bli förödande. UNT 2018-11-05 unt.se/insandare/bollandet-med-alder-kan-bli-forodande-5124946.aspx
71. Socialstyrelsen beslut Dnr 42-7082/09. 2009-11-23
72. Socialstyrelsen Dnr 4972/2016 2017-06-26
73. Kunskapscentrum för ensamkommande barn. Delredovisning 2018 s.16 f. Juni 2018 www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2018-6-29.pdf
74. Socialstyrelsen dnr 26073/2017
75. Slutrapport från Kunskapscentrum för ensamkommande barn. Socialstyrelsen. ISBN 978-91-7555-555-3 www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2021-2-7230.pdf
76. Ensamkommande barn och unga. Handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter. Socialstyrelsen. 2016. ISBN 978-91-7555-408-2
77. Ensamkommande barn och unga. Handbok för socialtjänsten. Socialstyrelsen. 2020. ISBN 978-91-7555-519-5
78. Personlig kommunikation med barnets familjehem som redogjort för anmälans innehåll och resultat 2021-01-05
79. Vill granska brister efter självmord. Västerbottens-Kuriren 2017-05-24. www.vk.se/2017-05-24/vill-granska-brister-efter-sjalvmord
80. Informant 2017. Se bilaga D ref. P7
81. Informant 2017. Se bilaga D ref. P8
82. Informantens berättelse (2017). PUT = permanent uppehållstillstånd
83. Självmorden är ett misslyckande. Bohusläningen 2017-03-21 www.bohuslaningen.se/åsikt/ledare/självmorden-är-ett-misslyckande-1.4203876
84. Skriftlig återkoppling per e-post från Skyddsvärnet Birgitta Göransson 2017-03-26 till statsråden Åsa Regnér och Gabriel Wikström samt statssekreterare Lars Westbratt
85. E-post dnr Ju2017/09084 2018-03-01
86. Governing through ignorance: Swedish authorities’ treatment of detained and non-deported migrants during the COVID-19 pandemic. Lindberg, Annika, Lundberg Anna, Häyhtiö Sofia, Rundqvist Elisabet. Ej publicerad
87. Ministern: Vi kan inte ansvara för alla Mellanösterns pojkar. SVT Nyheter 2016-10-24 www.svt.se/nyheter/inrikes/minsitern-vi-kan-inte-ansvara-for-alla-mellanosterns-tonarspojkar
88. Dödlighet i suicid (självmord). Folkhälsomyndigheten 2021-02-09 www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/tolkad-rapportering/folkhalsans-utveckling/resultat/halsa/suicid-sjalvmord/
89. Många nyanlända mår sämre – efter att de kommit till Sverige. SVT 2016-12-13 www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/manga-nyanlanda-far-samre-halsa-efter-att-de-kommit-till-sverige.
90. Svar från departementssekreteraren UD2021/02205/RS 2021-02-18
91. E-post 2021-01-07
92. E-post från statistiker på Rättsmedicinalverket 2021-02-04
93. Eriksson, Thord. Ali blev vuxen efter ett ögonkast. I: Dom som stod kvar. Natur & Kultur 2019 thorderiksson.se/2019/10/31/fem-ar-aldre-efter-ett-ogonkast/
94. Informant 2018, förnyad kontakt 2021-01-05
95. Överdos av tuberkulosläkemedel vanligt bland unga asylsökande. Läkartidningen 2016-11-15 lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2016/11/Overdos-av-tuberkuloslakemedel-vanligt-bland-ensamkommande/
96. Aref och de fyra sista siffrorna. Tendens, kortdokumentär. SR 2018-01-15 sverigesradio.se/avsnitt/1008902
97. När silvertrådar slits isär. Facebook #vi står inte ut @vistarinteut 2020-11-22 www.facebook.com/vistarinteut/posts/1246874942363329
98. Om det inte finns hopp blir det svårt. Läkartidningen 2017-05-03 lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2017/05/om-det-inte-finns-hopp-blir-det-svart/
99. Debatt: Samhället tar inte ansvar för sjuka ensamkommande. Altinget 2019-08-15 www.altinget.se/artikel/debatt-samhallet-tar-inte-ansvar-for-sjuka-ensamkommande
100. Ministern: De ensamkommande borde ha förberett sig bättre. Mikael Färnbo, Dagens Arbete 2020-10-24 da.se/2020/11/ministern-de-ensamkommande-borde-ha-forberett-sig-battre/
101. Rundqvist, Elisabet. Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva? Dagens Arbete 20201204
da.se/2020/12/vilka-krav-ska-man-stalla-pa-den-som-inte-orkar-leva/
102. Stefan Löven, Facebook 2015-09-05 fb.watch/38peRTUhor/
103. Kritiserad Löfven håller tal om kris. SVT 5.9.2015 www.svt.se/nyheter/inrikes/kritiserad-lofven-haller-tal-om-kris
104. Larm om flera självmord bland flyktingbarn. Norran 2015-03-25 norran.se/nyheter/larm-om-sjalvmord-bland-flyktingbarn
105. Brister i arbetssätt väcker kritik. SVD 2015-11-17
106. Efter självmordet – BUP söker upp ensamkommande. Sveriges Radio Blekinge 2016-06-27 sverigesradio.se/artikel/6462037
107. Landstinget fick inte reda på självmordet. Sveriges Radio Blekinge 2016-05-02 sverigesradio.se/artikel/6423793
108. A journey’s end for one Afghan boy, hopes of a new life in Europe end in suicide. Reuters Investigate 2016-09-22 www.reuters.com/investigates/special-report/europe-migrants-sweden/
109. Ensamkommande mellan hopp och förtvivlan. SVT Nyheter Skåne 2016-12-13 www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/ensamkommande-mellan-hopp-och-fortvivlan
110. Försökte hänga sig – personal avvaktade. Skånska Dagbladet 2016-07-09
111. Mats Persson: ”Vi behöver skynda på asylprocessen”. Lokaltidningen Bjuv Klippan 2016-01-29
112. Nya rutiner efter självmordsförsök. Sydöstran 2016-08-30
113. Självmordsförsök bland ensamkommande. TT Nyhetsbyrån 2016-11-25
114. Fem självmordsförsök sedan i november. Sveriges Radio Blekinge 2017-03-03 sverigesradio.se/artikel/6643364
115. Fler ensamkommande försöker ta sitt liv. P4 Sjuhärad 2017-11-15 sverigesradio.se/artikel/6818631
116. Många självmordsförsök bland ensamkommande flyktingbarn. Frälsningsarmén februari 2017 www.fralsningsarmen.se/vad-vi-gor/vuxna/artiklar/manga-sjalvmordsforsok-bland-ensamkommande-flyktingbarn/
117. Uppgifter från bland annat Uppsalastödet, ideell förening
118. Psykisk hälsa. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! stoppautvisningarna.blogspot.com/p/sjalvmord.html
119. Informant 2021
