Under 2017 begick minst 12 ensamkommande barn och ungdomar, utan personnummer, självmord. Det är tio gånger fler än i motsvarande åldersgrupp med personnummer [14]. I samtal med professionella yrkesutövare inom området framkommer en stor enighet om att antalen är underrapporterade, verklighetens antal torde vara större [14 s. 36]. I denna rapport presenteras detaljerat material om säkerställda och misstänkta suicid och suicidförsök under åren 2015 – 2020 samt början av 2021. Citat utan källhänvisning kommer från personlig kontakt med informanter 2016 och 2017.
Bilaga till kapitel 5.2. Författare: Elisabet Rundqvist. Manus juli 2021. Bild: En ungdom sörjer sin kompis vid graven. Fotograf okänd.
Sedan tidigt 2017 har jag samlat uppgifter om suicid och suicidförsök i gruppen ensamkommande barn och unga. Syftet är att dessa barn och ungdomar inte ska glömmas bort eller gömmas undan genom att osynliggöras. Jag är inte forskare eller utbildad inom suicid och psykisk ohälsa. Jag gör inga anspråk på att den här texten ska ses som vetenskaplig. Jag vill tacka alla dem som gjort ett helt otroligt jobb med att stötta de barn och unga som den här texten handlar om. Jag tackar också alla informanter, utan er hade vi inte vetat; liksom jag tackar personer som gjort eftersökningar för att svara på mina frågor och tagit svåra samtal med ungdomar för att förstå vad som hänt. Vi har alla tillsammans gjort det möjligt att berätta om barnen som dog. Vi kan också berätta om barnen som nästan dog, alla finns inte kvar i Sverige och kan inte själva berätta sin historia.
Jag har på senare tid fått flera liknande berättelser om ungdomar som på nytt kommer fram till desperation, som är vid vägs ände på sitt ärende i Sverige, och utan hopp om en ny process. Vissa har haft verkställighetshinder inne för prövning, för några har preskriptionstiden passerat och de har fått avslag på den nya asylansökan.
Det kan vara början på en ny våg av suicid och suicidförsök som resultat av den långa tiden i väntan, eller misslyckanden med studierna, misslyckanden att finna arbete osv. Eftersom inget systematiskt material samlas kan vi omöjligt veta om det är ett avslag eller något annat som är utlösande orsak. Flera av berättelserna är kopplade till asylprocessen eftersom den blivit extremt långvarig, plågsam och utan förhoppning på ett positivt beslut. När hoppet släcks, släcks även viljan att leva.
Bakgrund
26 januari 2017 tar Ali Noori sitt liv på ett HVB boende i Vännäs. Alis död kom att bli en vattendelare både bland de unga ensamkommande flyktingarna och i de nätverk som fanns 2017, och i många fall fortfarande finns runt dessa ungdomar. Vintern och våren 2017 eskalerar den psykiska ohälsan, självskador, självmordstankar, självmordsförsök och även fullt genomförda suicid. Flera frivilligorganisationer larmade till Barnombudsmannen (BO), Justitieombudsmannen (JO) och ett flertal myndigheter.
Jag började samla in data under februari 2017 efter de första dödsfallen, när ett stort antal unga under loppet av ett par timmar lade ut avskedsbrev eller statusuppdateringar i sociala medier med avsikt att ta sitt liv. Jag och ett antal vuxna uppmärksammade detta och tog kontakt med ungdomarna för att erbjuda stöd. Samtidigt frågade vi oss: Hur vanligt är det här? Hur många har hittills avlidit? Vem ansvarar? Jag fick snabbt klart för mig att ingen satt på svaren på dessa frågor, ingen hade det övergripande ansvaret. Med tidigare erfarenheter från suicidalitet på nära håll kände jag det som min uppgift att samla berättelserna. Någon måste kunna skriva deras historia. Vid den tidpunkten var jag aktiv i #vistårinteut och gjorde insamlingen i de olika grupper som fanns inom rörelsen.
Då problematiken uppmärksammats i media (se kapitel 5.2) fick Karolinska institutet (KI) hösten 2017 ett uppdrag att utreda och beskriva suicid i gruppen ensamkommande barn och unga. Deras utgångspunkt var de 15 suicid som jag dittills hade samlat uppgifter om. I egenskap av etablerade forskare hade de tillgång till register och journaler på ett annat sätt än jag hade. De genomförde också en rundringning till ett antal kommuner.
Resultaten publicerades i januari 2018 i rapporten Kartläggning av självskadebeteende, suicidförsök, suicid och annan dödlighet bland ensamkommande barn och unga [14, se referat nedan]. De flesta av suicidfallen skedde under asylprocessen, innan asylansökan var slutgiltigt prövad. Lång handläggningstid anges som orsak. De som suiciderat efter att ha blivit beviljade asyl hade status som alternativt skyddsbehövande, vilket då inte gav rätt till familjeåterförening. Oroliga och osäkra förhållanden lyfts fram som utlösande orsaker. Endast en minoritet av de suicidfall som kunnat valideras i denna studie hade fått avslag på sin asylansökan.
Min kompletterande undersökning från 2021
I början av 2021 genomförde jag en undersökning där jag dels försökte kvalitetssäkra vissa uppgifter från 2015 – 2017, dels samlade in information om händelser från 2018 – 2021. Nedan presenteras först mina resultat och analyser, därefter ger jag detaljerad information om material och metod.
Allmänna slutsatser
Från materialet har jag dragit vissa slutsatser. Dessa bekräftas till stora delar av forskarna från Karolinska institutet och deras registerforskning. KI:s forskning har indirekt validerat mitt material då det visar sig i hög grad överensstämma. Differenserna gällde framför allt tolkningen av vilka dödsfall som verkligen var suicid.
Totalt från 2015 – 2020 räknar jag med minst 30 avlidna med de siffror jag förfogar över. Det finns ett mörkertal då alla fullbordade suicid inte har kommit till min kännedom. Med de inneboende osäkerheterna summerar jag till 32 avlidna.
Det finns vissa mönster. I KI:s studie var killar från Afghanistan vanligast. Mitt källmaterial visar samma mönster, oavsett vilket år det handlar om: flickor är undantag och majoriteten är från Afghanistan.
Kvalitativ analys
Anledning till suicid och suicidförsök
Suicid är inte ett rop på hjälp, det är en desperationshandling i en situation när livet är helt outhärdligt. Utan att känna till varje fall i detalj är det svårt att veta om det är psykiska trauman som ska hänföras till premigrationsfaktorer (våld, övergrepp, bevittnat avrättning osv.), eller postmigrationsfaktorer att barnet/ungdomen inte klarat påfrestningarna efter ankomsten till Sverige. I fallet med Asad (se kapitel 5.2) vet vi att det finns en längre tid av allt sämre mående som kulminerar när han anses vara sin lillebrors ordnade mottagande; att som blind ansvara för sin lillebror i Afghanistan blev för mycket. Asad tog sitt liv för att ge Esmat en chans att stanna i Sverige.
De utlösande faktorerna i materialet från 2017 var oftast knutna till ungdomens situation i Sverige. Ett självmordsförsök utlöstes av nyheter på TV om att det blir svårare för afghaner att få uppehållstillstånd. En skär upp vristerna samma dag som besked kom om flytt till vuxenboende. Bristande nätverk efter flytt till vuxenboende och ny ort. Ett barn var först apatiskt och försökte sedan hoppa framför ett tåg efter åldersuppskrivning och avslag, i samband med överklagan. Fyra berättelser kopplar suicidförsöket till andra ungdomars död, två till genomförda deportationer.
Många nämner att avslag på uppehållstillstånd för vänner eller klasskamrater utlöser desperation. Ett antal berättelser kopplar ihop med olika skeden i asylprocessen; livströtthet i väntan på besked, ångest inför samtal hos Migrationsverket, första avslaget, tredje avslaget. Ett stort antal berättelser beskriver flytt och uppbrott, eller oro för att detta ska ske. Att förlora god man och boendeform för underårig har varit utlösande faktor. Att bli uppskriven redan vid ankomsten och bo med vuxna utan tillsyn. Att bli åldersuppskriven och förlora barnets rättigheter samt tvingats till boende för vuxna förekommer i många berättelser. Minst 37 personer har skrivits upp i ålder, vilket motsvarar 26 % av de barn och unga som har angiven ålder. Barn och unga utan åldersangivelse har räknats bort innan andelen beräknades.
Exempel på beskrivningar av utlösande orsak till suicid eller suicidförsök (alla är från informanter 2017):
Ungdomen uppvisar trauma från händelser i hemlandet som har förvärrats av lång väntan på intervju.
Gjorde det när hans social vägrade ge fortsatt stöd efter att han fyllde 18, då han visste att han skulle hamna på gatan, han dog hellre.
Fyllde på riktigt 18. Utslängd från HVB och god man sa: ”Nu är du vuxen, adjö”.
[Nära släktningar dödas brutalt] Pojken fick panik att samma skulle hända honom om han blev tillbakaskickad.
Blivit åldersuppskriven och flyttad till asylboende i annan kommun, ringde på morgonen från sjukhuset och berättade.
Gjorde det för att han hade sådan ångest inför att ha sin första intervju med Migrationsverket.
Långvarig depression och oro, lång väntan till asylsamtal, rädsla att inte få stanna.
Det som utlöste självmordsförsöket är den långa väntan på utredning i kombination med att en kompis har fått alla avslag och kommer att utvisas. (15-åring)
Fick åldersuppskrivning redan vid ankomsten till Sverige. Bor med vuxna. (Uppger 17 år 2017.)
Boende på HVB-hem, inte varit på första intervju än, fyllde 18.
Rädsla för att bli utsatt för övergrepp, instabil sedan han kom. (Suicidförsök på sjukhus.)
Väntar just nu på möte med MiV om ett par dagar, som utlöst nästa fas av suicidtankar.
Efter att ha läst om nästa deportation blev han så upprörd att han xxxxx.
Han bor i en lägenhet som Migrationsverket står för. Han bor med 4-5 vuxna män. Där finns ingen personal.
Suttit i förvaret i 2 veckor och redan försökt begå självmord 3 ggr.
Ungdomen var kusin med en ensamkommande ungdom som tog livet av sig i början av året.
Polisen svarade: ”Han ville att vi skulle döda honom, han ville dö.”
Dom, reaktion på avslag och uppskrivning till 18 år.
Talibanerna härjar i hans hemby och han har inte haft kontakt med familjen på månader.
Blev 18 år i april. Hon skulle vara tvungen att flytta norrut.
Orsak depression inför asylprocessen. (Tvångsintagen.)
Under 18 men vet inte var han är i processen, men har väntat länge, länge.
Efter att ha gått med självmordstankar intensivt sedan 1 vecka utlöste gårdagens självmord i XXXX starka känslor.
När han flyttat till det nya boendet så försökte han än en gång ta sitt liv.
Han ämnade ta sitt liv, berättade om hur rädd och ledsen han är.
Personalen kom och sa: ”Packa, om 30 min kommer polisen och hämtar dig. Du ska till Stockholm.” Han blev rädd.
Att inte veta om han får stanna har skadat honom djupt. Att gå med trauma från ett krig, och sedan väntan och åter väntan är knäckande.
Blev uppskriven till 18 när han kom, vuxenboenden hela tiden, ingen kontaktperson.
Hans kompis begick självmord och det var efter det som han försökte.
Åldersuppskriven trots att MÅB [medicinsk åldersbedömning] visade 17,5 år. Avslag tillsammans med uppskrivningen.
18 år, första avslaget i tisdags. Hotad till livet av släkting.
De tog sina egna tabletter tillsamman; Atarax, Sertralin, Mirtasapin i stora mängder. Båda med första avslaget. (Två personer tillsammans.)
Just fyllda arton och placerad på Migrationsverkets tillfälliga boende veckan efter födelsedagen. Hen fick första avslaget, tog emot det ensam.
Åldersuppskriven, fick avslag samtidigt. Blev utkastad från HVB-hemmet med en dags varsel, god man och social sms:ade bara och sa att de slutade.
Fick muntligt avslag på ansökan om fortsatt insats på HVB-hem av chefen på socialförvaltningen.
Mycket orolig och förvirrad efter ert möte. Han förstod inte vad som händer nu.
Nu 18 år. Avslag på asylansökan. BUP ställer inte längre upp, psykakuten konstaterade att de är överbelagda och inte kan ta in honom.
Precis utsläppt från psyk och natten efter var det dags igen …
När han blev 18 år fick han flytta till en barack, där XXX kommun låter 18-åringar bo kvar om de inte har fått uppehållstillstånd.
Har uttryckt att han kanske inte orkar leva, känns mer och mer distanserad och förvirrad.
Sista meddelandet var att han var trött på allt. Ligger inlagd just nu. (Tidigare tvångsomhändertagen.)
16 år. Asylutredning ej påbörjad … i syfte att döda sig själv.
Känd psykisk ohälsa, regelbundet självskadebeteende [uppräkning], BUP-kontakt.
Åldersuppskriven med 3,5 år. Blev således placerad i vuxenboende, ingen god man och fick inte gå i skolan. Hotades av polis och tolk.
Han verkade driva omkring, hemlös.
… som bor på ett sjukhus, de vill inte släppa ut honom efter ett självmordsförsök. Han fick uppehållstillstånd.
Hade varit hemlös, men bodde hos en kvinna någon månad där han försökte ta sitt liv.
Han mådde mycket dåligt sista tiden han bodde på HVB. Han ansågs suicidal och hade regelbunden tillsyn. När han fyllde 18 (oktober 2016) fick han flytta och all tillsyn försvann.
Jourhemmet orosanmält till socialtjänsten från skolans sida.
Två allvarliga försök när han var inlåst på SiS. [Statens institutionsstyrelse, red:s anm.]
Kille som blev uppskriven i ålder när han kom, därför bott i vuxenboende hela tiden. Trolig PTSD, ej utredd.
Metoder för suicid och suicidförsök
Rapporten från Karolinska beskriver sätten att ta sitt liv som grova sätt. Meningen är verkligen att avlida, metoden resulterar i många fall i döden. Det är påtagligt när jag går igenom mitt material att majoriteten använder sig av grova metoder. ”Hängning är en dödlig suicidmetod och omkring 70 % av personer som använder metoden dör till följd av sitt suicidala beteende” [14 s. 38].
När det gäller självmordsförsök är 2017 års material mest fullständigt. Två metoder överväger; överdos av läkemedeloch att skära sig, ofta i kombination med varandra. Överdos förekommer i 40 berättelser, skära sig allvarligt förekommer i 45 berättelser. Det kan vara i halsen, ljumskarna, armarna, handlederna, gemensamt är att det orsakar stora blödningar. I ett par berättelser är det i duschen. I vissa fall har ungdomen lagt ut bilder eller filmer som gör att omgivningen reagerat.
Hängning förekommer i 17 berättelser. I vissa fall brister snaran, i andra hittas ungdomen och tas ner i tid.
Följande metoder förekommer i fem, fyra eller tre berättelser: kasta sig ut från hög höjd som fönster, balkong osv., ligga ner på rälsen framför tåget, befinna sig på spårområdet vid järnvägen, hoppa från bro i vatten, hoppa från bro mot marken, dränka sig, hugga sig själv med kniv, inta droger som överdos, inta alkohol (och frysa ihjäl eller hoppa i vattnet). Enstaka berättelser innehåller metoder som att gå ut på isen och hamna i vattnet, tillfoga eget våld mot huvudet, hälla brandfarlig vätska över sig, gå ut framför bil på trafikerad väg. En beskrivning finns av att strypa sig själv och en berättelse om att sikta mot huvudet med vapen.
Värt att notera är att vapen förekommer endast en gång, medan i minst 40 berättelser har barnet eller ungdomen tillgång till mediciner. Många berättelser namnger receptbelagda mediciner mot depression, sömntabletter eller receptfria smärtstillande läkemedel. Det visar att mediciner funnits lättillgängliga. Att skära sig kräver mycket lite förberedelse; att få tag på rakblad eller vassa föremål som krossat glas eller en krossad spegel är enkelt, det finns tillgängligt och kräver lite förberedelse. Material för att hänga sig finns lättillgängligt, en snara kan tillverkas med enkla medel.
Att försöken till största del är på allvar visar metoderna. Att hoppa i vattnet med en ryggsäck fylld med sten visar att det är menat som ett definitivt slut, att det finns en planering. I flera fall har barnet eller ungdomen sett till att vara ensam genom att låsa dörren, bege sig till enslig plats, stänga av mobiltelefon osv. för att inte vara kontaktbar. I vissa fall har ett sista meddelande skickats, eller nycklarna lagts på bordet, dator och/eller telefon har lagts fram utan inloggat läge. Ett fåtal berättelser visar att ungdomen fortfarande håller kontakt t.ex. genom att sända live och har kunnat spåras.
Ungdomar på spårområdet eller på rälsen har kunnat räddas av polis, väktare eller privatpersoner, samma gäller för hoppa från bro eller framför bil.
För åren 2018 – 2020 räcker inte materialet till för att ange tillförlitliga siffror på sätten att genomföra självmorden; uppgift saknas i flera fall. Av de beskrivningar som finns har barnen skurit sig, flera med rakblad i handleden; knivskurit sig i magen, försökt hänga sig, hoppa från tak, hoppa från fönster, bränna sig, ta överdos av medicin, hoppa framför tåget. Matvägran (hopsydd mun), intag av opiat (LPT), och att dränka sig i en sjö är andra metoder.
Andra ensamkommande barns börda
Något som är påtagligt i det insamlade materialet är att andra ensamkommande barn och unga tvingats ta ett extremt stort ansvar för sina kamrater. Många berättelser innehåller beskrivningar av att andra på samma boende eller klasskamrater har avbrutit ett pågående suicidförsök. I en berättelse hör rumsgrannen ovanliga ljud från rummet intill, går dit och tvingas ta ner sin kamrat som hängt sig. Ljudet är fötterna som sprattlar när syret tar slut. I vissa fall har hängsnaran brustit och personen dunsar ner; kamraterna skyndar till.
Det finns beskrivningar av att kamraterna livräddar någon som försöker dränka sig, eller att kamraterna beger sig ut och söker efter en försvunnen ungdom, eller att de ringer polisen, ringer ambulansen, larmar boendet. Det finns berättelser där andra på samma boende tvingas bli de första som hittar en avliden kamrat.
Det finns också berättelser där minderåriga befunnit sig i samma familjehem, där omsorgen brustit från de vuxna, och kamraten blivit den som gång på gång avbryter pågående suicidförsök. I ett av fallen hade familjehemmet placerat två minderåriga ensamma i en lägenhet utan tillsyn, själva bodde de i en annan lägenhet. Trots upprepade orosanmälningar gjorde kommunen inget ingripande.
Hoppat i hamnen med kläder. Kompis räddar. Pratar sedan om att – jag ska göra det snabbt. Enligt informanten menas att nästa suicid ska vara en annan metod som går snabbare; ingen räddning.
Skriver hej då-meddelande på sociala medier, tar tabletter och sätter sig på [allmänna kommunikationer] och somnar in, medan vänner och skola försöker nå honom i ett dygn.
Självmordsförsök genom hängning, kompisen kom och tog ner honom. Flera självskadeincidenter.
Rusade ut från boendet och sprang mot en trafikerad väg. Vänner uppmärksammade det. Några sprang efter, andra hämtade boendepersonal.
Har skurit sig själv innan och har haft kompisar som tittat till honom ofta för att de är oroliga. Denna gång skickade han meddelande om att han vill dö i de olika grupperna. Skickade även bilder på ett blodigt golv och där han skurit sig, till olika i gruppen.
Om de här kamraterna fått psykologiskt stöd framgår aldrig av de berättelser jag samlat in. Genom media framgår att i vissa fall har det erbjudits stöd, kyrkor som hållit öppet och minnesstunder i samband med dödsfall.
Svenska kommuner och svenska staten har utsatt andra asylsökande barn och unga för orimliga och omänskliga förhållanden. Att indirekt få ansvar för att hålla en kamrat vid liv på grund av samhällets tillkortakommanden är en oacceptabel börda för ett barn eller en ungdom. Det är ett lidande och i värsta fall upprinnelsen till egen psykisk ohälsa. Att vara den som tvingas hitta sin vän död sätter spår hos den som blir kvar; ett nytt trauma läggs till de som redan fanns med som premigrations- eller migrationshändelser. Det är också något som framskymtar i exemplen på anledning till suicidförsök; ett par nämner explicit att det hänger ihop med en kamrats död genom suicid.
Civilsamhällets börda, familjehemmen
Mitt material innehåller också ett stort antal berättelser om hur antingen familjehem genom placering (familjehem med uppdrag och betalning från socialtjänsten), eller frivilliga familjehem (familjer som utan ersättning eller uppdrag från socialtjänsten öppnat sitt hem för ett eller flera ensamkommande barn) tagit ett orimligt stort ansvar för ett suicidbenäget barn eller ungdom.
En av de mest gripandeberättelserna är publicerad i Facebook-gruppen #vistårinteut:
Vi har två familjer att välja på för den här placeringen, men den andra familjen har en sjuåring som längtar efter en storebror… Det uppstod en kort tystnad i telefonen och jag hörde hur socialsekreteraren tog sats inför det hon skulle säga.
– Vi tror helt enkelt att det skulle vara lättare för eran tvåårige son att hitta honom död än för den andra familjens sjuåring …
Jag tittade ut genom tågfönstret och lät orden sjunka in … Socialtjänsten ville alltså placera ett barn hos oss, men inte vilket barn som helst, utan ett barn i så pass dåligt psykiskt skick att man i riskbedömningen måste utgå ifrån att det värsta kunde hända och ta ställning till hur det i så fall skulle påverka eventuella andra barn i familjen [97].
Ett annat publicerat exempel är familjehemsmamman Heidi Clemen som i radiodokumentären Aref och de fyra sista siffrorna berättar om hur den då 15-åriga Aref mår allt sämre av den osäkra situationen [96]. För att få traumabehandling krävs de fyra sista siffrorna. När de till sist kommer är det för sent; Aref tog sitt liv dagen innan. Han säger i avskedsfilmen: ”Jag älskar er, men inte mig själv och jag orkar inte leva mer”. Familjen gjorde allt som stod i deras makt för att få Aref att hålla ut.
Från de berättelser jag fått in hämtar jag ett axplock, det finns många fler än de jag återger här. Exemplen är endast från familjer.
Uttryckte önskan om att dö och gick till köket för att hämta en kniv. Övermannades och hindrades från att skada sig själv. Han har båda gångerna vägrat söka vård. Pojken har ett omfattande självskadebeteende där han skär sig själv i armarna, något som pågått i flera månader.
Försökte ta sitt liv med sömntabletter. En fruktansvärd upplevelse att sitta på huk över en till synes livlös liten pojke som inte orkar leva. Ambulans och akuten som stod beredd med läkare när vi kom in och räddade hans liv.
Suicidpratar konstant, vill att frivilligmamman ska vara behjälplig med själva tillvägagångssättet. Kräver att få tabletter, nekas och blir rasande. I det närmaste slagsmål mellan ungdom och mamma som håller honom i timmar, tills han lugnat sig.
Försökte strypa sig själv genom att vira ett lakan runt halsen. Satte mig på honom och slet bort det.
Från boenden, antingen HVB eller asylboenden, finns liknande berättelser. Skillnaden är att det är anställd personal som måste möta svåra situationer, och det sker inom samhällets försorg.
Enskilda som öppnat sitt hem har vanligen inte den utbildning och beredskap som skulle behövas för att möta akut suicidala barn och unga. De familjer som tog emot barn på placering från socialtjänsten fick oftare stöd, tillgång till BUP och annan vård. För de frivilliga hemmen fanns vanligen ingen stödstruktur. Viss vård beskrivs i berättelserna. Ofta återkommande är att det inte var tillräckligt, medan andra typer av stöd för familjehemmet saknas. Handledning, möjlighet att prata av sig osv., som är stödstrukturer för professionella som möter svårt psykiskt sjuka, saknas helt. Stöd för familjens egna barn har inte beskrivits i någon av berättelserna.
Att arbeta med traumatiserade personer kan innebära att man utsätts för sekundär traumatisering, alltså att de anställda själva påverkas i sitt eget välmående, och att det i sin tur kan påverka gruppen. […] Vi möter ungdomarnas berättelser, ibland flera stycken på en dag och det är inte så självklart att man kan hantera dem på ett bra sätt. Man får ha egna strategier för att ta hand om detta, säger Eva Theunis [98].
Perioden när jag aktivt samlade uppgifter märkte jag ett stort behov av att prata av sig om maktlöshet, uppgivenhet, sorg och oro. I vissa fall också skuldkänslor för att inte räcka till. Det var också en av de tydliga frågorna jag tog upp med socialdepartementet våren 2018, att erbjuda volontärer och frivilliga familjehem ett riktat stöd för att möta barn och unga med kraftig psykisk ohälsa. Från statens sida har inget sådant stöd diskuterats eller anordnats. Från kyrkorna har det på vissa orter ordnats. Bland annat har det genom diakonin funnits möjligheter att delta i samtalsgrupper.
Ansvaret
Det är också intressant att reflektera över ansvaret. Så länge ett barn eller ungdom befinner sig i samhällets försorg är det möjligt att göra anmälan Lex Sarah eller Lex Maria till IVO. Det går att rekonstruera händelseförlopp, hur ansvaret fördelats och hur olika parter agerat runt ett dödsfall.
När ansvaret för svårt psykiskt sjuka barn, barn med kraftigt utvecklat självskadebeteende och/eller suicidnära, vältrats över på privatpersoner finns inget ansvarsutkrävande. Det som kan anmälas är det offentligas handlande, men inte den enskildes. Det betyder att det är betydligt svårare att följa händelser när barnet eller ungdomen bott i ett frivilligt familjehem. Familjen kan, som i fallet med Aref, medverka till att vårdgivarna granskas. Till min kännedom är det väldigt få dödsfall eller allvarliga tillbud som på det sättet anmälts och utretts av IVO. De flesta jag hittat i media handlar om boenden i samhällets försorg.
I många fall har det frivilliga familjehemmet helt utan ersättning, och med bristande stöd från vård och omsorg, axlat uppgifter som borde legat på samhället. Många gånger har den som öppnar sitt hem för ett barn eller ungdom inte i förväg vetat om att det är ett suicidnära barn man accepterar till sin familj och i sitt hem. Det vanligaste är att det visar sig under tiden. Jag har berättelser från familjer som inte kunnat hantera situationen, men där samhället nekat att gå in med avlastningar eller lösningar. Om det i familjen finns biologiska barn som far illa av att bo tillsammans med det ensamkommande barnet/ungdomen har sällan en lösning erbjudits via kommunen. Antingen har familjen försökt stå ut, eller så har andra frivilliga fått agera avlösning. Samhället har i många av de berättelser jag har tagit del av totalt retirerat från ansvar för det ensamkommande barnet eller ungdomen, vilket försatt den svenska familjen i en omöjlig situation som också lett till sjukskrivning för familjehemsföräldrarna [99].
Ignoransen mot familjens svårigheter och de traumatiska upplevelser de egna barnen utsätts för genom oviljan från kommunerna och statens sida är oförsvarlig. Det är omöjligt att utkräva ansvar, omöjligt att anmäla eller utreda, vilket i sin tur gör att mörkertalen för suicid och suicidförsök ytterligare ökar.
Kvantitativ analys
Fullbordade suicid
2015
För 2015 har jag i media hittat uppgifter om fyra avlidna ensamkommande flyktingbarn.
”Minst tre barn från Eritrea”, skriver Norran baserat på uppgifter från TT Nyhetsbyrån:
Genom att jämföra Migrationsverkets lista med svar till TT från 278 av Sveriges 290 kommuner, samt källor med kännedom om fallen, kan minst tre eritreanska flyktingbarns självmord bara sedan i november fastslås. De var 16 – 18 år gamla. Andra källor, bland dem läkare, talar om mellan fyra och nio aktuella fall [104].
Ett barn avled i Attendos HVB-boende Ekmanska under februari 2015 [105]. Dödsfallet granskades av IVO som utdelade kritik mot genomförandeplanens utformning (den dokumentation som följer barnet eller ungdomen som ett verktyg mellan boendet och socialtjänsten, och där barnets hälsa och annan viktig information dokumenteras).
2016
Jag har noteringar om fyra avlidna under 2016. Tre av mina noteringar överensstämmer inte geografiskt eller tidsmässigt med noteringarna från media[19, 106-109]. Räknar jag samman de noteringar jag har med det som återgetts i media blir siffran sex till sju avlidna mer trolig. I värsta fall kan siffran vara i underkant.
Enligt Karolinska institutets (KI:s) rapport gjorde Socialstyrelsen en rundringning under vecka 6, 2017, till 51 slumpvisa utvalda kommuner [14 s. 11]. Man kände till tre avlidna genom suicid och minst 68 försök. De 51 kommunerna utgör 17,5 % av landets kommuner.
2017
För 2017 finns 12 avlidna bekräftade av KI, i min beräkning var det 15 personer. En uppgift har plockats bort 2021, eftersom den inte gick att verifiera på nytt. Två saknar enligt forskarna på KI tillräckliga uppgifter. Med utgångspunkt från mina källor räknar jag dem ändå som suicid.
Av de avlidna var 12 pojkar och 2 flickor. Tre med utvisningsland till Eritrea, övriga till Afghanistan.
Tittar vi på åldersfördelningen är minst åtta av de avlidna fortfarande barn när de avlider genom suicid. För en har jag inte kunnat få ålder. Endast två är enligt informanten uppskrivna i ålder. Vi kan därför gissa att åldersspridningen 15 – 20 år är någorlunda korrekt.
Fyra unga bodde i den nya boendeformen stödboende. En ungdom hade eget boende, tre var placerade på HVB-hem, en bodde på Migrationsverkets asylboende för vuxna. Ett barn fanns placerat i familjehem.
2018 – 2020
Under 2018 – 2020 har det kommit åtta avlidna till min kännedom. Fem av dem hade uppehållstillstånd vid sin död, varav två med permanent uppehållstillstånd. Samtliga åtta var av manligt kön och har Afghanistan som utvisningsland. Åldern var 18 – 21 år. Det finns ingen gemensam nämnare när det gäller boendeformen; frivilligt familjehem, utslussningslägenhet, asylboende är några av boendeformerna. Av sätten att avsluta sitt liv har flera hängt sig, andra sätt är att hoppa framför tåget, hoppa från bro, att dränka sig och ta tabletter i kombination med alkohol.
Suicidförsök, ej dödlig utgång
2015
Uppgifterna för 2015 bygger helt på det som min eftersökning i media har resulterat i. Mörkertalet och osäkerheten är stor.
Ett allvarligt försök beskrivs av Jönköpingsposten; om en 17-årig afghansk pojke som bodde i familjehem som först gjorde ett försök att hoppa från en bro (2015-08-27), för att ca 3 veckor senare hoppa från bron. Han överlever med svåra skador. Händelsen Lex Maria anmäldes av familjehemmet. [9]
I mars 2015 skriver Aftonbladet om en pojke som uppges vara 16 år men som skrivits upp till 18-årsålder [5]. Pojken har en historia av 15 – 20 allvarliga suicidförsök. Han vårdades på sluten psykiatrisk avdelning och fick elchocker.
Den 11 juni 2015 beskriver Sydsvenskan åtta dokumenterade självmordsförsök som framkommit i den granskning av HVB-hem som Sydsvenskan gjort. I tillsynsrapporterna för 2013 – 2015 inom Skåne påträffades åtta försök. I artikeln står också att flera andra händelser, som aldrig rapporterats till myndigheter, kom till Sydsvenskans kännedom. Granskningen visade stora brister hos HVB-hemmen, vilket också kan ha varit bidragande till självmordsförsöken [10].
Giftinformationscentralen fick 2014 – 2016 ett ökat antal förfrågningar om isoniazidförgiftningar, några avsiktliga [95]. Man satte det i samband med den kraftiga ökningen av tuberkulospatienter, vilka framför allt utgjordes av ensamkommande barn eller unga. Huruvida det är självmordsförsök framgår inte. Det går inte att räkna, men bör hållas i åtanke.
Det beskrivs också ett försök från april 2014 när ett barn häller bensin över sig och hotar att tända på [10].
2016
Större delen av materialet från 2016 har berättats i efterhand och innehåller luckor och oklarheter. Jag har också använt media för att beskriva detta år [30, 110-116) Det går dock inte utan vidare att lägga ihop siffrorna från media med det jag har samlat in, då vissa siffror kan avse samma händelse.
I mitt insamlade material finns noteringar om 38 tillbud och 36 individer, samtliga pojkar. 28 fick sin asylansökan prövad mot Afghanistan, två mot Marocko och sex har inte utvisningslandet angivet.
När det gäller boendesituationen överväger HVB med 13 pojkar, medan två bodde i familj, tre i vuxenboende, och en är noterad med bara ordet boende. Tre av ungdomarna har ”flytt” inskrivet, flytt till vuxenboende. För 14 ungdomar har jag ingen uppgift om boendeform. En ungdom har haft sju flyttar på ett år.
2017
Materialet från 2017 är det mest heltäckande och insamlat ungefär samtidigt som händelserna, vilket gav mig större möjligheter att ställa kompletterande frågor. Vid genomgången 2021 finns ett antal noteringar som aldrig avslutats. Beroende på vad som fattas har jag räknat eller inte räknat in det i sammanräkningen. En handfull ofullständiga noteringar har tagits bort. Ett tiotal har kvalitetssäkrats genom förnyad kontakt med informanten. Resultatet är:
178 barn eller ungdomar finns i materialet.
259 enskilda suicidförsök.
En 15-åring hade 15 suicidförsök under året.
En 17-åring gjorde 10 suicidförsök under året.
11 personer (av 178) hade kraftiga suicidtankar utan att ha genomfört handlingar. Antingen har de avbrutits strax innan, eller blivit remitterad till vård innan de gjort suicidförsök. De som noterats har haft långt framskridna planer; konkret med en bestämd dag och tillvägagångssätt, eller har pratat om självmord under en lång tid på ett sådant sätt att det framstår som en allvarligt menad önskan om att avsluta sitt eget liv.
Det ojämförligt vanligaste är att komma från asylprövningsland Afghanistan; 155 personer, varav 3 flickor. Utöver Afghanistan förekommer endast två andra länder: Marocko (5 pojkar) och Syrien (1 flicka). För 17 personer saknas information om asylprövningsland.
2018
Under 2018 samlade jag material mellan januari och maj samt sporadiska noteringar resten av året. Under de fem månaderna noterades 27 individer och 34 suicidförsök; av vilka 26 pojkar hade Afghanistan som asylprövningsland. En notering saknar angivelse av kön och asylprövningsland. På hela året noterades 32 personer och 39 suicidförsök, samtliga pojkar med Afghanistan som asylprövningsland. Majoriteten var 18 år eller yngre.
2019 – 2021
Ingen systematisk datainsamling har bedrivits under dessa år. Sporadiskt har jag fått uppdateringar om ungdomar som finns med sedan tidigare där den psykiska ohälsan och självmordstankarna fortsatt. Jag anger inga siffror eftersom det som källmaterial inte är användbart. Jag nöjer mig med att konstatera att vi fortfarande har många självmordsnära unga i vår närhet. Dödsfallen under 2020 visar också att det finns unga som är så hårt pressade att de står vid balanspunkten där tankar övergår till handling.
Jag har vid förnyad kontakt under 2021, när uppgifterna kvalitetssäkrades genom ytterligare kontroller och fler frågor till informanterna, fått berättelser på frågan ”hur gick det sedan?” Vissa ungdomar har fortfarande stora svårigheter med självskador och suicidtankar, främst de som fallit ur systemet och är papperslösa, många är även hemlösa. Det går att dra linjer mellan 2017 och 2021; svårigheterna har staplats på varandra, ungdomarna har inte getts något andrum alls under den här tiden.
Från de ideella som möter dessa ungdomar blir återkopplingen allvarligare för varje vecka som går [117]. Slitna, trötta, sjuka, hungriga och utan hopp blir döden en befriare.
Andra berättelser ger hopp: 2017 mådde ungdomen mycket dåligt, i dag har han (för det är nästan helt och hållet pojkar det handlar om) en chans till ett ordnat liv. Vissa har fått tillfälligt uppehållstillstånd, utbildar sig eller arbetar, några har till och med hunnit bilda familj.
Vissa av ungdomarna som finns med från tidigare år har flytt på nytt, nu från Sverige. Enstaka rapporteringar om unga som tagit sitt liv utanför Sveriges gränser finns på hemsidan för Stoppa utvisningarna till Afghanistan! [118] Vissa av ungdomarna har återfått sin vilja att leva när de fått uppehållstillstånd i Frankrike eller Tyskland.
Det finns också unga från 2017 som har utvisats till Afghanistan, där den svenska familjen fortfarande följer ”sin” ungdom och stödjer så långt som möjligt. Någon har suiciderat i Afghanistan, någon har flytt vidare, och åter någon lever extremt utsatt i Afghanistan utan möjlighet till psykiatrisk vård eller medicinering.
Från de ideella är signalerna att det inte ännu är över. Det kan ske nya självmord igen som resultat av de hårda kraven förenat med gymnasielagen och övergången till arbete. Desperationshandlingar i olika former kan komma att bli resultaten av flera års kamp för att göra rätt, uppfylla kraven och ändå falla på målsnöret om inte anställningsvillkoren uppfylls. Många har varit under så stor stress under så lång tid att marginalerna är extremt små. Desperationshandlingar som suicid, drogmissbruk, kriminalitet, eller vidare flykt kan i värsta fall bli vanligare än nivån under 2020.
Den 11 mars 2021 försökte en ungdom ta livet av sig genom att svälja batterierna från en mobiltelefon. Bemötandet på psykakuten blev som ett hån. NN upplevde att psykologen hånade honom när hon frågade om han trodde att han skulle få uppehållstillstånd för att han svalt batterier. NN fick Lergigan utskrivet utan efterföljande vård [119]. Händelsen är både ett exempel på den desperation ungdomarna känner och på att psykiatrin inte tar ungdomarna på allvar. Situationen gjorde att det enda som kunde leda till döden var att peta ut batterierna ur telefonen. Hade det funnits något annat till hands hade det kunnat sluta på ett annat sätt. Ungdomen blir därefter inte lämnad ensam, det frivilliga familjehemmet har ständig uppsikt och befarar ytterligare suicidförsök.
Även om de flesta numera är myndiga och unga vuxna är de fortsatt en extra sårbar grupp som vid för stor press kan tänkas ta sitt liv. När alla vägar är stängda och alternativen slut blir döden lösningen och befrielsen.
Material och metod
Källmaterialet består av insamlade uppgifter om suicid och suicidförsök bland barn som registrerades som ensamkommande barn vid ankomsten mellan 2014 och 2016, eller som enligt egen utsago var minderåriga vid ankomst men som omedelbart skrevs upp i ålder och behandlades som vuxna [93]. Karolinska institutet inkluderade barn och unga upp till 21-årsålder i sin studie. Jag använde 21 år som övre åldersgräns till en början, men efter 2018 har utgångspunkten varit att personen ansökt som ensamkommande barn, då många nu passerat 21 år. För att beskriva hur undersökningsgruppen mår i dag, oavsett åldern, har utgångspunkten förflyttats till åldern vid ankomsten till Sverige.
Till en början samlade jag även in uppgifter om självskador, men mängden information gjorde det omöjligt att fortsätta. Självskador var under 2017, då det första källmaterialet samlades in, så vanligt förekommande att det inte gick att tidsmässigt hinna dokumentera.
Den systematiska insamlingen avbröts eftersom det till synes inte gjorde någon skillnad i beslutsfattandet kring dessa barn och ungdomar. Vidare fanns en förhoppning att KI:s rapport skulle leda till att en systematisk rapportering upprättades. Även andra åtgärder som gjordes 2018, som uppdraget Nationellt kunskapscentrum för frågor om ensamkommande barn vid Socialstyrelsen under 2017 – 2020, gjorde att jag hyste en förhoppning om att insamlingen inte längre skulle behövas. Vad som i själva verket kom att hända har beskrivits i kapitel 5.2.
För suicid och suicidförsök har uppgifterna sparats systematiskt under 2017 och första delen av 2018. Sporadiska noteringar finns för 2018 – 2020, främst dödsfall. Dessa har i början av 2021 kompletterats med nya insamlade uppgifter, kontroll och uppföljning av tidigare lämnade uppgifter.
I januari 2021 skrev jag till myndigheter och bad om information.
UD svarade att de inte hade något sådant ärende registrerat där UD varit en kontakt mellan personer i Sverige och i ett annat land rörande dödsfall i gruppen ensamkommande barn eller unga [90].
Från IVO fick jag visst statistikmaterial, men det blev svårt att använda [91]. På grund av sekretess blev uppgifterna så knapphändiga att de inte gick att koppla till min dokumentation. En särskild fråga angående Vännäs och Ali Noori (se kapitel 5.2) [2] visade att det gjorts fyra anmälningar: en från kommunen och tre som var ”uppgift från enskild”. Men mer än så gick inte att utläsa.
Statistikfrågan till Rättsmedicinalverket besvarades:
Till Socialstyrelsen har vi för 2018 och 2019 lämnat ut uppgiften att det är färre än tio ensamkommande som begick självmord respektive år. För 2020 är uppgiften ännu inte framtagen. Om vi kan lämna ut uppgift om kön, ålder och ursprungsland för dessa personer är tyvärr inte färdigutrett ännu [92].
Jag har också tagit kontakt med journalister som gjort större reportage om något av dödsfallen för att se om de har kvar material som inte använts vid publiceringen. Tyvärr har inte det heller gett något resultat; researchmaterialet finns inte kvar.
De insamlade uppgifterna har främst lämnats av vuxna personer som har tillräckligt god kännedom om barnet eller ungdomen. Det kan vara ett familjehem, en god vän, en idrottsledare eller personal som träffat den unga genom sitt arbete osv.
Sekretess och tystnadsplikt råder för många av dem som har en yrkesmässig relation till barnen och ungdomarna och de kan därför inte lämna uppgifter, men har i vissa fall ändå gett en signal om att något inträffat. Dessa uppgifter har följts upp med informanter som inte har tystnadsplikt. Mellan informanten och mig har det förts en diskussion både om tillförlitligheten och om hur uppgifterna ska hanteras. I flera fall har orten bytts ut till region, eller en plats ersatts med kommunens namn. Personuppgifterna har anonymiserats, namnet på barnet eller ungdomen sparas inte om det inte redan är känt genom publicering i media. Finns namn i publiceringen sparas det genom länk till publiceringen.
Följande uppgifter har noterats:
- År, månad, dag
- Ort/geografiskt område
- Boendeform – om det är känt
- Kön
- Ålder
- Uppskriven ålder i förekommande fall
- Antalet försök (Den uppgiften har lagts till senare och är inte konsekvent bokförd.)
- Händelsebeskrivning
Kvaliteten på det insamlade materialet är högst varierande. För vissa finns långa berättelser, och kopplingar mellan olika händelser relaterat till samman ungdom. För andra finns bara några få uppgifter. För att vara ett forskningsmaterial är kvaliteten för låg att använda utan att utöka med kvalitetssäkrade uppgifter. Men som indikation på frekvens och nivåer fungerar materialet. Med utgångspunkt i de uppgifter som samlats in kan vissa utsagor göras, till exempel angående kön, ålder, utvisningsland osv.
Det händer att det insamlade materialet avfärdas som anekdotiskt. Att det är ”anekdotiskt” är helt korrekt, men det betyder inte för den skull att det inte är riktigt eller viktigt. I avsaknad av ett antingen vetenskapligt insamlat och sammanhållet material som täcker åren 2015 – 2020, eller en systematisk rapporteringsplikt som kan sammanställas, kan materialet inte bli annat än anekdotiskt. Samtidigt har uppgifterna stort värde i och med att den som lämnar dem vet att personen anlänt som ensamkommande barn och ingår i undersökningsgruppen.
Etiska överväganden och svårigheter
Beroende på uppgiftslämnarens relation till berörd ungdom är uppgifterna mer eller mindre detaljerade. Vid behov har jag omarbetat uppgifterna eftersom stor hänsyn behöver tas till både ungdomen och dem som står nära. Ofta har jag till en början fått knapphändiga uppgifter, som en tidpunkt för en händelse. Med tiden har uppgifterna kunnat fyllas på av flera informanter, eller de har publicerats och fler detaljer framgått. Jag har ofta fått in uppgifter från tidigare år långt efteråt. I vissa fall har jag gjort en enkel notering i väntan på fler uppgifter, som ibland sedan inte gått att få.
De etiska avvägandena har varit svåra. Är självmordet publicerat så används det som grunduppgifter. I en del av fallen har jag fått ta emot kompletterande upplysningar. De opublicerade dödsfallen kontrolleras så långt det är möjligt. För ett par av dödsfallen har en bekräftelse kommit från personer som inte kan gå ut offentligt med uppgifterna. I vissa fall är informanten en av de närmaste och det tar tid innan hen orkar berätta.
För vissa informanter har berättandet fyllt en terapeutisk funktion. Jag har i vissa fall haft kontakt med informanten under en längre period, följt sorgen och vanmakten som omgärdar ett dödsfall. Informanter som lämnat uppgifter om suicidförsök har ofta hållit kontakten, berättat om fler försök, om problem med vård och så vidare. Med vissa informanter har det blivit en lång relation med långa samtal och stor öppenhet om vad som hänt. Stora delar av dessa samtal är aldrig nedskrivna med hänsyn till ämnets karaktär. ”Jag mindes att det var av värde rent terapeutiskt att få lämna informationen till dig, till någon” [94].
Analysmetoder
Min analys av materialet har både en kvalitativ och en kvantitativ ansats. Från de berättelser jag fått har jag försökt hitta framför allt anledningen till att ungdomen suiciderat eller gjorde ett allvarligt suicidförsök. Jag har också sammanställt uppgifter om hur självmorden påverkat omgivningen, framför allt de jämnåriga vännerna och de vuxna hjälparna/volontärerna. Jag har också diskuterat ansvarsfördelningen.
I den kvantitativa sammanställningen av suiciden och suicidförsöken har jag uppskattat antalet personer som begått fullbordad eller ofullbordad suicid. Jag redogör också för omständigheter kring personerna. Svårigheterna i att göra någon form av statistiska beräkningar belyses nedan.
Statistiska svårigheter
Hur stor är populationen?
När man räknar ut suicid räknas det som antal mot 100 000 personer. När det gäller gruppen barn utan vårdnadshavare som ansökt om asyl måste man skapa en population, alltså bestämma hur många de är. Sedan räknar man om populationen och antalet avlidna så att siffran skalar upp till 100 000. Först då kan man avgöra om det är en förhöjd risk.
Det blir allt svårare att fastställa en relevant population. Ska man räkna mot gruppen som anlände för fem – sex år sedan eller en uppskattning mot gruppen i dag, mot så många som är i Sverige just nu? Det blir extremt svårt att uppskatta en population med alla som stannat trots avslag, eller som lämnat Sverige utan att utresa registrerats.
KI:s rapport beskriver problemen med att fastställa en population. I dag är det i princip omöjligt. De som hunnit få svenskt personnummer kan komma att räknas två gånger; en gång i den officiella statistiken och en gång i den population som sätts samman.
Att fastställa suicid som dödsorsak
Dödsfall genom suicid ger, i de flesta fall, upphov till en rad svårhanterliga praktiska problem. Som exempel är det emot islam att ta sitt liv, vilket kan ge problem med själva begravningen och att hitta en officiant. Om den unge har efterlevande som går att kontakta kan det bli problem eftersom föräldrar/familjen inte kan acceptera att deras barn tagit sitt liv. Att skicka kvarlevorna för begravning i hemlandet är komplicerat och dyrt. Det är många formella steg som behöver genomföras; kontakt med myndigheter, hemlandets ambassad och i vissa fall även ett annat lands ambassad om anhöriga befinner sig på flykt. Det finns således många orsaker till att under en lång tid hemlighålla att döden skett genom suicid, och det har ofta varit svårt att få tillräcklig information direkt efter dödsfallet.
Det finns fortfarande ingen myndighet som har ansvar att föra suicidstatistik för asylsökande, och att lämna offentligt tillgänglig statistik fortlöpande. Vissa register uppdateras numera med uppgifter om avlidna, men det är ändå inte på samma nivå som det svenska suicidregistret som levererar ut aktuell statistik.
För att fastställa suicid krävs oftast flera källor som jag som enskild inte har tillgång till då det ligger under sekretess. Det är sjukjournaler, polisrapporter och rättsmedicinska bedömningar. I vissa fall, när tillvägagångssättet är väldigt uppenbart suicid, tex. hängning, kan vi med en större säkerhet anta att hen ville ta sitt liv. Men flera andra metoder, som att dränka sig, ta mediciner osv. kräver mer omfattande utredningar av professionella för att kunna säkerställas som suicid.
Mörkertal
Här är några faktorer som gör det svårt att få en exakt siffra:
- Droger och/eller alkohol kan se ut som en överdos men vara medvetet, eller vara ett misstag. Missbruksmottagningarna gör inte alltid en suicidbedömning, alternativt har den inte nått mig eller forskarna. Karolinska Institutet (KI) följde inte upp denna grupp.
- Förgiftning av mediciner där det är svårt att avgöra om det är avsiktligt eller ej.
- I vissa religioner eller kulturer är självmord emot religionen/kulturella värderingar. Suicid beskrivs som en olycka. I denna grupp fanns enstaka misstänkta suicid.
- Underrapportering på grund av hemland. De nätverk där jag samlat material har haft ett stort fokus på Afghanistan. Materialet kan vara skevt när det gäller andra ursprungsländer. En indikation kan uppgifterna från 2015 vara, där minst tre dödsfall räknas till Eritrea.
- Otillförlitliga informanter. Uppgifter från jämnåriga asylsökande/nyanlända har inte gått att kontrollera med ytterligare oberoende källa. Ibland har de visat sig vara felaktiga.
- Det som tolkas som suicidförsök kan vara självskador utan avsikt att dö. Personer med kända självskadebeteenden kan medvetet gå över gränsen men tolkas som misstag.
- Många suicidförsök kommer inte till vår kännedom. Blankspot gjorde 2018 en anonym enkät som pekar mot att suicidförsök var mycket utbrett [26].
Det är problematiskt att prata om exakta siffor om det inte till fullo kan verifieras. Med utgångspunkt i källmaterialet går det att beskriva en bild, om det ökar eller minskar. En bild som skildrar att fler är i farozonen, eller att många har stabiliserats. Vi kan tala om vår oro för dem som mår allt sämre.
Det finns riskgrupper, främst bland dem som har svagt socialt nätverk. Även barn eller unga, som har haft ett urstarkt nätverk omkring sig med elevhälsa, psykiatri, och ett familjehem som gjort allt som stått i deras makt, har ändå dött genom suicid [96].
Att beräkna suicidförsök
Kategorin suicidförsök är en större utmaning att beskriva. Det finns fler gränsdragningsfrågor att ta ställning till, som vad ska räknas som ett försök och inte? Följande har jag förhållit mig till när jag noterat uppgifterna.
När berättelsen består av livräddande insatser; som till exempel att skära ner någon som hängt sig, stoppa någon från att hoppa från en bro eller från ett fönster, eller från att lägga sig på järnvägsspåret, att få någon att kräkas upp tabletter osv. är alla bokförda som säkra försök. Gränsdragningarna är svårare mot självskador – har avsikten varit att dö? Jag har inkluderat berättelser som kombinerar att ungdomen uttryckt vilja att dö med graden av allvar i skadan. Det finns exempel som har räknats in i suicidförsöken där ungdomen mycket väl hade kunnat avlida av blodförlust efter allvarlig skärning. Många berättelser beskriver ett eskalerande självskadebeteende som pågått under lång tid. Allt efter som tiden går blir skadorna allvarligare och allvarligare, ambulans och omfattande sjukvård krävs för att rädda liv.
Om ungdomen i ord varit mycket tydlig att hen avser att dö, exempelvis angett tillvägagångssätt, dag, plats osv. till vänner, i vårdsamtal eller på sociala medier, och omgivande informanter bedömer det som en allvarligt menad vilja att dö, så har jag räknat in det. Ungdomen kan ha uttryckt det i samtal med elevhälsa, psykolog osv. och blivit remitterad vidare med en suiciddiagnos. Om informanten har haft kännedom om detta och förmedlat det till mig har jag räknat individen, men inte som ett försök. Om ungdomen har vårdats på sjukhus i flera omgångar för suicidtankar har jag räknat det som flera gånger, ett för varje sjukhusvistelse.
Anledningen till att jag tillämpat dessa vida gränsdragningar är att det har funnits ett mönster. En ungdom har börjat i en kategori och återkommit senare i en annan kategori. För att hålla ihop informationen om samma ungdom och se en utveckling har allt legat i samma dokumentation. Det kan ha varit en ungdom som skadat sig själv under en längre tid, eskalerar i samtal och en tid senare gör ett försök som antingen misslyckats eller avbrutits av någon. När jag samlat dokumentationen har jag inte förmått att hålla flera olika kategorier, utan slagit ihop allt till samma.
Sökord: Boken, Psykisk ohälsa
Till Innehåll
Referenser: Se kapitel 5.2.