Det var de 35 000 ensamkommande ungdomarnas förtjänst att många i svenska samhället fick upp ögonen för hur asylprocessen går till och vad den innebär.
Författare: Ingrid Eckerman. Manus juli 2021. Bild: Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar.
Barn utan vårdnadshavare (BUV) placerades antingen i familj eller i HVB-hem. Olika kommuner föredrog den ena eller den andra varianten. De ungdomar som kom till en svensk familj fick ofta ett stort socialt nätverk. Med stöd av regeringspengar startades integrationsprojekt som fotbollslag och musikgrupper. Andra som lärde känna ungdomarna var personalen i HVB-hemmen, lärare och övrig skolpersonal, bibliotekarier, i vissa fall kristna församlingar.
Tidigare ålades varje kommun att enligt socialtjänstlagen sörja även för asylsökande ”unga vuxna”, dvs. myndiga ungdomar, tills de fyllde 21 år. Genom en ändring i ersättningssystemet 1 juli 2017 upphörde kommunernas skyldigheter för asylsökande ungdomar när de fyllde eller blev uppskrivna till 18 år. Från en dag till en annan förlorade de sina gode män, sin bostad och sin relativt höga materiella standard.
Detta uppmärksammades av alla som redan var engagerade runt ungdomarna. Våren 2017 fick de första ungdomarna lämna sina hem för att inkvarteras på något vuxenboende, kanske ett gammalt sanatorium i norra Sverige, utan bussförbindelse till skola. Ungdomarna var fortfarande efter ett drygt år i Sverige labila, ofta deprimerade, och for illa av att åter ryckas upp och dessutom placeras tillsammans med olyckliga vuxna män. Det var också nu som antalet självmord steg i höjden (se kapitel 5.2).
Hjälparna kunde inte stillatigande se på. De upplät sina egna hem, men engagerade också sina personliga kontaktnät för att hitta ”frivilliga familjehem” som utan ersättning erbjöd en sängplats. Större organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Stadsmissionerna och kyrkorna hjälpte till. I facebookgrupper arrangerades ”bostadsförmedlingar” som fungerade oväntat väl, tills behoven blev allt för stora.
Det bildades lokala organisationer och nätverk i snart sagt varje kommun, och en del av dem organiserade sig i det större nätverket ”Frivilliga familjehem”. Där, liksom genom de stora organisationerna, kan man få fram vissa siffror på hur många som engagerade sig. Sammanlagt kan det ha varit 10 000 personer som hjälpte 15 000 ungdomar med sängplats. En av dessa många föreningar presenteras nedan.
Denna utflyttning från HVB-hem och offentligt ersatta familjehem till ideella familjer och deras nätverk medförde att en betydligt större del av civilsamhället lärde känna de ensamkommande. Detta har i sin tur bidragit till de starka protesterna mot hanteringen av de unga.
Till kapitel 6.4.4 Frivilliga familjehem i Österåker
Sökord: Boken, Civilsamhället
Till Innehåll