”Nu brast det. Tårar som inte tar slut. Hur gör ni andra? Hur orkar ni? Hur hittar ni kraft?” frågar en hjälpare som har en ungdom på sjukhus efter självmordsförsök och en annan som nattvandrar på gatorna i Paris.[1]
Författare Ingrid Eckerman. Manus juli 2021. Bild: Katarina Lilieqvist, läkare.
Två nationella trauman som drabbat Sverige i modern tid är Estoniakatastrofen 1994 med 500 döda samt tsunamin i Thailand 2004 med 540 dödade och 1 500 skadade svenskar. Vid båda dessa katastrofer anslogs stora resurser för psykologiskt stöd, nationella sorgedagar med mera.
Inget sådant har ens antytts vad gäller den aktuella katastrofen, med storleksordningen 10 000 ungdomar som ska skickas till länder i krig och konflikt. De som berörs är professionella, t.ex. HVB-personal, lärare, kuratorer, skolhälsovårdspersonal, BUP-personal, tolkar, handläggare och advokater lika väl som lekmän, t.ex. gode män, familjehem, kontaktpersoner, skolkamrater, idrottsföreningar, församlingar. Det kan handla om 100 000 personer eller ännu flera.
Inom traumapsykologin talar man om sekundär och vikarierande traumatisering av professionella. Man bör kunna använda samma begrepp då det gäller oss ”frivilliga” hjälpare, eftersom vi ofta får höra den traumatiserades berättelse och utsättas för ångesten.
Sekundär traumatisk stress eller compassion fatigue är en sorts utmattning som skapas av att om och om igen exponeras för personer som behöver mycket emotionellt stöd. Om man har symtom längre än sex månader talar man om sekundärt traumatiskt stressyndrom (STSD) med i stort sett samma symtom som posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Vikarierande traumatisering är något som drabbar behandlaren mer ingående med kumulativ effekt. Minnesbilder kan återupplevas utanför terapirummet som vore de terapeutens egna. Terapeutens personlighet påverkas vilket kan leda till ångest, social isolering, kroppsliga symtom och depression.
Moralisk stress är ett begrepp som har använts för sjukvårdspersonal men tycks lika användbar för lärare [2]. Det uppstår när man inte kan handla så som man tycker är moraliskt riktigt, det finns hinder av olika slag i vägen.
Förebyggande åtgärder mot dessa tillstånd är strategier som reglerad arbetstid med rimlig arbetsbörda, en aktiv fritid och gott socialt stöd. Inom arbetet är handledning, kollegialt stöd, tid för reflektion och eventuellt egen terapi viktiga faktorer både förebyggande och behandlande.
Hur mår hjälparna?
Professionella som lyssnar till svåra historier har ett visst skydd. Arbetsdagen har ett slut, man tar av sig den vita rocken (bildligt talat) och går hem till en annan miljö, med andra problem. På arbetsplatsen har man vanligen kollegor som man kan anförtro sig åt. Arbetar man inom hälso- och sjukvården har man kanske handledning. Det finns företagshälsovård med psykologhjälp, man har möjlighet att bli sjukskriven, få omplacering och rehabilitering.
Inom andra yrken, till exempel lärare, förväntas man inte ta på sig sådant ansvar. Men människor som jobbar med människor har mycket svårt att med berått mot vända behövande ryggen. Många har med tiden blivit hjälpare både under arbetsdagen och på fritiden, dvs. 24 timmar om dygnet.
Vi som är fritidshjälpare har inte tillgång till samma skydd som de professionella. Kanske ungdomen bor hos oss, kanske vi hör hur hen vankar runt på natten när hen inte kan sova. Kanske vi får åka och hämta hem hen från psykakuten. Ta emot hens ångest, hens förtvivlan. Hur klarar vi att bära allt detta? För volontärer finns inget skyddsnät. Vi får vända oss till dagspressen för att få råd om hur vi ska förhålla oss för att orka med [3], och om vi inte orkar är det stor risk att dem vi hjälper faller tillsammans med oss.
Riksföreningen gode män vårdnadshavare, RGMV, (numera upphörd) varnade redan hösten 2016 för att gode män skulle sluta för att situationen var för svår för dem [4].
Lisa Förare Winbladh är en av dem som först beskrev svårigheterna för hjälparna och hur tilliten till samhället fick sprickor [5]. Hennes artikel vann ett enormt gensvar på sociala medier med 27 000 visningar, och publicerades senare i Expressen [6]:
Några av oss arbetar i skolan där det inrättats ett speciellt gråtrum dit lärarna kan gå för att för att deras sorg inte ska synas. … Vi klarar att undervisa, vårda, fostra, försörja och integrera. Vi klarar inte omänsklighet. … När vi, som tidigare varit de mest tillitsfulla, börjar se myndigheterna, poliskåren och politiker som våra fiender är hela landet i mycket stor fara.
Under 2017 ökade nödropen från hjälparna. De lade ut sin ångest på facebook, i grupper där de kunde få stöd och råd av andra i samma situation. Människor som aldrig träffats blev varandras ”arbetskamrater” och kunde dela sorgen och vreden likaväl som konkreta råd. Den gemenskapen blev livsviktig för många [7-11].
Vilka påfrestningar en familj kan utsättas för beskrivs av Arefs svenska mamma [12]. Hon hittar honom när han till slut ”lyckats” med sitt självmord – några dagar efter att han fick sitt permanenta uppehållstillstånd:
Jag fick ett samtal förra veckan från Östra sjukhuset. De berättade för mig att fem personer nu lever vidare tack vare min sons organdonation, fantastiskt, men det var ju vi som familj som skulle leva vidare tillsammans.
Julia Grahm skrev till socialminister Annika Strandhäll [13]:
Dessa dryga två år har förändrat mitt liv. Jag diagnostiserades med utmattningssyndrom för ett drygt halvår sedan. Mitt liv har rasat. Mitt minne sviker mig, jag glömmer allt från inplanerade möten till alfabetet. Därför har jag förlorat mitt jobb. Det är svårt att söka jobb, för min hjärna fungerar inte som den ska, stressen och ångesten mal ner den. Vissa dagar har jag svårt att komma ur sängen. Jag får själv panikångestattacker. Jag är traumatiserad av hur A och jag har behandlats av vårt system, av hur rättsosäker asylprocessen varit, av hur lite min regering gör för att skydda A, som jag sedan något år tillbaka tänker på som min son. Han har blivit en del av min familj.
En sjuksköterska, som arbetade med döende unga HIV-patienter när den sjukdomen var ny, säger att det var lättare än att arbeta med utvisningshotade ungdomar [14]:
Och FAKTISKT så var DET lättare än det jag gör nu, fantastiskt när det ÄR fantastiskt, fördjävligt när det är fördjävligt. Hemskt när ungdomar vrider sej i ångest, självskador på olika nivåer. UPP och NER hela tiden. De flesta av dem som utvisas eller deporteras kommer vi antagligen förlora kontakten med. Vi kommer inte veta om de lever eller är döda. Det blir inget avslut som det blev då …
Sångaren och författaren Margareta Söderberg beskriver sorgen då en papperslös ung man lämnade Sverige [15]:
Mitt hjärta är alldeles trasigt för du tog med dig en så stor bit. En stor bit av mitt hjärta irrar med dig längs farliga vägar långt borta där jag inte hittar dig.
En god man skriver [16]:
Har ni förberett godemannen på att hen helt utan eget psykologiskt stöd har att möta en annan människas djupaste förtvivlan, en älskad människa som förtärs av skräck och hopplöshet? Och att hen får räkna med att till slut förlora den som hen tagit till sitt hjärta?
Hösten 2017 var jag själv en av dem som påverkades starkt av situationen och den maktlöshet jag kände [17]. Detta trots att jag då fortfarande hade ett hopp om att vi skulle kunna vända situationen.
Civilsamhället påkallar uppmärksamhet
Under hösten 2017 gjordes stora försök från civilsamhället att nå ut till politiker och beslutsfattare om hur situationen påverkade både professionella och icke-professionella hjälpare.
Nätverket #Vi står inte ut gjorde hösten 2017 en kartläggning av psykisk och fysisk hälsa hos 700 personer som arbetar med eller engagerar sig i ensamkommande [18]. Av dem upplevde 85 % psykisk ohälsa. Orsakerna angavs vara den ohållbara situationen för ensamkommande unga. Resultaten delgavs Socialdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet, SKL och socialminister Annika Strandhäll. I Dagens medicin krävde man utökat stöd för dem som hjälper ensamkommande [19].
I december 2017 skrev 18 läkare, psykologer och socionomer ett brev till socialminister Annika Strandhäll, Lena Micko, ordförande för SKL, Olivia Wigzell, generaldirektör för Socialstyrelsen och Johan Carlson, generaldirektör för Folkhälsomyndigheten [20, 21]:
Situationen har likheter med HIV-epidemin. Det var unga människor som drabbades och var dömda att dö en för tidig död, och många runt omkring dem led av sin maktlöshet. Men den epidemin var oplanerad och oönskad. ’Utvisningsepidemin’ är medvetet satt i rörelse av myndigheter och tjänsteutövare som hjälparna tidigare satt sin tillit till och som de som samhällsmedborgare är beroende av. Till den oro och ångest som hjälparna har för ungdomarna adderas känslan av att själv blivit sviken och av att vara vanmäktig, att inte ha gjort tillräckligt mycket för att rädda sina barn.
SKL svarade att man förstod situationen men att man inte fått stöd från staten [22]. Några andra svar kom inte.
Två år senare fick socialminister Lena Hallengren en kopia av samma brev från en förtvivlad hjälpare som tryckte på att behandlingen av de asylsökande är på väg att bli ett folkhälsoproblem [23]. Inte heller då kom något svar från regeringen.
En del av nödropen nådde ut i pressen. 2017 publicerades ett upprop från 37 lärare [24]:
Även deras klasskompisar påverkas väldigt negativt när oro över vad som ska hända med kamrater som befinner sig i asylprocessen tar upp mycket skoltid. Både vi vuxna och våra elever blir förkrossade varje gång någon rycks från oss.
En debattartikel publicerades i Dagens Samhälle 2018 [25]:
När hjälpare sitter och gråter, när de uttalar näst intill förbannelser över regeringen, politikerna och myndigheterna, då har det gått långt. När hjälpare får tigga pengar av andra hjälpare för att kunna köpa mat åt svältande ungdomar, då har det också gått för långt.
Vi mår inte bra
Vi ropade på hjälp – men det kom ingen. Då slutade vi ropa. Vi slöt oss samman, försökte stödja varandra. Alla orkade inte. De slöt sina ögon och öron, vände ryggen till och försökte reparera sig själva.
Att vi inte ”för väsen” nu betyder inte att vi mår bra, eller att vi har gett upp. Vi har förstått att överheten struntar i både oss och våra skyddslingar. De som förlorat sina barn känner sig sorgsna, uppgivna, krossade. De som har kvar sina barn – numera ofta unga vuxna – biter ihop tänderna och fortsätter kämpa. De måste stå ut för den unges skull. Vi hör talas om hjälpare som inte kunnat vara kvar på jobbet, som förlorat vänner, där äktenskap kraschat, där ekonomin blivit förstörd.
Som hjälpare kan man aldrig stänga av telefonen utan måste vara beredd att väckas mitt i natten. Man är alltid på spänn – kommer det att hända något? Detta gäller även dem som har fått sitt uppehållstillstånd – det innebär inte att livet är utan problem och ångest.
Genom ungdomarna blir världens elände så levande för oss, det kommer inpå oss. När vi ser bilder från flyktingläger, båtarna på medelhavet, beväpnade soldater osv. så blir upplevelsen verklig. ”Det hade kunnat vara Ali som behandlades så. Var det så här Muhammad hade det? Är det där Abdullah är?”
En del av oss håller undan sorgen och desperationen genom att ge oss in i projekt som upplevs som meningsfyllda. Det gäller till exempel oss sex redaktörer för denna bok. Andra demonstrerar utanför riksdagshuset trots att det nästan är politikertomt under pandemin. Ytterligare andra fortsätter med sociala medier, brevskrivande och annat.
Samhället, institutionerna har blivit våra fiender. En del av oss har varit skeptiska och kanske klarsynta tidigare. Andra har verkligen trott på det goda samhället. Själv har jag tidigare varit stolt över mitt land som jag tycke skilde sig från andra länder. Nu är vi många som definitivt förlorat tilliten till samhället. Det är smärtsamt. Vad det betyder för samhällets utveckling vet vi inte.
Mina reflektioner
Att arbeta med detta projekt, den här boken, är ett sätt att distrahera sig från tankarna och oron. Samtidigt medför genomläsningen av alla texterna, ibland många gånger, att allting kommer tillbaka. Den rättslöshet som jag tidigare tyckt mig uppfatta får jag nu bekräftad. Det skrämmer mig. Har jag så till den grad missuppfattat mitt land? Hur ser det ut inom övriga delar av rättsväsendet? Landet som jag varit så stolt över – har jag bara varit naiv och blåögd, inte velat förstå att det inte är bättre än EU:s mest invandrarfientliga stater[1] ?
Inför den här artikeln har jag gått tillbaka i bloggtexterna på Stoppa utvisningarna till Afghanistan! och läst den ena texten efter den andra, skrivna av ungdomarna själva eller av hjälpare. Jag kommer ihåg året 2017. All maktlöshet, all frustration, allt hat mot dem som bestämt, all oförståelse – ”kan detta verkligen ske? är det sant?” – kommer upp till ytan. Jag gråter, det knyter sig i bröstet. Ingenting har ju blivit bättre.
När den första tvångsdeportationen ägde rum, på Lucia 2016, följde jag den i realtid via facebook. Sedan dess har jag aldrig varit riktigt glad. Det ligger hela tiden en sorg inom mig som kan komma till ytan när som helst. Periodvis kräver den ett aktivt arbete för att hålla tillbaka.
Maktlösheten är svår. Det är inte en tsunami eller pandemi – det får man acceptera, kanske som ”ödet”. Men att veta att där borta i riksdagshuset bestämmer de kallblodigt att detta ska ske. Man vill inte gärna tro att våra ledare är onda människor – men det är svårt att komma ifrån – för hur kan någon som inte är ond göra på detta vis? Och vad har jag att sätta emot människor som vill göra detta, och som har makten att göra det?
Jag känner mig också misslyckad som aktivist:
Jag kunde inte rädda dig. Jag har inte stoppat utvisningarna. Har jag verkligen gjort vad jag kunnat? Har jag ansträngt mig tillräckligt?
I ett samtal med min närmaste medkämpe Karin Fridell Anter talar vi om detta. Vi har liknande känslor. Vi har tappat förmågan att vara riktigt glada:
Har jag rätt att njuta av våren när andra sover ute? Har jag rätt att köpa glassen när andra inte har bröd? Har jag rätt att skratta åt filmen när andra kippar efter andan av ångest?
Karin berättar om sin egen godtrogenhet:
Jag önskar att jag 2016 hade haft den förståelse som jag har nu. Då hade jag kanske kunnat rädda honom. Jag litade på att samhället tar hand om det som samhället lovar att det ska ta hand om. Det kanske inte hade hjälpt – men jag ser i efterhand att jag borde ha försökt mycket mera.
Hon talar också om skräcken när man tar på sig uppgifter man inte riktigt behärskar:
Om ingen annan gör det så måste jag skriva VUT (verkställighetshinder) – som jag inte har kompetens för. Tänk om jag gör fel! Eller tänk om jag ger dem fel råd om att våga gå till Migrationsverkets samtal, om att gömma sig, om vägen till Frankrike.
Andra hjälpare har beskrivit den fruktansvärda skuldkänslan när man givit ett råd som visat sig vara ödesdigert och som lett till att den unga vännen har kastats i förvar och deporterats.
Vi kämpade hårt för att få till stånd en förändring. Nu kämpar vi för att den djävulskap som sker inte ska ske i det tysta. Ingen ska kunna säga ”jag visste inte!” Vi är sex som jobbat med boken, men vi ser vilket stöd vi har från ”de våra”. De är tacksamma att deras upplevelser bekräftas och kommer på pränt. Vi hoppas reaktionerna på boken ger oss en viss upprättelse.
Sökord: Boken, Civilsamhället
Till Innehåll
Läs också:
Risken med att bygga förtroende Elisabet Rundqvist
Julen fattas mig i år Tuula Dibba
Referenser
1. Anonym hjälpare: Nu brast det. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2020-02-26 stoppautvisningarna.blogspot.com/2020/02/anonym-hjalpare-nu-brast-det.html
2. Moralisk stress för lärare som undervisar utvisningshotade. Skolvärlden 2017-04-28 skolvarlden.se/artiklar/moralisk-stress-larare-som-undervisar-utvisningshotade
3. Hur kan jag som volontär förmedla hopp till ensamkommande barn? Insidan, DN 2018-06-22 www.dn.se/insidan/hur-kan-jag-som-volontar-formedla-hopp-till-ensamkommande-barn/
4. Massutvisningar får gode män att sluta. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2016-10-23 stoppautvisningarna.blogspot.com/2016/10/massutvisningar-far-gode-man-att-sluta.html
5. Lisa: ”Jag har börjat hata er med en intensitet som skrämmer mig”. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-05-20 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/05/lisa-jag-har-borjat-hata-er-med-en.html
6. Lisa Förare Winbladh. Massutvisningarna är livsfarliga. Expressen 2017-05-25 www.expressen.se/debatt/massutvisningarna-det-storsta-misstaget-i-modern-svensk-historia/
7. Varför gråter de vuxna? Några röster från Facebook. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-09-23 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/09/varfor-grater-de-vuxna-nagra-roster.html
8. Tuula: Ibland har jag bara tysta tårar. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-09-20 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/09/tuula-ibland-har-jag-bara-tysta-tarar.html
9. De ensamkommandes stödpersoner påverkas starkt. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-05-12 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/05/de-ensamkommandes-stodpersoner-paverkas.html
10. Michelle, lärare: Att känna sig så maktlös. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-05-16 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/05/forfattare-michelle-caroline-johansson.html#more
11. Jag har ont i min svenska själ. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-03-30 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/03/jag-har-ont-i-min-svenska-sjal.html#more
12. Heidi Clement, Arefs mamma: Är man alltid ansvarig för sitt egna liv? Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-11-23 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/11/heidi-clement-arefs-mamma-ar-man-alltid.html
13. Julia: Öppet brev till Annika Strandhäll. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-11-20 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/11/julia-oppet-brev-till-annika-strandhall.html
14. Rune: Lättare att jobba med döende unga än med utvisningshotade. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-12-29 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/12/forfattare-rune-bergman-ideellt.html
15. Margareta: ”Undan för undan tog vi plats i varandras hjärtan.” Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2018-10-22 stoppautvisningarna.blogspot.com/2018/10/margareta-undan-for-undan-tog-vi-plats.html#more
16. Karin Fridell Anter. Blir gode män för ensamkommande informerade om vad det innebär? Stöttepelaren 2020-08-09 stottepelaren.se/2020/08/09/vilken-information-far-de-gode-mannen/
17. Socialminister Annika Strandhäll: ”Jag har torkat tårarna.” Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-11-03 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/11/illustration-katarina-liliequist.html
18. Hög psykisk och fysisk ohälsa hos oss som möter ensamkommande. #Vi står inte ut 2017-11-03 www.mynewsdesk.com/se/number-vistaarinteut/pressreleases/hoeg-psykisk-och-fysisk-ohaelsa-hos-oss-som-moeter-ensamkommande-2251274
19. Utveckla stödet till dem som hjälper ensamkommande. Dagens Medicin 2017-12-14 www.dagensmedicin.se/opinion/debatt/utveckla-stodet-till-dem-som-hjalper-ensamkommande/
20. Brev till socialminister Annika Strandhäll, Eva Micko, SKL, Olivia Wigzell, Socialstyrelsen och Johan Carlson, Folkhälsomyndigheten. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-12-14 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/12/brev-till-socialminister-annika.html
21. Hjälparna måste få hjälp. Norrbottenskuriren 2017-12-28 kuriren.nu/opinion/hjalparna-maste-fa-hjalp-nm4727661.aspx
22. Svar från SKL på brev om hjälparnas psykiska hälsa. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2017-12-21 stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/12/svar-pa-skl-pa-brev-om-hjalparnas.html
23. Karin till socialministern: Behandlingen av asylsökande blir till ett folkhälsoproblem. Stoppa utvisningarna till Afghanistan 2019-12-06 stoppautvisningarna.blogspot.com/2019/12/karin-till-socialministern-behandlingen.html
24. Det sliter i hjärtat när ni tar våra ungdomar. Aftonbladet 2017-12-18 www.aftonbladet.se/debatt/a/oRA9e0/det-sliter-i-hjartat-nar-ni-tar-vara-ungdomar
25. Civilsamhället pressas orimligt hårt! Dagens Samhälle 2018-08-09 www.dagenssamhalle.se/samhalle-och-valfard/integration-segregation/civilsamhallet-pressas-orimligt-hart/