Den 18 januari 2018 lägger jag upp en tweet om bacha bazi på Twitter. I mars 2021 har den visats 42 242 gånger och har 2 136 interaktioner, alltså delningar, svar eller gilla. Följande text är den twittertråd jag då skapade.
Författare: Elisabet Rundqvist. Manus juli 2021. Bild: Brottsoffermyndigheten.
De som kommit till Sverige och berättar om bacha bazi, danspojkar, blir sällan trodda av Migrationsverket. Ganska säkert får de avslag då det inte anses utgöra någon fara att återvända.
Det grabbarna fått leva med som vardag är upprepade övergrepp från ett stort antal vuxna män. Traumatiserade når de Sverige, får sin berättelse misstrodd av Migrationsverket, avslag och ska skickas tillbaka till samma helvete på nytt.
Jag har läst ett antal avslag på berättelser från pojkar som har utnyttjats, våldtagits, blivit misshandlade, brända med cigaretter, hotade med vapen, fråntagna allt människovärde för att bli misstrodda av Migrationsverket när de äntligen vågar berätta.
Jag är sömnblockerad. Vill vråla min ångest rakt ut i natten. Det är en flera dygn lång plåga att åter gå in i bacha bazi och de söndertrasade pojkarna. Så trasiga, i kropp och själ. Mitt i natten undrar jag om den ene är bättre i anus? Har han läkt de senaste tolv månaderna?
Jag kommer inte att få veta, han har slutit sig. Efter att vi har grävt runt i hans psyke för att få domstolen att förstå släpper han inte in mig längre. Vi hade sönder honom inför domaren, rev alla försvarsmurar och demonerna släpptes lös. Återuppväckta trauman. Jag bevittnade hur det öppnades till helvetet, bortträngda minnen som bubblade upp. Vi förlorade honom i flera månader. Han dissocierade och levde i en annan verklighet fylld av skräck, svek och självdestruktivitet.
Vi betalade ett högt pris. Jag får ångest när jag tänker på vad vi utsatte honom för. Förlåt min sparv, vi gjorde dig illa. Vi tvingade dig att sätta ord på det du vill glömma och gömma. Lilla sparv, vi försökte verkligen få rätten att förstå vilken fara det är för dig att återvända.
Men männen lyssnade inte. Jag tror inte deras fattningsförmåga räckte till för att förstå hur mycket sexuellt våld ett barn kan överleva. Rätten fattade inte att du min sparv överlevt och vill fortsätta leva som en fri människa. De fattar inte att du själv är ditt största hot. Att du föddes med en kropp dessa vidriga män känner lustar till, att ditt ansikte fortfarande sätter igång männens jaktinstinkter, att du ännu några år kommer att betraktas som skägglös pojke.
Nämndemännens äldre herrar vet inte hur det känns att få munnen full med kuk, eller hur svårt det är att sitta efter att ha blivit tagen i rumpan upprepat. De fattar inte hur många gånger jag bryter och går ut ur rummet när kväljningarna kommer. De vet inte hur det känns när vi gråter tillsammans. För det är svenska, äldre män som aldrig behövt känna skammen, eller tvingats trösta det som inte går att trösta bort.
Nu lever vi med en gigantisk tystnad mellan oss, sparven och jag. Han vet, jag vet, vi orkar inte prata mer om det. Vi hatar domstolen, vi hatar Migrationsverket som inte ens kan skriva det pojken berättar, fullt med fel, missuppfattningar och förutfattade meningar. Vi glömmer inte, men orden är slut.
Åter igen tvingas jag in i den vidriga kontexten bacha bazi genom ett asylärende. Migrationsverket vägrar att inse att det är livslångt, kontexten av kriminalitet, vapen och droger ihop med trafficking av små pojkar. Små pojkar hålls som sexslavar för äldre gifta eller ogifta män. Pedofili och trafficking. Ni vet det som Migrationsverket inte anser vara ett asylskäl, utan ger avslag till grabbarna som utsatts för detta.
Jag tror det är den enskilt största anledningen till att jag har kämpat i enskilda ärenden, för det är så tydligt ett brott mot mänskliga rättigheter och ett tydligt asylskäl. Det konstigaste av allt är att Migrationsverket inte ser att pojkarna hör till en socialt stigmatiserad grupp och borde få flyktingstatus. Enligt inhemska källor bär killarna stigmat lång tid efter att övergreppen upphört. Många gånger blir de kvar inom bacha bazi-världen som drogkurirer, vakter, danslärare och de som hittar nya små pojkar. För vissa finns inget liv ”efter”, de tar livet av sig. Omöjligt att leva vidare efter övergreppen och det sociala stigmat.
Många har fysiska problem från misshandel, från övergreppen, söndertrasad anal, många har gjorts drogberoende för att bli mer medgörliga. De har hotats och trakasserats av omgivande samhälle, från religiösa blir de kallade kofir, orena, från andra blir de tafsade på och sexuellt kränkta, lovliga för alla att fortsätta kränka. Det händer att pojkarna får en ägartatuering, pojkarna köps och säljs, samma pojke kan ha flera tatueringar. Har pojken rymt blir han eftersökt, det är en ”tillgång” som måste återbördas.
Inget av detta ligger med i Migrationsverkets bedömning av asylskäl. Avslag.
Jag tror inte att Migrationsverket förstår att de är survivors of sexual abuse som det beskrivs i forskningen, överlevare av sexuellt våld. De har hittills överlevt bland det värsta man kan utsätta barn för, sexuellt våld. Att med tvång bli separerad från sin familj, bortrövad och sedan utsatt för gruppvåldtäkter, dansa, charma, skoja, flirta, visas upp som djur. Bli filmad och fotograferad i bilder och filmer som sprids i tusental. Övergreppen pågår fortfarande i form av filmerna.
När svenska män gör detta i främmande land lyfts barnen fram som offer och får allt vårt stöd. När det gäller pojkar från Afghanistan, Pakistan eller Iran som överlevt åratal av övergrepp blir de i sin tur kallade våldtäktsmän av människor som drar alla över en kam. Det är dubbel plåga för mig och pojkarna, att de inte ens kan bli erkända som brottsoffer.
Det är bedrövligt hur Migrationsverket resonerar i besluten. En forskare inom juridik borde titta speciellt på dessa beslut. Jag kan bistå med material.
För information och referenser om Bacha bazi, se kapitel 4.1.1.
Sökord: Boken, Det officiella Sverige, Flyktingarnas perspektiv, Civilsamhället
Till Innehåll