Berättelse nr 38. Publicerat i Ordfront Magasin 3-2021.
Författare: Nasrollah Faqiri 2017, “ensamkommande afghansk barn, jag varit i Sverige 1,7 år.”
Vi är ensamkommande afghaner som hamnat i en ofrivillig strid mellan politik och religion.
Vi föddes i ett land i krig mellan öst och väst under uppväxten upplevde vi flykt förnedring slaveri våld och även var vittnen till att våra nära och kära blev våldtagna både pojkar och flickor.
Våra mödrar och systrar blev nedslagna och bortrövade av andra folkgrupper.
Under 2015 så såg vi en gnista av hopp när Europa öppnade gränserna mot flytningar och då lämnade vi våra det endast som vi hade kvar i livet d.v.s. våra föräldrar och syskon. Flydde till Europa i hoppet att kunna stadga oss i ett land utan våld och diskriminering.
När vi kom till Sverige så blev vi bemött av en folkgrupp och behandlade oss med omsorg och respekt. Vi omhändertogs med kärlek detta var något som vi aldrig hade upplevt tidigare i livet.
Vi fick tak över huvudet och vi fick mat men mest av allt vi fick respekt och kärlek.
Vi lärde oss att älska istället för hämnd och mycket annat som vi inte visste att de existerande.
Idag har det gått drygt 1,5 år och regeringen bestämt sig att vi ska skickas tillbaka samma elände som vi kom ifrån.
När vi kom hit så var trasiga både i kropp och själ tiden läkte våra kroppsliga sår och folkets kärlek lindrande våra själar.
Vi blev födda på nytt och vi slutade att överleva och vi började leva.
Nu har allt blivit mörkt igen.
Vi ska skickas tillbaka till döden det verkar som att vi hade en vacker dröm i 1,5 år och nu vaknar vi till verkligheten.
Vad händer med all kärlek??
Vad händer med all löften om mänskliga rättigheter och jämlikhet???
Är vi inte människor längre??
Förtjänar vi inte längre att leva??
Sökord: Berättelser, Ordfront, Flyktingarnas perspektiv