Rädslan finns hela tiden

mar 27, 2021

Ett värdigt återvändande?

Författare: Mohammad Ali Qasimi. Utdrag ur ”Dagbok från Kabul” publicerad av Blankspot 2019 – 2021 blankspot.se/tag/dagbok/. Manusversion juli 2021. Bild: Mohammad har i Kabul försörjt sig bland annat på att måla tavlor, oftast med motiv från Sverige.

Landa i Kabul

I dag träffade jag några deporterade killar som landade till Kabul. De är oroliga och många har ingenstans att bo. Vissa har sina familjer i andra länder och vet inte alls vart de ska ta vägen. Jag hämtade några killar till vårt boende och vissa andra kunde åka till vänner eller släktingar. 

En väldigt ung kille, som såg ut att vara yngre än 18 år, frågade mig: – Vad är nästa steg? Vad jag ska göra? Vem kan ta emot oss? Kan myndigheterna i Afghanistan hjälpa mig att hitta någonstans att bo? 

Jag kunde inte svara på hans frågor.

Många av killarna som kom hit i dag kunde inte ens starta sina mobiler. De har bott ett år i förvar eller fängelse och deras hjärnor fungerade inte. De var helt förvirrade. En del hade inte ens kontakt med svenskar som hjälper dem – så vart hamnar de nu? Ingen vet. 

Hjälp från ERIN

Jag och två andra killar som utvisats från Sverige gick för att fråga vad som händer med vår utlovade hjälp från organisationen ERIN. I förvaret i Märsta lovade både Migrationsverket och Polismyndigheten att om vi skrev på ERIN:s papper skulle vi kunna få lite hjälp för att kunna klara oss i Afghanistan, genom ett stöd från EU. 

Men det fungerar inte. Den som arbetade på kontoret sa att Sverige har stängt det stödet. Själv registrerade jag mig redan för fyra månader sedan och jag har fortfarande inte fått svar. Tio gånger har jag gått till kontoret och frågat om ERIN-hjälpen.

En annan kille som följde med mig till kontoret utvisades från Sverige 19 juni 2019. Han hade det besvärligt med att skaffa sin ID-handling (tazkira) i Afghanistan och det tog honom 4 månader. Så nu när han skaffat en tazkira så gick vi tillsammans till ERIN:s kontor. Han gav sina papper och sin tazkira, men den som jobbar där sa att min vän inte kunde registreras, eftersom det har gått över 3 månader sedan han kom till Afghanistan.

Utbildning genom IOM

I juni 2019 registrerade jag mig för en mekanikerutbildning som anordnas av IOM, en organisation som hjälper återvändande flyktingar. De lovade mig att projektet skulle verkställas inom 2 – 3 månader. 

Det gick några veckor innan de ringde mig och sa att vi skulle samlas på fredagsmorgonen för att prata om projektet. Men på väg till mötet fick jag ett samtal. En av dem ringde och berättade att chefens mormor hade dött, så mötet skulle bli inställt den dagen. Jag åkte hem och väntade på att mötet skulle bli av en annan dag.

Efter en månad ringde de igen. De sa att vi skulle ha möte fredagen efter och att jag måste komma redan kl. 8 på morgonen till staden Shahrak Ettifaq, som ligger utanför Barchi. 

Jag klev upp tidigt och tog bussen. Jag fick byta flera gånger och sista biten fick jag lifta med en bil. Jag kom fram vid 8-tiden och ringde den ansvarige. – Var är ni? Han svarade att tyvärr, vi har hotats av någon och vågar inte komma just idag. Jag blev irriterad för att de inte ringt mig. Jag hade åkt hela den långa vägen och så var de inte där!

När jag kom hem, väntade jag på att de skulle ringa för att boka in ett nytt möte. Så att vi skulle kunna börja jobba. Efter en månad ringde jag upp. – Vad händer med projektet? De svarade att tyvärr, de visste inte alls när det skulle bli av. 

Att kunna försörja sig – och att bli lurad

Det är svårt för alla att hitta jobb i Afghanistan, och speciellt för dem som har levt i andra länder och inte känner någon. Vi har fått mycket hjälp av svenskar och jag kommer aldrig att glömma det. Det är tack vare den hjälpen som vi alls kan leva i Kabul. Vi är några som bor i ett hus som betalas av våra svenska vänner.

Men det finns afghanska människor som bara låtsas att de hjälper, men i stället tar pengarna i sin egen ficka. En man som brukade samarbeta med svenskarna erbjöd en kille jobb och lovade att betala lite grann. Mannen sa att han sparade killens pengar och skulle hjälpa honom när han behövde. Idag gick jag och killen för att säga att han behöver sina pengar. Men mannen svarade att tyvärr, han tänkte inte betala alls. Han sa att det inte fanns bevis för att han lovat ge killen pengar. 

Mannen krossade killens hjärta. Killen hade väntat 10 månader på att tjäna ihop lite pengar för att kunna ta sig ifrån Afghanistan. Utan att någon hjälper honom kan han inte lämna detta hemska land för ett bättre och säkrare land. 

ID-papper

För att kunna få jobb eller visum eller pass måste man ha ID-papper. En ny undersökning visar att 53 procent av alla afghanska barn fortfarande inte har en ID-handling. Främst beror det på att det är ett så komplext system för att få identitetshandlingar. De flesta människor bor långt bort från de centrala kontoren som gör dem. Och om man får en ID-handling måste den dessutom bekräftas. Och det kan bara göras i Kabul. 

Många av de deporterade har fått allvarliga problem, eftersom de inte kunnat skaffa sina identitetshandlingar på ett helt år. 

En kille berättar: – Jag reste till Ghazni-provinsen där jag har en kusin som hjälpte mig att skaffa ID-handling, den kostade inte mycket. Men att åka till provinserna är väldigt farligt, speciellt för hazarer, eftersom talibanerna ofta kontrollerar vägarna.

En annan kille berättar att han inte har någon familj alls här i Afghanistan. Ingen kan bevisa vem han är. Tazkirakontoret i Kabul sa åt honom att han måste åka till sin hemby och skaffa sin ID-handling där, sedan skulle de bekräfta den. Men hur ska han kunna göra det? Ett sätt är att betala. En kille berättar att han skaffade en ID-handling för 350 dollar som han själv inte hade. Pengarna skickades av en snäll kvinna från Sverige. Den som fick de 350 dollar fick dem i hemlighet, det kallas muta och är jättevanligt i Afghanistan.

Sökord: Boken, Flyktingarnas perspektiv, Att lämna Sverige

Till Innehåll