Har man engagerat sig i en människa så upphör inte detta bara för att människan förflyttas till ett annat land. För många svenskar har kriget och otryggheten i Afghanistan blivit en del av vardagen, tillsammans med oron och omsorgen om de vänner eller bonusbarn som deporterats. Och för många av de deporterade är familjerna och vännerna i Sverige den livlina som gör att de alls kan överleva.
Författare: Karin Fridell Anter. Manus juli 2021. Foto: Hans Lindberg.
När de afghanska ungdomarnas avslag började komma var det många som hade fått svenska vänner, familjehem, och gode män. Men deras vänner visste oftast inte särskilt mycket om Afghanistan och de flesta av de unga kunde ännu så pass dålig svenska att de inte till fullo kunde berätta för sina svenska vänner.
När några av ungdomarnas vänner öppnade facebookgrupper och hemsidor kring Afghanistan fick alla mera information. Svenskar länkade till artiklar i internationell press. Afghanska ungdomar i Sverige rapporterade om vad de fick reda på. Direktrapporter från Afghanistan förmedlades av hjälporganisationen AMASO (Afghanistan Migrants Advice & Support Org) i Kabul och dess ledare Abdul Ghafoor [1, 2]. Gradvis ökade de svenska hjälparnas förståelse av vad som väntade deras utvisningshotade barn och vänner (se kapitel 3.3).
Det civilsamhälle som kämpade för att de unga skulle slippa utvisas ställde också upp för att hjälpa dem som ändå blev deporterade. Ett par privatpersoner startade en insamling som under flera år besökte förvaren inför varje känd deportation och skänkte en summa pengar, en powerbank och några andra saker till dem som skulle skickas iväg. Väl i Kabul kunde de deporterade få en viss, men begränsad och kortvarig, hjälp av AMASO, och vid några tillfällen har svenska nätverk bidragit till insamlingar till AMASO. Men för att leva och försörja sig krävdes något helt annat än den rådgivning och introduktionshjälp som AMASO kunde erbjuda.
De som hade familjer och nära vänner i Sverige kunde fortsätta att få hjälp. Många av de deporterade har överlevt tack vare bidrag från sina svenska vänner. En del ungdomar har innan deportationen fått bankkort där deras svenska familjer sätter in matpengar varje månad. Det har startats nya facebookgrupper av typen ”Hjälp Ahmed att överleva i Afghanistan” där hjälpare samlar in pengar till en speciell person eller familj och berättar hur det går för dem.
Genom de deporterade har vi i Sverige fått allt större förståelse för livet i Afghanistan. Många fortsätter att delta i svenska facebookgrupper, och berättar om vad som händer omkring dem. Sedan oktober 2019 skriver tvångsutvisade Mohammad varje vecka ”Dagbok från Kabul” som publiceras av Blankspot [3] och 2020 vann det svenska Tidskriftspriset [4].
För dem som deporterats väntar ett mycket hårt liv [5, 6]. De allra flesta försöker fly vidare till sina familjer i grannländerna eller gör ett nytt försök att ta sig till Europa. Det krävs ekonomiskt stöd för att skaffa pass och visum, för själva resan, uppehälle under tiden, hjälp vid sjukdom och skador. Vännerna i Sverige försöker bidra med pengar som skickas genom osäkra kanaler. I bästa fall når hjälpen fram, och i bästa fall får den deporterade behålla pengarna. Det finns många risker för den som visar sig ha vänner i väst – kidnappning för att pressa vännerna på pengar, rån och trakasserier från vakterna vid de olika gränser man måste passera.
Vännerna i Sverige lever i skräck när det slutar komma meddelanden – är det bara mobilen som inte fungerar eller har det hänt något allvarligt? Senare kan det komma hemska berättelser om rövare som fångat personen och tagit allt han ägde som betalning för att skona hans liv, eller om gränsvakter som skrattande bränt upp det pass som bekostats av de svenska vännerna. Det har hänt att den som deporterats lyckats ta sig tillbaka till Europa och i något annat land få den asyl han nekats i Sverige. Men det har också hänt att det aldrig mer kommer något livstecken.
För den som väljer att ta sig tillbaka till sin familj i Iran eller Pakistan väntar ett otryggt liv som papperslös, i ständig rädsla för en ny deportation. Deras familjer kan inte försörja dem utan har tvärtom ofta skuldsatt sig för att bekosta flykten. För att hjälpa sina bonusbarn och deras familjer skickar svenskar bidrag till mat, bostad och småsyskonens skolgång.
I teorin ska det vara möjligt för den som utvisats att komma tillbaka till Sverige som arbetskraftsinvandrare. För några av dem som deporterades tidigt har det lyckats att komma tillbaka [7], om än efter mycket krångel, lång väntetid och ett antal resor till grannländerna eftersom det inte går att söka arbetstillstånd från Afghanistan. För att det alls ska vara möjligt behövs vänner i Sverige som hjälper till med både byråkrati och ekonomi, eller till och med utbildning på distans till solcellsinstallatörer, för att nämna ett exempel. Andra har blivit fast i Afghanistan trots löften om jobb, ibland till och med efter att ha rest frivilligt. Vår erfarenhet är att det med tiden har blivit allt svårare att få arbetstillstånd för den som en gång har sökt asyl och utvisats.
En del av dem som utvisats blir kvar i Afghanistan, tillfälligt i väntan på en ny möjlighet eller ibland med avsikt att trots allt försöka bygga sig ett liv på plats. Några av dem får hjälp av specialinsamlingar genom AMASO och genom att sälja egna målningar till kunder i Europa [8]. Svenska hjälpare har dragit igång projekt som ska ge både bostad och arbete [9, 10].
För oss svenskar som har lärt känna afghanska asylsökande har världen vidgats. Även om våra vänner har haft tur och fått uppehållstillstånd i Sverige så har deras öden fört oss närmare deras hemland och deras familjer. När våra bonusbarnbarn eller vänner i Sverige är förtvivlade över att mamma och syskon blir vräkta eller att lillebror inte får gå i skolan för att han inte har råd att köpa en skoluniform, då hjälper vi deras familjer för att ungdomarna i Sverige ska orka med sina liv här. Svenska ”mammor och pappor” har rest till Iran för att hälsa på sina bonusbarns familjer. Tack vare ungdomarna i Sverige knyts nya band.
Men alla flyktingungdomarna har inte nära vänner i Sverige, och alla deras vänner har inte möjligheten att hjälpa. Hjälpen på plats i Kabul når bara en handfull. Och de ungdomar som deporteras utan nätverk eller hjälp utifrån, har minimala chanser att alls klara sig. De är, med afghanistankännaren Anders Fänges ord, tillspillogivna.
Sökord: Boken, Civilsamhället
Gå till Innehåll
Referenser
1. Afghanistan Migrants Advice & Support Org amasosite.wordpress.com/
2. AMASO på Facebook www.facebook.com/AmasoAfg/
3. Blankspot: Dagbok från Kabul blankspot.se/tag/dagbok/
4. Blankspots ”Dagbok från Kabul” vinner Tidskriftspriset. Blankspot 2020-11-12 blankspot.se/dagboken-fran-kabul-vinner-tidskriftspriset/
5. Så lever ensamkommande som skickas tillbaka. GP 2017-02-24 www.gp.se/nyheter/s%C3%A5-lever-ensamkommande-som-skickas-tillbaka-1.4170351
6. Ett hårt liv väntar dem som utvisas till Afghanistan. Allas 2019-11-01 www.allas.se/samhalle/ett-hart-liv-vantar-dem-som-utvisas-till-afghanistan/146910
7. Utvisade Mustafa Nauibi är tillbaka i Sverige. Blankspot 2018-04-21 blankspot.se/utvisade-musatafa-nauibi-ar-tillbaka-i-sverige/
8. Support a deportee/returnee campaign. AMASO 2020-12-21 amasosite.wordpress.com/2020/12/21/support-a-deportee-returnee-campaign-2/
9. Hon bygger ett hus i Kabul – åt ungdomar som utvisats från Sverige. Sydsvenskan 2020-01-20
www.sydsvenskan.se/2020-01-12/hon-bygger-ett-hus-i-kabul-at-ungdomar-som-utvisats-fran
10. We Act Sweden: Intervju med Vian Delsoz från Kabul 2019-04-19 www.weactsweden.com/intervju-med-vian-delsoz-fran-kabul/