Berättelse nr 41. Författare M. Mosa Mohammadi. Översättning från dari. Publicerad i Ordfront Magasin 3-2021.
Mitt namn är Mohammad. Jag och min fru kom till Sverige år 2015. Vi hade bestämt oss för att fly från Afghanistan till ett av de nordiska länderna för att rädda våra liv. När vi kom till Sverige tänkte vi först inte stanna här utan fortsätta vår resa mot Norge eller Finland. I Sverige stoppade polisen oss och vi var tvungna att lämna fingeravtryck. Då vi hade haft en svår resa så orkade vi inte fortsätta vidare till ett annat land utan bestämde oss för att stanna i Sverige. Efter flera års väntan har vi fått negativt beslut från Migrationsverket och nu står vi, med ansvar för våra två barn, utan hopp, plan och framtid.
Vi har inget ombud och väntar inte på någon intervju. Det enda vi gör är att flytta från plats till plats p.g.a. att Migrationsverket har hittat ett billigare boende till oss. Dag efter dag gör den press som vi får från Migrationsverket oss svagare och mer deprimerade, vi har inte rätt att jobba, inte rätt att studera och framförallt inte rätt att välja hur ska vi leva.
Det är inte bara vi som är drabbade, det finns flera andra afghanska familjer som är i samma situation. Alla föräldrar är oroliga över sina barns framtid. Alla bär med sig en ständig stress och oro. Våra barn som har bott 5–6 år här nu vet också om att hur det är att vara flykting. De ville inte heller hamna i den här situationen och de lider också. Så småningom kommer de att få ännu mer påfrestningar och de blir psykiskt sjuka och de vill vara ensamma och känner sig isolerade. De har kämpat för att lära sig det svenska språket och kulturen, hur ska de börja från början i ett nytt land med ett nytt språk och kultur? Jag har kontakt med jättemånga familjer och det enda som de vill är att få veta vilken plan Sverige har för dem och vad ska de göra i framtiden. Om vi ska flytta till ett annat EU-land kommer de att skicka tillbaka oss till Sverige p.g.a. Dublinregeln, det är Sverige som vill ta emot oss igen men om vi ska stanna i Sverige så vet vi ingenting om vår framtid.
Situationen i vårt land blir varje dag värre och värre, varje dag sker fler mord. Bombattacker, självmordsbombare. Varje dag sker mer och mer våld mot kvinnor. Vi har ingen väg tillbaka dit. Vi valde inte själva att bli flyktingar utan blev tvungna att lämna allt som vi hade där bakom oss, med stort avstånd från våra föräldrar. Olyckligtvis så blir alla partier i Sverige allt hårdare mot oss. De säger att vi är extra kostnad för Sverige och de säger att de inte vill ge oss uppehållstillstånd för att de inte har en tillräcklig budget. Politiker kommer aldrig att förstå hur det egentligen är att vara flykting. Journalister och svenska soldater som är i Afghanistan berättar om vardagen i Afghanistan men regeringen vill inte göra något åt det. Det är fruktansvärt svårt att leva i ett samhälle i flera år utan att bli på riktigt en medlem i det samhället.
Jag har bara en fråga till Sveriges regering eller riksdag och jag kommer att uppskatta om jag får något svar. Min fråga är om ni har något förslag till oss, familjer som befinner sig i denna situation? Om ni inte har något förslag, vilken väg ska vi ta för att lösa den här situationen? Eller om ni har något förslag, finns det något hopp för oss att stanna lite till? Om svaret är nej så låt oss snälla ta en annan väg för att bygga vår framtid och ta inte emot oss igen och garantera att om vi flyttar till ett annat land så tar ni inte emot oss igen i Sverige.
Trots att vi blev vana att leva här och inte vill lämna Sverige så är vi dödströtta på att bara vänta utan att det händer något nytt i våra liv. Vi vill göra det här till våra barns framtid. Vi tackar Sverige och alla snälla svenska människor som har hjälpt oss jättemycket under de senaste fem åren. Om det finns något hopp så meddela oss så att vi har något hopp om att få stanna kvar.
Sökord: Aktuellt, Ordfront, Berättelser, Familjer-berättelser
Facebook Den onödiga flyktingkrisen