”Med handskar och halsduk kan du dölja dina ateistiska tatueringar!”

feb 17, 2022

Berättelse nr 40. Publicerad i Ordfront Magasin 3-2021.

Ärenden som rör konvertering till kristendom och ateism utmärks av samma rättsosäkerhet hos Migrationsverket och domstolarna. Här presenteras ett ärende som rör ateism. En närmast identisk presentation kunde göras avseende kristendom.

Författare: Jan Stattin.

Sverige var en stark röst i världen för de mänskliga rättigheterna. Den rösten tystnar alltmer. FN:s konventioner om rätten till trosfrihet och yttrandefrihet är glömda i det politiska klimat som färgar Sverige i dag.

Ali är en afghansk ungdom. Uppvuxen i en flyktingfamilj i Iran kom han till Sverige år 2015. Jag möter honom på nytt 2019. Då har Ali omfattande tatueringar med ateistiska motiv. De är väl synliga på händer och hals, men finns även på armar och bröst. Han är övertygad ateist. År av utsatthet i Iran gör att han inte har tilltro till någon gud, tatueringarna är ett uttryck för hans religionshat. De många ärren på underarmarna är vittnesbörd om hans förtvivlan. Han är traumatiserad av de övergrepp han utsatts för, men har hållits uppe av moderns omsorg.

Välkomnad till Sverige året 2015 känner han lycka. Han är fri, han är bäst i fotboll, han får börja i skolan, han är bright, språket kommer snabbt. Han suger i sig kunskap, kunskapen bekräftar hans misstro mot religion, bekräftar hans värde som människa efter år av förnedring. Rykten om övergreppen sprids även i Sverige. Offret är den som stigmatiseras. Någon som kände till honom i Iran. Där och i Afghanistan är han oskyddad, informationen sprids snabbt. Innan avslagen kommer bärs han ändå av hopp.

Den Ali som briljerade på fotbollsplanen har ingen likhet med den tunna och bleka pojke jag återser tre år senare. Ett år av förtvivlan och papperslöshet har satt skrämmande spår. Han berättar, med tårar som strömmar nerför kinderna. Tillsammans går vi till psykakuten. Han är bättre på svenska än psykiatrikern som möter honom.

Migrationsverkets egen landanalys avseende såväl apostasi – avfall från Islam – som synen på tatueringar ger en anvisning om att hans skyddsskäl är klara både vad gäller ateism och religionskränkande tatueringar. Men i asylutredningen har man prioriterat att hitta grunder för avslag, inte att se hans asylskäl, de som han till och med bär synligt på sin kropp. Han får avslag i såväl migrationsverket som i migrationsdomstolen. Han kallas aldrig till muntlig förhandling, en ensamdomare gör ett lättvindigt instämmande med migrationsverkets bedömning.

Domstolens utredningsskyldighet i ett mål som handlar om liv försummas. Juridiskt sett borde han hörts muntligt, men den aktuelle domaren är känd för sina avslag. Man anför att tatueringar förekommer i Kabul. Man hänvisar till Landinformationen, men inte till att tatueringar med motiv som är kränkande mot religionen innebär ett dödshot. Han anses kunna leva som ateist i Kabul. Man hänvisar även här till en del i Landinformationen, men nämner inte att innehållet i sin helhet tydligt visar att man inte kan leva som ateist i landet. Inte som uppenbar ateist. Halsduk och handskar gömmer inte en person som är kafr, en som avfallit från Islam. Som enligt sharialagarna skall dödas.

Som stöd för sin talan har A lämnat in fotokopior av olika kroppsdelar försedda med olika symboler och figurer. Domstolen konstaterar att handlingarna är av ”enkel beskaffenhet”, ett vanligt sätt att underkänna dokument och bilder. Trots det sitter tatueringarna outplånligt etsade på hans kropp.

Man anför att fastän det framgår av tillgänglig landinformation att även om permanenta tatueringar är förbjudna i Afghanistan, så finns det inte nedtecknat något straff för en sådan förbrytelse. Inte heller förekommer något känt fall där en person åtalats för att ha en tatuering med en kristen symbol. Men sådana mål avgörs inte i allmän domstol, de har redan skötts i de folkliga domstolarna, där mål av den här typen stannar, om inte släkten eller en mobb har hunnit före. Ingen myndighet går till rätta med den som agerat när någon kränkt religionen. Hotbilden mot apostater, avfällingar från den rätta tron, förtydligas i EASO 2020, Europeiska unionens stödorgan i asylfrågor.

Alis religiösa uppfattning prövades aldrig muntligt. Migrationsverk och domstol bestämmer utan att lyssna på honom muntligt, utan att ta hänsyn till dokumenten som lämnas in eller tatueringarna som styrker hans ateism, att han kan överleva i Afghanistan, landet han inte känner.  Ali har vuxit upp i Iran. Han vet vad en utvisning innebär. När man i Kabul slitit av honom halsduk och handskar är han snart död.

När gränspolisen har sökt honom kommer han på kvällen till studiecirkeln om humanism och                                                                                                                                          efteråt säger han adjö. Morgonen därpå har han lämnat Sverige för Paris och försvinner där.

Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och dess rättschef Fredrik Beijer har vid flera tillfällen uttalat att Sverige inte utvisar apostater, de som lämnat islam. Dessa uttalanden bör ses som ett försök att lugna den oro som uppstått kring utvisningar av människor som lämnat islam.

Handläggningen av ärenden som rör konvertering, antingen det gäller kristna eller ateister, följer samma anvisningar. En omfattande kritik, bland annat i den så kallade ”konvertitutredningen” 2019, har riktats mot former och innehåll i intervjuerna med apostater som skett på Migrationsverket och i domstolen. Former som underlättat avslag. Kritiken har uppmärksammat flera brister, och visar även på handläggares och domares bristande kunskaper i livsåskådningsfrågor, oavsett om det gäller kristna konvertiter eller ateister. Utvisningarna utsätter för livsfara både dem som är övertygade kristna konvertiter eller är ateister med en humanistisk livssyn.

Protesterna har inte lett till någon positiv förändring. En uppföljning av konvertitutredningen publicerades i maj 2021. Vad som hänt är att det subjektiva momentet i utredningen ökat, något som väl fångas i Beijers ord att bedömningen ”ligger i betraktarens öga”. Uttalandet är oroande och kan jämföras med erfarenheter som Livia Johannesson lyfter fram i sin doktorsavhandling: handläggare och domare ”känner på sig” om den asylsökande är trovärdig. Användning av det vetenskapliga stöd som faktiskt finns lyser med sin frånvaro. 

Den 12 mars 2021 publicerar Migrationsverkets rättschef en uppdatering av anvisningar för myndigheten: “Rättsligt ställningstagande. Metod för prövningen då religion, inklusive konversion och ateism m.m. åberopas som asylskäl”. Det skiljer sig mycket litet från det som kom 2018. Men tendensen är densamma. Det hänvisar till domslut som kan användas som stöd för avslag. Det hänvisar till enskildheter i landinformationen som kan vara ett stöd för avslag. Det utelämnar domar och visar inte på helhetsbedömningar som kunde ge handläggarna stöd för att ge asyl. Det kan inte ses som annat än en tydlig anvisning till medarbetarna att myndigheten prioriterar avslag. Det är svårt att tro att myndigheten agerar i denna riktning utan stöd från berörd minister.

I slutet av februari 2021 skriver Expressenreportern Magda Gad, en av dem som personligen känner dagens Afghanistan om utvisningarna: ”Jag skulle säga att alla afghaner har giltiga skyddsskäl, men det är inte jag som skriver lagarna. Afghanistan är världens farligaste krig”.

FN och Europadomstolen har kritiserat utvisningar av konvertiter, såväl kristna och som ateister.  Sveriges röst som hävdade de mänskliga rättigheterna har tystnat.

Sökord: Berättelser, Om religion, Religion berättelser, Ordfront, Aktuellt

Facebook Den onödiga flyktingkrisen

Läs också Kristna, konvertiter och ateister