Berättelse nr 39. Publicerad i Ordfront Magasin 3-2021.
Författare: Eva Hållsten
Tusentals människor i Sverige arbetar och kämpar för att hjälpa de unga som kommit i kläm i Sveriges ovänliga asylbyråkrati. Stöttar i månader för att få se hopp grusas och liv krossas. mot paragrafer och odds. Eva Hållsten är en av dessa hjälpare. Hon antecknade samtalen hon har under en enda dag.
Det här är Sverige i dag, en enda, helt vanlig, jävla dag.
- Jag pratar med en vän som inte orkar längre, utan vill ”återvända” till landet han aldrig varit i.
- Försöker ge råd till ensam kvinna, universitetsutbildad med masterexamen, som ska fly från Sverige. Migrationsverket vill skicka henne till Afghanistan och betala skyddat boende i Kabul för henne.
- Hör av en annan kille som också lutar åt att återvända till Afghanistan, trots att han helst vill gifta sig med sin älskade i Sverige.
- Ett helt gäng killar får sista reseråden innan de lämnar Sverige. Förtvivlade försök till någon sorts sammanbiten beslutsamhet.
- Flera gymnasiekillar som inte lyckats skaffa arbete gör sina sista försök att få jobb. Tiden rinner ut.
- I telefon med en annan vän, som åker fram och tillbaka från sin bostad till stad lång utanför Paris för att anmäla närvaro hos polis. Idag fick han böter två gånger, svårt att betala biljett när man är helt pank. Domstol har idag fattat ett beslut som vi får reda på om två veckor. Han har tidigare varit ett varv på förvar i Sverige ett helt år.
- Igår återförenades en kille med sin familj i Tyskland. Nu återstår att se om han också får stanna där.
- En annan blev klassad som ”normal” asylsökande (ej ”Dublin”) efter längre tids flackande mellan Tyskland och Frankrike.
- Ytterligare en fick idag beslutet att Sverige vill ha tillbaka honom. För dem som inte känner till det så vill Sverige ha tillbaka sitt ärende för att sätta i förvar och deportera till Afghanistan, eftersom man enbart kan söka asyl en gång i Europa enligt den gemensamma asyllagstiftningen. Genom det beslutet fråntar Sverige killens möjlighet att söka asyl i Frankrike, eftersom det trots allt går att (om man har tur) söka asyl där. Detta inträffar dagligen med sverigeafghaner.
- Samtal med en ung 16-årig kille som fått permanent uppehållstillstånd, men som Migrationsverket nu vill göra en ny prövning på, eftersom han ansöker om att hans äntligen hittade familj ska få återförenas med honom här. Då måste Migrationsverket plötsligt ompröva även hans asylstatus. Grymheten.
All denna hantering. De enorma summor pengar allt kostar, helt i onödan även om man inte bryr sig om alla humanitära skäl, kanske slöseriet kan få någon att inse idiotin i nuvarande system?).
Studiemedel i tre år och sedan nekas asyl. Skolplatser, utbildningar som bara ska slängas bort? Alla förvarsplatser. Skickande av människor mellan olika europeiska länder för att de är ”Dublin”. Deporteringar till Afghanistan med poliseskort. Nya utredningar då Migrationsverket får för sig att kanske ta tillbaka ett asyltillstånd. Bara den ekonomiska idiotin i att nekas att arbeta under hela tiden man söker asyl.
Så går tankarna i bakgrunden under även denna dags samtal. Dumheten. Idiotin. Grymheten.
”Dublinfall” – enligt EU:s Dublinförordning måste en flykting söka asyl i det EU-land den först anländer till, och kan inte senare byta land. Ska därför skickas tillbaka till det landet av andra EU-land för asylhantering där. Barn är i huvudsak undantagna från denna regel.
Sökord: Berättelse, Ordfront , Civilsamhället