Jag föddes i en by i Afghanistan där livet var hårt, särskilt för oss kvinnor. Alla i vår familj var bönder eller dagarbetare på fälten. Det är ett samhälle för män och ingen lyssnar på oss. Vi har inga rättigheter.
Berättat för Anna Lindberg. Manusversion juli 2021. Bild: Mammor och barn sittstrejkar på Norra Bantorget sensommaren 2019.
När jag var barn och min syster var ungefär elva år, tvingade en man från en grannby henne att gifta sig med honom. Mina föräldrar kunde inte förhindra det. Först blev hon inte gravid. Då tog mannen en ny fru. De båda blev sedan gravida samtidigt.
Lite senare tog talibanerna mannen och halshögg honom. När han inte kom hem så gick min syster och den andra frun ut och letade efter honom. De såg hans bil uppe i bergen, så de gick dit. Fåglar flög runt på ett ställe där. Då såg de något som liknade hans kläder. Sedan såg de hans kropp. Den var helt styckad. Det är inte mänskligt att göra så. Talibanerna är som djur. Nej, de är värre. De gick runt och visade kroppsdelarna för barnen. Så gör inte djur. Barnen har fortfarande mardrömmar.
Förr i tiden i vår by var det alltid byäldsten och ett råd med män som beslutade och det var dit man vände sig om man hade problem. Men vissa lokala män som fick pengar eller annan makt kunde ibland bara strunta i byäldstens beslut och använda våld för att få som de ville. Så gör också talibanerna. Så nu är där tre, eller faktiskt fyra, grupper av män som slåss om att styra och ställa i vilka frågor det än gäller. Den fjärde gruppen är IS.
Och sedan finns där regeringsstyrkorna och polisen. Du tror kanske att de skyddar oss? Nej, nej, nej. Vi kvinnor är lika rädda för dem som för de andra. Därför går kvinnor ut så lite som möjligt och bara om de måste. Därför har jag, liksom alla de andra kvinnorna i byn, aldrig gått i skolan.
Sökord: Boken, Flyktingarnas perspektiv, Om Afghanistan, Kvinnor-berättelser
Till Innehåll
