Det jag flydde från var inte bara misshandel, det var våldtäkt. Men det vågade jag inte berätta ens för min man. Men när vi väl var i Sverige… egentligen ville jag berätta om våldtäkten för Migrationsverket, men jag fick inte riktigt någon möjlighet. De ställde andra frågor på löpande band. Jag trodde att de skulle se på mig hur dåligt jag mådde.
Till slut var det en advokat som fick mig att berätta lite och hon ville också att jag skulle berätta för Migrationsverket. Det var svårt för jag skakade i hela kroppen och munnen blev alldeles torr så jag kunde inte prata. Jag kunde bara nicka eller svara ja eller nej. Det var en hel hög med män som satt och stirrade på mig.
Migrationsverket säger att min historia inte låter sann och att vi inte behöver skydd så de ska utvisa oss nu. De tycker att vi ska tillbaka till vår by. Vi har varit på återvändarsamtal och de sade att vi ska åka frivilligt för då får vi 75 000 kronor. Jag svarade: ”Vi kommer alla att bli dödade om vi åker dit. Då är det bättre att vi dör här och nu. Skulle du sälja ditt och din familjs liv för 75 000 kronor?”
Utdrag ur Maryams historia – en av dem Migrationsverket inte tror på. Berättat för Anna Lindberg. Bilden: Under en period lästes hennes historia upp varje måndag på olika orter.
Maryam, som berättat detta, är inte den enda kvinna som blivit misstrodd och avfärdad av Migrationsverket när hon berättat om känsliga och skambelagda saker som drabbat henne just för att hon är kvinna. En ung flicka blev ombedd att lägga fram av läkare attesterad dokumentation på att hon blivit våldtagen före och under flykten. “Annars finns ingen anledning att diskutera detta.”
Flera kvinnors berättelser finns i kapitel 5.3 och efter kapitel 4.7.
Sökord: Boken, Flyktingarnas perspektiv, Om Afghanistan, Kvinnor-berättelser
Till Innehåll