Berättelse nr 35
Jag satt i förvar i tre månader och 18 dagar. Under den tiden flyttades jag hit och dit mellan
förvaret i Åstorp och i Märsta, men även häktet i Malmö och i Jönköping. Jag var 18 år.
Jag ska berätta för er om isoleringsrummet i förvaret
Isoleringsrummet är ett rum där du sitter ensam. Rummet är kanske 2 x 2,5 m och det finns bara
ett litet fönster. Man har en säng gjord av järn, den ser ut ungefär som ett bord du skulle ha i
köket. Om man mår dåligt så behandlar dom dig som att du är farlig och bara kastar dig in genom
dörren och låser. Då får du sova på golvet eller direkt på järnsängen utan madrass. Om man mår
bättre så ger dom dig en madrass genom dörren.
När du tittar dig runt i rummet så ser du blodfläckar på väggarna. Det ser ut som ett rum man
annars bara ser på film, du vet när polisen fångar folk och låser in dig i ett litet rum och
misshandlar dig för att få fram information.
När dom ger dig mat då kommer fyra personer och öppnar dörren på glänt och ger mat genom
dörren som att du är en hund. Det finns ingen toalett i rummet, utan personalen tar dig till
toaletten. Dom kommer kanske 1-2 gånger per dygn för att ta dig till toaletten, och det kan vara
ungefär åtta personal samtidigt. När du går på toaletten får man inte stänga dörren, utan
personalen ska titta på. Det är otroligt förnedrande.
Jag har varit i isoleringen två-tre gånger, då fick jag bara en madrass. Inget täcke, ingen kudde.
Det är inte sån vanlig madrass, utan en tunn med tjock plast runt.
I vanliga förvaret har du rätt att gå ut på gården två timmar per dag, men i isoleringen har du inte
rätt till att gå ut och få andas frisk luft ens. Du har ingen chans till att få gå ut på gården.
Varför var jag i isoleringen?
Efter 25 dagar i förvar blev jag väldigt sjuk, jag hade ont i hjärtat och mådde väldigt dåligt
psykiskt. Jag gick till personalen och bad om sjukvård. De tog mig till ett möte och frågade mig
hur jag mår. När jag svarade på deras frågor och berättat om hur jag mår så tog dom mig till
isoleringen. De sa aldrig varför och även när jag frågade ”Varför tar ni mig hit? Jag är sjuk och
behöver läkare, ni behöver ta mig till sjukhuset” så svarade de bara att jag skulle göra som de sa.
De låste in mig kl 19 på kvällen, kl 11 dagen efter kom en läkare. Läkaren frågar hur jag mår och
gav personalen medicin som de skulle dosera ut till mig. Men den hjälpte inte och jag var fortsatt
inlåst i isoleringen i tre dagar till.
Jag mådde bara sämre så till slut tog de mig till sjukhus och jag blev inlagd på psykiatrin. Men jag
blev inte bättre och efter tre dagar kom de för att hämta mig tillbaka till förvaret. Det spelade ingen
roll om det var dåligt för mig, det var tydligt att psykiatrin samarbetade med förvaret och att ingen
egentligen brydde sig hur jag mådde. Jag vet i efterhand att det var flera utvisningar under den
tiden jag mådde så här dåligt och att det var därför personalen hämtade mig. De bryr sig inte om
hur jag mår, det enda de vill är att bli av med mig.
Efter att de hämtat mig på psykiatrin så tog de mig direkt till isoleringen på förvaret igen. Jag vet
inte ens hur länge jag var där den gången, men ungefär 5-6 dagar. Jag mådde ännu värre än
innan så till slut var de tvungna att ta mig till psykiatrin igen. Denna gången var jag inlagd ungefär
10 dagar.
Jag mådde mycket dåligt, jag kunde inte ens stå på mina egna fötter. Trots det var jag konstant
bevakad av två personal från Migrationsverket. Personalen skapade en stor gräns mellan mig och
läkarna på psykiatrin, jag fick ingen vård utan bara medicin. Jag vet egentligen inte vad skillnaden
var mellan psykiatrin och förvaret, det var som att vara inlagd på Migrationsverkets förvar på
sjukhuset.
Efter tio dagar kom polisen till min avdelning för att ta mig tillbaka till förvaret. De satte
handfängsel på mig och låste fast mina händer i ett bälte runt min midja. Jag var fortfarande så
dålig att jag inte kunde röra min kropp eller gå på mina egna fötter, så polisen var tvungen att bära
mig ut ur sjukhuset. Det var massa folk där som såg när de släpade mig ut till bilen. Det kändes
som att jag hade mördat hundra personer, fast allt jag gjort var att få avslag på min asylansökan.
Polisen körde mig tillbaka till Åstorp och återigen tog personalen mig till isoleringen där jag ännu
en gång var inlåst i flera dagar. De var tvungna att bära in mig eftersom jag inte kunde röra min
kropp. Varken min hjärna eller min kropp fungerade så de bara la mig på golvet i isoleringen.
De tre första dagarna kunde jag varken äta eller röra mig. Jag låg bara där som en död. De
hämtade mig från psykiatrin som en död, de la mig i isoleringen som en död. Samtidigt under den
här tiden var det en massutvisning till Afghanistan och de hade med våld försökt få med mig på
planet men eftersom jag var avsvimmad var det inte möjligt. Jag låg kvar i isoleringen i fem dagar
till.
Vad jag kräver:
– Ta bort isoleringen, hela förvaret är som ett stort isoleringsrum.
– Alla förvarstagna ska ha rätt till samma sjukvård som alla andra.
– De ska lyssna på oss, inte bara låsa in oss i isoleringsrummet när vi ber om hjälp.
– När de tar oss till sjukhuset ska migrationsverkets personal inte kunna blanda sig i sjukvården, det
är läkarna och personalen på sjukhuset som ska vara ansvariga för min vård och inte
migrationsverket som ska kunna bestämma vad jag ska få eller ej.
– Migrationsverkets personal ska inte kunna bestämma när man släpps från sjukhuset, det ska vara
mitt mående och läkarens bedömning som avgör.
– Behandla inte oss på detta våldsamma vis, som att vi är mördare.
Sökord: Berättelser, Förvaret-berättelser
Berättelse nr. 35.