Afghanistan: Fred eller fortsatt krig?

aug 12, 2021

Talibanerna på väg att ta över Afghanistan.

I denna artikel beskrivs bland annat avtalet mellan USA och talibanerna, vem som var vinnare och förlorare, och orsakerna till varför de förhandlingar som ägt rum mellan bägge afghanska parterna i Doha, Qatar, inte kommit fram till något konkret. USA har verkställt sitt beslut dra tillbaka sina militära styrkor från Afghanistan, och talibanerna har inlett en mycket snabb och framgångsrik offensiv. Här redogörs för dessa skeenden och vad de kan komma att betyda för en lösning av konflikten och därmed för Afghanistans folk.

Författare: Anders Fänge, 8 augusti 2021. Bild: Antal dödade i konflikter i Afghanistan 1989-2019.[1]

Det går en röd tråd genom Afghanistans historia. En svag centralmakts försök att genomföra reformer och skaffa sig kontroll över landsbygdens relativa autonomi och religiösa traditionalism har genom historien orsakat en rad av inhemska uppror och krig. Stormakter och grannländer, som ansett sina intressen hotade, har intervenerat – oftast på den afghanska statsmaktens sida, vilket har förvärrat konflikterna och fört in dem på den internationella arenan. Det var detta som de förhandlingar som förts om fred i Afghanistan handlade om.

Det tar tid att förhandla om fred i Afghanistan. Avtalet mellan USA och talibanerna, som undertecknades i Doha, Qatar, den 29 februari 2020 efter drygt ett och ett halvt års överläggningar, blev ett genombrott om än ett kritiserat sådant. Den 12 september påbörjades förhandlingar mellan talibanerna och en delegation från den Islamska Republiken Afghanistan. Tre månader senare bytte de förslag på dagordningar, men förhandlingarna återupptogs aldrig. I stället inleddes en frenetisk diplomatisk aktivitet, som kröntes med ett förslag från USA:s nya president, Joe Biden, om den fredskonferens i Turkiet som aldrig blev genomförd.

Förhandlingar utan regeringen

Avtalet mellan USA och talibanerna handlade inte om fred utan om villkoren för amerikanska och andra västländers militära styrkors tillbakadragande från Afghanistan, vilket enligt avtalet skulle ha genomförts senast den 1 maj 2021. Som motprestation gick talibanerna med på att inte angripa amerikansk och annan internationell trupp, avstå från attacker i urbana centra, delta i en intra-afghansk dialog, samt att inte tillåta internationella terroristgrupper i Afghanistan som kunde utgöra ett hot mot amerikanska intressen.

Avtalet har beskrivits som att USA sålde ut den afghanska regeringen, som talibanerna konsekvent har vägrat att erkänna. Ett ursprungligt krav som USA ställde från början var att talibanerna skulle gå med på att förhandla direkt med den afghanska regeringen, men USA gav efter och den afghanska regeringen nämns överhuvudtaget inte i avtalet. Ytterligare ett krav om allmänt eld-upphör, som till en början fördes fram av USA, hänfördes till de framtida afghanska förhandlingarna, vilket gav fritt fram för talibanerna att fortsätta kriget mot den afghanska regeringen. Istället beslöts att de afghanska förhandlingarna skulle ske mellan talibanerna och en delegation från den Islamska Republiken Afghanistan bestående av representanter från regeringen, den politiska eliten och civilsamhället. Det hindrade emellertid inte USA från att utlova att den afghanska regeringen skulle släppa 5 000 fängslade talibaner. För den afghanska regeringen var dessa fångar en av de få fördelar den hade i de stundande förhandlingarna, och det krävdes följaktligen rejäla amerikanska påtryckningar innan den afghanska presidenten, Ashraf Ghani, motvilligt släppte fångarna.

Talibanerna fick i stor utsträckning igenom sina krav, medan deras förpliktelser var få och diffust formulerade, vilket talar för att president Trumps syfte var att få hem de amerikanska soldaterna, och att resultatet i Afghanistan inte hade någon betydelse. Talibanernas ledning har helt följdriktigt beskrivit avtalet som en seger, och det har onekligen givit dem en legitimitet och en strategisk politisk fördel som de tidigare inte ens var i närheten av.

Utvecklingen under de första tretton månaderna (januari 2020 – mars 2021) sedan avtalet ingicks tycktes bekräfta detta, då talibanerna, trots de påbörjade inter-afghanska förhandlingarna, intensifierade sina attacker mot den afghanska armén och polisen. Samtidigt ökade bombdåd och riktade mord mot politiker, regeringstjänstemän, politiskt aktiva kvinnor, journalister, rättsaktivister och andra. Talibanerna förnekar att de ligger bakom dessa, men regeringen menar att de är ansvariga. FN hävdade i rapport från maj 2020 att Al Qaida fortfarande fanns i Afghanistan, och att organisationen hade kontakter och samarbete med talibanerna. Antalet civila offer, som under den första hälften av 2020 gick ned något, har återigen gått upp. Talibanerna kontrollerade i april 2021 uppskattningsvis 20–30 procent av Afghanistans territorium.

Varför parterna inte kommer överens

De bägge afghanska delegationerna har inte mötts sedan december 2020, och förhandlingarna har i praktiken gått i väggen. Anledningen ligger självklart i att de står mycket långt från varandra men också i den fragmentering som råder inom de bägge falangerna.

I talibanrörelsen finns det sedan länge åsiktsskillnader om fredsförhandlingar. Några av de militära ledarna, som får medhåll från många fältkommendanter, står fast vid att krig är den enda vägen till seger och att det inte behövs några förhandlingar. Bland dem som ingår i den politiska ledningen, den så kallade Quetta-shuran, finns förmodligen ett spektrum av åsikter; från personer som tror på någon slags fredlig uppgörelse som leder till att talibanerna blir den dominerande politiska makten, till andra som ser förhandlingar som blott ett medel till att uppnå en fullständig militär seger. Ledningens dilemma är att en fredlig förlikning som innebär en maktdelning, eller t.o.m. ett eld-upphör, riskerar att splittra rörelsen, att delar av talibanerna lämnar och bildar nya organisationer eller lierar sig med Islamska Staten, vilket skulle leda till ett fortsatt krig.

Talibanernas retorik och propaganda, som främst riktar sig till deras fotfolk och sympatisörer, beskriver i triumferande tongångar avtalet med USA som en seger, och att det blott är en tidsfråga innan deras Islamska Emirat är återupprättat. En välgrundad misstanke är följaktligen att talibanernas främsta syfte med förhandlingarna var att bli av med den amerikanska och internationella militären för att sedan ta makten med våld.

Talibanerna har i och för sig övergivit en del av de drakoniska påbud som kännetecknade deras regim 1996 till 2001. T.ex. säger ledningen att den idag tillåter både modern skolundervisning och flickor i skola, även om dessa påbud inte tillämpas överallt i de områden de kontrollerar. Vidare att de ”garanterar kvinnors rättigheter” men då ”i enlighet med islamska principer”. Vad dessa ”islamska principer” konkret innebär lämnas dock utan svar. De verkar också ha lämnat sina tidigare mera udda påbud om en viss längd på skägg samt förbuden mot instrumentalmusik och bilder på levande varelser. En befogad fråga är dock huruvida dessa förändringar av deras politik främst är taktiska och snarare betingade av en strävan att framstå som mera moderata och därmed mera acceptabla för det afghanska folket och det internationella samfundet. Talibanerna är överhudtaget mycket vaga i sina beskrivningar av vilket samhälle och styre de siktar emot. De hänvisar mest allmänt till islam och i synnerhet till den islamska lagen, sharia.

Situationen inom den politiska eliten i det republikanska lägret är inte bättre. Regeringen är svag och utmanas ständigt av olika politiska grupperingar, oftast etniskt baserade, vars ledare prioriterar kortsiktiga egenintressen, och som tycks vara ointresserade av att komma fram till en gemensam hållning och villkor för fred med talibanerna.

Ashraf Ghani vann presidentvalet i september 2019, där anklagelser om valfusk duggade tätt, där endast 1,6 miljoner av ungefär 18 miljoner röstberättigade gick till valurnorna, och där Ghani fick blott drygt 900 000 röster, vilket ger omkring fem procent av valmanskåren. Knappast ett starkt mandat, och definitivt inte ett argument för att det demokratiska experimentet i Afghanistan har lyckats. Valet var dessutom, liksom tidigare presidentval och liksom all politik i republiken, präglat av etniska motsättningar.

Presidentens ställning hotas dessutom av det eventuella bildandet av en interimsregering, vilket skulle ha kunnat bli en realitet om fredsförhandlingarna hade gett konkreta resultat. Flera av de politiska ledarna inom oppositionen förespråkar aktivt en sådan lösning, och då gärna med dem själva som medlemmar. Presidenten är knappast förvånande inte överens.

Praktiskt taget samtliga ledare inom politiken och civilsamhället säger sig vara för fred, men för många är det en läpparnas bekännelse och för andra är det förenat med starka förbehåll. Inom den förra kategorin finns alla de inom stat och samhälle som med illegala medel har skaffat sig makt och rikedom genom att utnyttja den svaga staten och dess oförmåga att ta itu med korruption, laglöshet och maktmissbruk. En verklig fredsuppgörelse skulle förmodligen medföra bättre möjligheter att stärka staten och dess möjligheter att upprätthålla lag och rätt, vilket knappast ligger i dessa gruppers intresse.

Inom civilsamhället, som främst finns i de större städerna, bland rättsaktivister, journalister och andra intellektuella, finns en fruktan att en fredsuppgörelse med talibanerna skulle komma att ske på bekostnad av de rättigheter som erhållits genom lagar efter 2001. Denna oro är berättigad, då talibanerna anser att centrala delar av den afghanska konstitutionen, som antogs 2004, och de mera liberala lagar som stiftats under de senaste 20 åren, är västerländska påfund som strider mot islam. Det gäller t.ex. pressfrihet, mäns och kvinnors jämställdhet, demokrati med allmänna val och tredelningen av den statliga makten mellan en exekutiv president, ett parlament och en högsta domstol. Samma fruktan finns bland landets etniska minoriteter och då framför allt inom den i huvudsak shiitiska folkgruppen hazara, som utsattes för förföljelse och grova övergrepp under talibanregeringen 1996 – 2001. I detta sammanhang bör det noteras att det inom den republikanska politiska eliten  finns starka krafter som är överens med talibanerna i flera av deras ståndpunkter.              

Kort sagt, det fanns ingen enighet om vägen till fred eller vad en fred ska innehålla inom vare sig talibanerna eller den Islamska Republiken Afghanistan. Samtidigt var det uppenbart att de bägge delegationerna vid förhandlingsbordet i Doha stod mycket långt från varandra. Deras respektive dagordningar bär syn för sägen. Den republikanska delegationen hade ett eld-upphör som första punkt. Dess övriga punkter handlade om ett stärkande av den nuvarande staten och ett bibehållande av de rättigheter som erhållits genom lagar sedan 2001. Talibanernas dagordning handlade allmänt om hur islam ska stärkas och hade ett eld-upphör som sista fråga, som de hävdade kunde bli en realitet först då allt annat är färdigförhandlat.

Och så kom Joe Biden

När Donald Trump förlorade det amerikanska presidentvalet 2020 blev talibanerna sannolikt smått besvikna, då han gett dem vad de själva betecknar som en seger. Den afghanska regeringen däremot drog en liten suck av lättnad. Förhoppningen, då den nye presidenten efter bara några dagar i ämbetet beslöt att göra en granskning av Donald Trumps avtal mellan USA och talibanerna, var att Joe Biden skulle vända eller i varje fall bromsa den amerikanska reträtten och skärpa kraven på talibanerna.

Men det hoppet förbyttes snart en besvikelse. I början av mars 2021 föreslog USA en fredskonferens under FN:s ledning i Turkiet där, förutom de två afghanska parterna och USA, andra involverade stater som Ryssland, Kina, Indien, Pakistan och möjligen Iran, skulle delta. Ett förslag till fredsplan med syftet att ”accelerera den afghanska fredsprocessen” presenterades, som bl.a. rekommenderade en maktdelning mellan de två afghanska parterna, ett eld-upphör samt bildandet av en övergångsregering som skulle sitta tills allmänna val hållits och en ny konstitution beslutats.

Fredsplanen tycktes bygga på en tidigare kritik av svag diplomati under Donald Trump, och på det faktum att Afghanistans grannar (Iran, Pakistan och de centralasiatiska republikerna) och de regionala stormakterna (Ryssland, Kina och Indien) har uttryckt en politisk vilja att bidra till fred. De ville, möjligen med undantag av Indien, att USA:s trupper skulle lämna, men då med reservationen att de inte lämnade ett än värre kaos efter sig. Bland de berörda staterna finns stora gemensamma ekonomiska intressen som driver på behovet av fred i Afghanistan, inte minst därför att ett fortsatt krig skulle innebära problem för de stora regionala projekt inom infrastruktur och handel som är under utveckling.

Den afghanske presidenten, Ashraf Ghani, som utsatts för starka amerikanska påtryckningar att ställa in sig i ledet, vidhöll sin ståndpunkt att det är den afghanska konstitutionen som gäller, och att den enda möjligheten för honom att avgå är att han förlorar i ett allmänt val. Om den amerikanska fredsplanen fällde han omdömet att den var författad av någon som ”sitter bakom ett skrivbord och drömmer”.

Talibanerna gav heller inte klartecken för deltagande i fredskonferensen. De var mer angelägna om att det inte skulle bli ett eld-upphör och att USA skulle hålla fast vid avtalet från februari 2020 och ta hem trupperna innan den 1 maj.

Den 14 april 2021 tillkännagav USA:s president Joe Biden att han höll fast vid det avtal som hans företrädare, president Trump, hade ingått med talibanerna i Doha, Qatar. Det enda som ändrades var datumet för de amerikanska och andra utländska militära styrkors tillbakadragande från Afghanistan – från den 1 maj 2021 till den 11 september samma år. Större delen av styrkorna var dock ute ur landet redan i april.

Talibanernas offensiv från maj 2021

I maj började talibanerna intensifiera sin krigföring. I juni tog det ordentlig fart, och i mitten av juli hade de erövrat ett stort antal distrikt. Siffrorna varierar något mellan olika bedömare, men de flesta anger att de nu (i början av augusti) kontrollerar hälften eller något mer av Afghanistans drygt 400 distrikt. Talibanerna har också tagit över flertalet av gränsövergångarna till Afghanistans grannländer, vilket betyder att de nu tar in miljontals dollar i tullintäkter, något som tidigare varit en av den afghanska regeringens viktigaste inhemska inkomstkällor.

Provinshuvudstäderna hålls fortfarande av regeringen, men ett flertal är helt inneslutna då de omkringliggande distrikten hålls av talibanerna. En del bedömare menar att den talibanska offensiven stannat av, men det motsägs av att talibanerna i slutet av juli inledde attacker mot tre provinshuvudstäder – Herat, Kandahar och Lashgar Gah. Regeringen har luftlandsatt elittrupper i Herat för att stärka försvaret, och USA, som redan hemförlovat huvuddelen av sina soldater och lämnat sina flygbaser i Afghanistan, stödjer regeringsarmén med flyganfall och bombningar som utgår från en amerikansk militärbas i Qatar och från ett hangarfartyg ute i Indiska Oceanen. Om talibanerna lyckas med att erövra städerna kommer det att innebära ytterligare ett stort nederlag för den afghanska regeringen, i all synnerhet som Kandahar och Herat är Afghanistans andra respektive tredje största städer. Om, å andra sidan, regeringen lyckas hålla städerna, kommer det att stärka dess position något, men inte tillräckligt för att ändra den strategiska balansen. Talibanerna har tvingats till reträtt tidigare men alltid visat en osedvanlig förmåga att komma tillbaka.

Talibanernas dramatiska framgångar orsakade stor bestörtning inom den afghanska regeringen och det internationella samfundet, särskilt då regeringsarmén gav upp ett stort antal distriktcentra och andra posteringar helt utan motstånd. Soldaterna utlovades fri lejd mot att de lämnade över vapen, fordon och annan utrustning till talibanerna, vilket visade sig vara en effektiv taktik då många posteringar upprepade gånger, men utan resultat, hade begärt förstärkningar från centralt håll. Bestörtningen till trots understryker händelseförloppet vad som sagts i ett flertal rapporter under senare år; att den afghanska armén och polisen, trots fler soldater och bättre utrustning, lider svårt av ett svagt och splittrat ledarskap, en övermåttan centraliserad byråkrati, korruption och ineffektivitet.

Vittnesmål från de områden som erövrats av talibanerna talar om hämndaktioner, utomrättsliga avrättningar av regeringsanställda och andra som ses som oppositionella, stängda flickskolor, tvångsgiftermål och att kvinnor inte får lämna sina hem utan sällskap av en manlig släkting. Talibanledningen tillbakavisar vittnesmålen, men en del av detta har hittills konfirmerats av oberoende källor. Däremot rapporterar en del hjälporganisationer, verksamma i områden som kontrolleras av talibanerna, att ledande talibaner har varit i kontakt med dem och bett dem hålla skolor, inklusive flickskolor, kliniker och andra projekt öppna. Deborah Lyons, FN:s Generalsekreterares Speciella Representant i Afghanistan, skrädde dock inte orden i ett tal den 28 juli: ”Om förhandlingarna (i Doha; min anmärkning) står stilla, och vi istället ser människorättsbrott och än värre i de distrikt de kontrollerar, kommer talibanerna inte att ses som en trovärdig partner till det internationella samfundet.” 

Fortsatt diplomati

Den av USA föreslagna fredskonferensen i Istanbul blev till intet, vilket knappast förvånade någon då förslaget sågs som en dålig ursäkt för ett dåligt avtal med talibanerna, och då ingen av de afghanska parterna var intresserade. Men diplomatin fortsätter, och inte bara FN utan också USA, EU och andra västländer kräver att talibanerna upphör med sin offensiv och istället riktar in sig på en förhandlingslösning. I Afghanistans grannländer och Kina och Ryssland tycks diplomatin och politiken snarare följa i slagfältets fotspår. I ord förespråkar också de en förhandlingslösning men i praktiken stärker de sina kontakter med talibanerna. Ett exempel är Kina, som tidigare haft möten med talibanerna men då på tjänstemannanivå. Relationen lyftes avsevärt i slutet av juli då den kinesiska utrikesministern tog emot en talibandelegation ledd av talibanernas chefsförhandlare, Mullah Baradar.

Samtidigt fortsätter dödläget i de afghanska förhandlingarna i Doha. Den 17 och 18 juli möttes delegationer från talibanerna och den afghanska regeringen i ett möte som var det första på den nivån sedan december förra året. Förhandlingarna blev dock, liksom tidigare, resultatlösa, men de bägge delegationerna kom överens om att mötas igen ”nästa vecka”. Nästa vecka kom och gick men inget möte blev av, och inget nytt har aviserats.

I juli rapporterade FN om 2 400 civila döda och sårade i maj och juni, vilket är det högsta antalet under dessa två månader sedan organisationen började föra denna statistik 2009. Jämfört med de sex första månaderna 2020 har antalet döda och sårade ökat med nästan 50 procent under det första halvåret 2021, och samtidigt uppskattas att antalet internflyktingar ökat med 200 000.

Det är inte bara kriget som orsakar lidandet och eländet. Covid-pandemin har drabbat ekonomin och därmed folket hårt. Afghanistans BNP minskade med 5 procent 2020 och den kurvan fortsätter nedåt. Den del av befolkningen som lever i absolut fattigdom, dvs. att varje individ har 1,9 amerikanska dollar (drygt 16 kr) eller mindre per dag, har ökat från strax under 50 till över 70 procent. Enligt FN är 18 miljoner afghaner, vilket är ungefär hälften av befolkningen, i behov av humanitär hjälp.   

Vad tror vi om framtiden?

Vad betyder då allt detta för framtiden? Talibanerna avser att gripa makten med militärt våld; alternativt, vilket bara är en obetydlig skillnad, att skaffa sig ett så pass stort militärt övertag att regeringen i Kabul i en skenförhandling tvingas att kapitulera. Detta kan hända mycket snabbt, inom en eller ett par månader eller ta längre tid, uppemot ett år eller två, men det är mycket svårt att komma till någon annan slutsats än att det kommer att ske. Det enda som möjligen kan fungera som en hämmande faktor är att ledande talibaner gett uttryck för att Afghanistan även i framtiden kommer att behöva internationellt utvecklingsbistånd. De vet att om de tar makten med våld och upprättar en regim av repression och förtryck kan de se sig om bland stjärnorna efter den hjälpen.

De senaste månadernas händelser har klart visat att talibanerna, trots uppgifter om motsatsen, har en samordnad organisation med en effektiv militär hierarki som klarar av stora och komplexa operationer. Samtidigt blir den afghanska regeringen alltmer isolerad både internationellt och nationellt; en process som inleddes på allvar med USA:s avtal med talibanerna i februari 2020, där USA i praktiken lade sig platt inför talibanernas krav och där den afghanska regeringen inte ens nämns. Splittringen inom den afghanska politiska eliten visar inte heller några tecken på att avta – snarare tvärtom. I takt med talibanernas framgångar kommer en del av de ledande sannolikt att försöka öppna dörrar mot talibanerna, medan många andra, om och när det blir alltför hett, kommer att lämna och välkomnas i ett annat land av sina familjer och de välfyllda bankkonton som redan finns där.

För det afghanska folket kommer ett sådant maktskifte betyda att de liberala lagar om mänskliga rättigheter, demokratiska fri- och rättigheter, pressfrihet m.m., som stadfästs under de senaste 20 åren, helt eller delvis tas bort. Intellektuella och shia-minoriteten kommer att löpa stor risk att utsättas för repression, och kvinnors rättigheter beskärs. Till största delen kommer detta att märkas i städerna. Frågan är om det blir talibanledningens mera toleranta uttalanden under senare tid, jämfört med deras styre 1996 – 2001, som blir tongivande, eller om det blir de mera hårdföra, som mestadels finns inom den militära grenen, som kommer att bestämma spelets regler. I vilket fall kommer mycket av den enorma biståndsinsats som ägt rum under de senaste 20 åren, och som bland annat finansierat den utbyggda hälsovården och utbildningen, att försvinna.

Ytterligare en konsekvens, som redan nu kan märkas, är att många afghaner kommer att fly landet och söka sig som flyktingar mot länderna kring Persiska Viken, Europa och andra västländer. Turkiska myndigheter angav i mitten av juli att mellan 500 och 1 000 afghaner korsade den iransk-turkiska gränsen varje dag. De kommer att bli fler.

Anders Fänge har sedan början av 1980-talet arbetat sammanlagt 20 år i Afghanistan; främst som Landchef för Svenska Afghanistankommitténs biståndsverksamhet men också som journalist och anställd av FN. Han är pensionerad sedan 2011 men föreläser och skriver om Afghanistan och sitter i Afghanistankommitténs styrelse. 2012 utsågs han till hedersdoktor av Samhällsvetenskapliga fakulteten, Umeå universitet bl.a. för sina insatser inom biståndet till Afghanistan och analyser av den politiska situationen i landet.

Läs också:
William Maley: Varför man flyr och inte kan återvända. Dagens Arena 21.3.2021 https://www.dagensarena.se/essa/varfor-man-flyr-och-inte-kan-atervanda/
Säkerheten i Afghanistan augusti 2019. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! 10.8.2019  https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2019/08/sakerheten-i-afghanistan-augusti-2019.html

Sökord: AktuelltOm Afghanistan


[1] Uppsala Conflict Data Program (UCP), Afghanistan https://ucdp.uu.se/conflict/333