På flykt för sin kristna tro – i förvar och häkte i Sverige

mar 24, 2021

Från fönstret i häktet ser man bara en bit av himlen. Rummet är mycket litet. Man får inte ha någon kontakt med omvärlden, men Zaki får låna telefonen vissa tider. Han ringer till församlingen. Det är mest de äldre han känner. Det är snart ett år sedan tre poliser ringde på hos mormor och tog med honom. Någon packning fick han inte med. Zaki är djupt troende och en mycket hederlig människa.

Författare: Jan Stattin. Manus juli 2021. Bild: Bedjande händer. Otto Greiner 1869-1916. Wikipedia.

Det sista året hade läkt mycket av hans svåra trauman, gråtattackerna och suicidtankarna var färre.

Paniken växte på vägen till förvaret i Gävle. I journalen står det att han har anpassningssvårigheter. Ensam i sitt rum i förvaret vrider sig Zaki i timmar i magvärk och kramper. Han skriker och vaknar ur mardrömmen. Han är översköljd av blod. Så är det i drömmen och i bilderna från förr. De kommer hela tiden tillbaka. Han har bitit sig i munnen och halsen värker svidande torr efter skriken. En skarp lampa tänds och lyser honom i ansiktet. ”Kan du inte lugna dig måste du till isoleringen”, säger rösten. De andra förvarstagna blev oroliga. Oroliga för honom, upprörda. Stämningen blev spänd.

Zaki slår huvud och nävar i väggen. Han gråter högt. Han är på isoleringen.

Zaki lider av svår posttraumatisk stress och hans symptom är typiska för den som ännu en gång utsätts för orimliga påfrestningar. Om detta tycks förvaret inte veta något. Läkarjournalen beskriver en tunn liten ungdom hopkrupen på golvet, mumlande, omöjlig att få kontakt med. Polisen följde med till psykakuten, man sa att han inte var suicidal. Tabletter, det blev inte lugnare.

I en lång monolog talar Zaki med mig om skräcken, kramperna och värken. Så märker jag att han i stället vänder sig till Jesus. Han talar med Gud. Ögonen fixerar inte längre mig. Sen vänder han sig åter till mig och ser mig på nytt och säger: ”Om Gud vill att jag skall dö, vill jag det, jag är beredd.” Och sedan på nytt till mig: ”I Kabul kommer de att döda mig, men jag vill berätta om Jesus. Jesus är med mig hela tiden.” Sen tänker han länge, tänker på det som varit och säger: ”Men helst vill jag ändå leva med min svenska familj.” – ”Han är en arbetsmänniska som få”, säger mormor, ”tänk att en människa som farit så illa kan vara så uppfylld av godhet”, lägger hon till. 

Han är inte genuint kristen, säger Migrationsverket, och domstolen förstår sig inte på en person som Zaki. Därför bestämmer de att han skall utvisas. Den späda kroppen, med en ande som är uppfylld av tro, är inget de ser. Inte tycks man heller lägga vikt vid att all information om Afghanistan i klartext kan berätta att den här unga människan sänds direkt till undergång. Någon hänsyn till alla de intyg som fanns redan då togs aldrig.  De var av enkel beskaffenhet sa man. Att han gått varje vecka i KBT-behandling och hade intyg därifrån var inte skäl för att anpassa intervjun i domstolen.

På förvaret förstod man sig inte på honom. Kunskapen om psykisk ohälsa vid svåra trauman är liten. Han överfördes till häktet i Gävle i februari.

Det tog tid att få besöka häktet. Men det gick till slut. Jag skrev upp alla medicinerna. Jag ringde häktesläkaren om att han skulle få träffa en psykiater. ”Pojken är frisk”, sa häktesläkaren efter att ha talat med förvarets sjuksköterska. Förresten skall det mycket till för att stoppa en utvisning. Men den dagen i mars när han var på väg ut till bussen till Arlanda fick han vända. Vi hade stoppat utvisningen. ”Det är bara temporärt”, sa man i förvarsmötet. ”Ingen idé att du bryr dig”, sa läkaren. ”Han kan få den vård han behöver i Kabul”, sa gränspolisens man i Kabul.

Jag skrev verkställighetshinder. Jag samlade intyg, jag beskrev, jag tog exempel från mitt arbete med människor med autismspektrumsyndrom. Jag berättade om likheterna, som kanske var en följd av svåra trauman. Jag beskrev hans karismatiska, ibland psykotiska tro.

Rummet på häktet var litet. Han behövde mycket rörelse för att motverka sin traumatiska stress. Men har var lugnare där. Han åt psykofarmaka. Han läste bibeln, han fick lyssna på gudstjänster.

”Han skulle inte vara här” sa häktespersonalen. Efter sju månader släpptes han från häktet i början av september. ”Jag har länge försökt övertala min chef”, sa hans kontaktperson inom gränspolisen. ”Vad juste att du hjälper honom”. Tio månader i förvar och häkte. Långt över en miljon i kostnader. Underligt stark.

Nu springer han med sin vän hunden timmar varje dag, med rörelsen blir kropp och själ lugnare. Så jobbar han med allt han kan. Jobbat har han gjort sen han var mycket liten, sen mamma kördes bort i en bil en dag och aldrig kom tillbaka och pappa dog. Det är sant att han fylld av godhet. Har han en framtid?

Sökord: Boken, Om religion

Till Innehåll