Om barnet inte dör på planet är det praktiskt möjligt att verkställa utvisningen.
Vad har hänt med Sverige? Vad blev det av barnkonventionen? Hur har vi fått ett samhälle där polisen har befogenhet att komma till en privat bostad klockan fyra på morgonen och släpa iväg en mor och hennes allvarligt sjuka barn, utan att de begått något brott, utan att de får möjlighet att få med sig sina tillhörigheter eller mediciner, för att därefter deportera dem ut ur landet med ett chartrat plan?
Författare: Solveig Freudenthal, Brita Landoff. Manus juli 2021. Illustration: Katarina Lilieqvist.
Bland de tusentals människor som flydde till Sverige 2015 och senare finns ett antal barn som lider av allvarliga funktionshinder samt deras mödrar. De här barnen har inte kunnat få den vård de behöver i sina hemländer utan har istället blivit trakasserade, hånade och misshandlade på grund av sin sjukdom. Många av barnens mödrar har själva varit utsatta för våld och trakasserier och är svårt traumatiserade när de kommer till Sverige, inte bara på grund av sina barns svåra situation utan även på grund av av sin egen. Ofta tillhör de en minoritet, eller en förföljd folkgrupp som uigurer och yazidier, vilket har inneburit att de inte fått någon vård alls i hemlandet.
I och med den tillfälliga begränsningslagen ströks humanitära skäl som grund för uppehållstillstånd. Permanenta uppehållstillstånd för barn, som åberopar synnerligen ömmande omständigheter, harenligt den lagen enbart beviljats om det ”vid en samlad bedömning av barnets situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter relaterat till ett varaktigt nedsatt hälsotillstånd hos barnet att det absolut krävs att han eller hon beviljas ett permanent uppehållstillstånd”. Migrationsverket och migrationsdomstolarna har utifrån detta, eller snarare trots detta, utvisat flertalet barn med svåra funktionshinder och deras mödrar ur Sverige.
I utvisningsbesluten hävdar Migrationsverket ofta att: ”Det framgår inte, av nu inlämnade intyg, att barnets hälsotillstånd är så pass allvarligt att det kan anses rent praktiskt omöjligt att genomföra en verkställighet”.Konkret innebär det att om man kan bära ombord ett barn på ett flygplan, och barnet inte dör på planet, är det praktiskt möjligt att verkställa utvisningen.
Ofta hänvisar Migrationsverket även till att familjen inte kunnat styrka med ”godtagbar medicinsk dokumentation att adekvat vård inte finns att tillgå i hemlandet”. Detta är ett cirkelresonemang som kräver att en icke-befintlig vårdapparat ska intyga att den inte finns.
Visst kan man tänka att Sverige inte kan ta hand om hela världens funktionsnedsatta eller sjuka barn. Så är det. Vi måste ändå fråga oss hur vi kan låta utvisa ett sjukt eller skadat barn som redan befinner sig här, och vars förälder i förtvivlans mod tagit sig hit i hopp om att hitta vård. Ofta har barnet fått hjälp av vården här och blivit bättre, tills avslaget på uppehållstillstånd kommer. Återstår då bara att säga ”hej då, ha det så bra i ditt hemland”, trots att vi innerst inne vet att barnet inte kommer att få någon vård. Hur kan vi låta bära ombord ett gravt funktionsnedsatt barn på ett flygplan bort från den hjälp det behöver?
För många är de här frågorna oacceptabla, framför allt för dem runt om i Sverige som engagerar sig och kommer i kontakt med de här barnen och föräldrarna. Frivilliggruppernas insatser och stöd är oerhört viktiga, som ett ljus i mörkret och en livlina för dem som utvisats.
Ilmira, Aydi och Dini (de heter egentligen något annat) är tre barn med svåra funktionsnedsättningar och skador, vars mödrar desperat har sökt sig till Sverige för att hitta vård för dem. I hemländerna finns inte någon vård för dem. I väntan på att deras ansökningar om uppehållstillstånd prövats av migrationsmyndigheterna har de fått vård och blivit bättre, börjat träna och gå i skola utifrån sina förutsättningar. De har fått vänner i civilsamhället och stöd från volontärgrupper. Ilmira och hennes mamma har fått vänner i Dalarna, Aydi och hans mamma fann ett nytt liv i Norrland, och Dini i Östergötland.
Ilmira
Ilmira och hennes mamma hålls gömda undan polisen och är livrädda för att deporteras. Deras kontakter i Sverige är djupt upprörda över migrationsmyndigheternas hantering och försöker skydda dem.
Ilmira har en utvecklingsstörning efter en skada, hon kom till Sverige då hon var 7 år. Nu är hon 15 och har inga band till hemlandet och ingen släkt där. Hon har gått i särskola, talar svenska och har fått vård såväl mentalt som medicinskt, vilket gjort att hon utvecklas. Viss behandling måste ges så länge hon växer, eftersom hon har kontrakturer med rörelsehinder som ger smärta i vänster sida av kroppen.
Ilmiras mamma, som är hennes enda närstående, sökte skydd i Sverige för sig och sitt skadade barn. Hon är dömd i Kazakstan för stöld genom ett rättegångsförfarande som hon beskrivit utförligt, och intygar att hon är oskyldig och trakasserad. Fem års fängelse, skild från Ilmira, väntar henne vid en eventuell återkomst till hemlandet. Eftersom hon var ensam vårdnadshavare till ett handikappat barn fick hon efter domen uppskov med fängelsestraffet tills Ilmira skulle bli 14 år.
Om mamman och Ilmira utvisas kommer Ilmira att placeras på ett barnhem medan mamman sitter i fängelse. Vad händer då med Ilmira, ett funktionsnedsatt barn, med epilepsi, nedsatt rörlighet och smärtor? Ilmira som talar svenska och inte ryska?
Migrationsverket lutar sig mot en rapport från 2014 om att barnhemmen i Kazakstan blivit bättre. Den rapporten är inaktuell. Flera senare och vederhäftiga rapporter påvisar tvärtom de hårda och knappa förhållandena på barnhemmen, men Migrationsverket väljer att ignorera detta. Ilmiras advokat har, tillsammans med FUB (Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna), gett Migrationsverket en lista över aktuella rapporter om barnhem i Kazakstan. Migrationsverket väljer att bara notera att man fått listan, och tar ingen notis om den skrämmande tillvaro som enligt rapporterna väntar Ilmira.
I domen slår Migrationsverket fast: ”Det är inte heller visat att de sociala myndigheterna i Kazakstan uppvisar sådana brister i omhändertagandet av ensamkommande barn att /…/ det skulle vara oförenligt med barnets bästa att återvända till Kazakstan tillsammans med sin mor.” En mor som snabbt kommer att skiljas ifrån barnet!
Aydi
Aydi är en 14-årig pojke som kom till Sverige 2015 med sin ensamstående mor. Aydi har en hjärnskada pga. medfödd hydrocefalus, han är autistisk sedan barndomen och lider av ångest och depressionstillstånd. Under hela sin uppväxt i hemlandet blev han trakasserad p.g.a. sin sjukdom. Både modern och pojken bär på svåra traumatiska erfarenheter och hyser veritabel skräck för att tvingas återvända.
Aydi och modern kom till en liten stad i Norrland, där båda fick ett stort och varmt stöd i en volontär-flyktingorganisation. Organisationens volontärer fungerade också som humanitära ombud i kontakten med migrationsmyndigheterna och sjukvården.
Ett stort antal läkar- och psykologutlåtanden samt vädjanden från skola och socialtjänst lämnades in till Migrationsverket mellan 2017 – 2019. I dessa utlåtanden bedömdes det att det fanns ett absolut behov av insatser som inte är tillgängliga i Aydis hemland, och att en utvisning till hemlandet skulle innebära en mycket allvarlig och hotfull situation för pojkens fortsatta liv. Vid avsaknad av rätt behandling och en trygg miljö riskerar Aydi att utveckla svåra psykiska tilläggshandikapp och för tidig död.
Trots alla läkarintyg och utlåtanden hämtades modern och Aydi i september 2019, klockan fyra på morgonen, av fem poliser som körde dem till en flygplats i norra Sverige. Där väntade ett specialchartrat plan. De fick inte ens möjlighet att få med sig alla sina tillhörigheter eller de mycket viktiga mediciner som Aydi är beroende av. Transporten gick till Kazakstan där de avlämnades utan att något mottagande var ordnat. Modern vågade inte stanna i Kazakstan utan flydde med Aydi till närmaste grannland. Där gömmer de sig, utan vård eller mediciner till Aydi, och utan pengar till överlevnad.
Utvisningen med det extrachartrade planet har kostat flera hundra tusen kronor. Aydi och hans mor har behandlats som brottslingar.
Dini
Dini är från Albanien. När han var åtta månader gammal hade han opererats för hydrocefalus (vattenskalle) med insättning av shunt i hjärnan. Shunten måste förlängas alltefter att barnet växer, annars blir den för kort och slutar att fungera. Någon uppföljning gjordes inte av vården i hemlandet och Dini blev allt sjukare.
När Dini var sju år tog sig familjen till Sverige i hopp om att finna hjälp. Dini började i träningsskola där han fick möjlighet att träna upp olika färdigheter. Den första tiden var han helt okontaktbar och låg orörlig på en madrass på golvet. Efter någon månad började han att se sig omkring, lyfta huvudet och ta tag i handen på personer runt honom. Han började också lyssna på sånger och jollra. Dini opererades för att få en ny, passande shunt. Några månader senare opererades hans stelnade höft-, knä- och fotleder, varefter han kunde börja gå på knäna och ta sig fram med hjälp av armarna.
Efter tre år i Sverige utvisades Dini, hans mamma och två storasyskon under stort tumult. Polisen kom vid femtiden en januarimorgon 2016, och med dem följde två läkare. Den förtvivlade mamman och storasyskonen placerades med poliser i tre olika polisbilar, utan att få se vad man gjorde med Dini. Storasystern berättade sedan:
Vi eskorterades av polisen ombord på planet. Det var inga andra passagerare som skulle åka med, det var bara ett plan för oss. Det var när vi kom in i planet som vi fick se Dini ligga i en säng alldeles tyst längst bak. Vi grät och skrek och min mamma ville så gärna springa fram till min lillebror, men hon fick inte. Vi fick sitta intill fönstret med en polis bredvid. Vi fick inte gå på toa eller prata med varandra.
Efter landningen i Tirana lämnade polisen över en okontaktbar Dini i rullstol till mamman. Man rekvirerade en ambulans och lämnade sedan familjen på flygplatsen. Ambulanspersonalen vägrade att ta med den sjuka pojken, de visste inte vad de skulle göra med honom och gav sig av. Ingen i familjen hade pengar, pass eller telefon med sig, inte heller ytterkläder trots januarikylan. Efter att familjen under några timmar suttit förtvivlade på trottoaren utanför flygplatsen kom en taxichaufför förbi. Han tog med dem hem till sina föräldrar, två timmar från Tirana, där de fick bo. Efter någon vecka blev Dini sjuk. Han fick feber, kräktes och slog sig kraftigt mot huvudet. Han fördes tillsammans med modern till Moder Teresas sjukhus, landets enda sjukhus med neurokirurgisk avdelning, men sjukhuspersonalen avvisade dem och sade att de inte kunde ta emot Dini då han var alltför sjuk.
Nätverket i Östergötland lyckades samla in pengar och få tillbaka dem till Sverige, men 2020 utvisades de igen. Dini var sju år då han kom till Sverige, nu är han en gravt handikappad 14-åring med dagliga ångestattacker. Hans mamma byter blöjorna och försöker träna honom såsom hon har lärt sig av vården i Sverige. Ibland ringer hans kontaktperson och bästa vän Louise från Östergötland och sjunger för honom i telefonen. Då är han lycklig och sjunger med på sitt eget sätt.
Utdrag ur Migrationsverkets beslut angående Dini:
[Pojkens] hälsotillstånd – spastisk diplegisk cerebral pares [CP], hydrocefalus med shunt, infantil autism och grav psykisk utvecklingsstörning – har tidigare varit föremål för prövning av såväl Migrationsverket som migrationsdomstol (…) Det som åberopas gällande shuntdysfunktion bedöms endast vara tillägg till redan åberopade och prövade omständigheter. Enligt verket har [familjen] inte styrkt med godtagbar medicinsk dokumentation att adekvat vård inte finns att tillgå [i hemlandet].
[Pojkens] tonisk-kloniska krampanfall och kontraktur i höftled, knäled och i armbågsled bedöms dock vara en sådan försämring av hans generella hälsotillstånd att de i sig är nya omständigheter enligt utlänningslagen. (…) Även vid en sammantagen bedömning av de nya omständigheterna som framkommit i ärendet anses [pojkens] hälsotillstånd inte försämrats i sådan utsträckning att det nu finns skäl att göra en annan bedömning än den som verket och migrationsdomstol tidigare gjort.
Verket anser därmed att det inte har framkommit några nya omständigheter i [familjens] ärende som medför att en verkställighet nu framstår som orimlig i utlänningslagens mening.
Barnkonventionen blev svensk lag i januari 2020 och man skall ta hänsyn till barnets bästa. Men vad har hänt med barnkonventionen? Migrationsverket och migrationsdomstolarna kringgår om och om igen vad barnkonventionen säger. Barnets intressen vägs mot samhällets intressen, och det sjuka barnet drar det kortaste strået. Vad har hänt med Sverige som rättsstat?
Till Innehåll