Aktuellt 2022.
2015 – året för ett paradigmskifte. Öppnade hjärtan stängdes lika snabbt som gränserna till Europa. Flyende människor stoppades av taggtråd, flyktingbåtar sänktes. I det läget tystnade också den röst för mänskliga rättigheter som Sverige tidigare höjt.
Författare: Jan Stattin
I vitboken ”Den onödiga flyktingkrisen” beskrev en rad författare utifrån olika erfarenheter asylpolitiken åren efter 2015. En skrämmande bild av ett samhälle framträdde, som i stället för att definiera de problem som uppkommit, analysera dem och söka lösningar, skuldbelade och skapade syndabockar, byggde upp en vi och dom-känsla och ropade på repressiva åtgärder.
Det hördes också varnande röster som pekade på likheter med trettiotalet, hur vägen som ledde till världskrig och förintelse en gång stakats ut. De överlevande från koncentrationslägren talade om de orostecken de såg, om hur det började, om hur det slutade, om att vi måste agera för att förhindra en upprepning. Varnande höjde de sina röster, Hédi Fried, Emerich Roth och andra överlevande från de tyska koncentrationslägren.
En utgångspunkt för vårt arbete i vitboken blev också att nuet bygger på det förflutna och att studiet av det förflutna därför kan ge oss lärdomar för att hantera det som sker. Likheterna med trettiotalet ledde oss till studier i den omfattande forskning som finns om hur nazismen fick fotfäste och växte till en förintande kraft. Forskningen bekräftade de överlevandes bild.
Utvecklingen har gått snabbt. Den situation vi varnade för framträder allt tydligare. Den politiska debatten förskjuter gränserna för det tillåtna alltmer. Politiska kontakter etableras som har till syfte att säkra makten och legitimerar värderingar som slår mot humanism, rättssäkerhet och demokrati.
Parallellerna mellan trettiotalet, som vi beskrev för ett år sedan, och dagens situation är nu övertydliga. I hårda ordalag vänder sig migrationsministern Maria Malmer Stenergaard mot asylsökande och invandrare. Migrationsverket måste bli effektivare hävdar hon, mindre slappt, tillägger hon. Skuggsamhället som uppstått skall utrotas, säger hon. Tidöavtalet, som ingåtts mellan de borgerliga partierna, formar en politik som bygger på Sverigedemokraternas främlingsfientliga agenda. I förlängningen skymtar ett land där interneringsläger, visitationszoner, konfiskation och angiveri kännetecknar utvecklingen. Ett land där uppehållstillstånd kan dras tillbaka utifrån oklara grunder. Där integrering medvetet försvåras, och där rättssäkerhet i asylprocesser blivit ett tomt ord.
Raul Wallenbergs insatser förpassas till museum, är inte längre ett ideal som angår oss i dag. Bilden av Anne Frank bleknar, angiveriet som blev hennes död blir en del av svensk vardag – om främlingsfientliga krafter får styra.
Författaren Margaret Atwood formulerade sina erfarenheter: ”Vet du att för att skapa ett totalitärt samhälle behöver du bara runt 25 – 30 procent av befolkningen? … Det är då det tippar över”. Hon fortsätter: ”När tiderna är dåliga, eller uppfattas som dåliga är det lätt för oss att falla för enkla lösningar. … Samhällen blir auktoritära när vi kombinerar vår längtan efter det perfekta samhället med att vi hittar en grupp som blir syndabockar.”
Mörket blir djupare, skuggorna blir allt fler. Regeringen säger sig vilja motverka ett framväxande skuggsamhälle, men göder det i stället genom åtgärder som tvingar allt fler att leva som papperslösa. Tusentals stannar kvar trots utvisningsbeslut för att de inte kan återvända, eftersom bedömningen var hård och orealistisk eller direkt felaktig. Andra därför att de annars skulle tvingas lämna sina familjer. När människor med tydliga asylskäl i rättsosäkra processer hamnar utanför samhället, men inte kan utvisas till länder som Afghanistan, finns två utvägar: fortsätta en osäker flykt eller gömma sig i Sverige utan bostad, utan arbete, i bästa fall med hjälpare, i värsta fall i ett liv av kriminalitet och sexuellt utnyttjande.
Vi måste våga tala om den utveckling som vi ser. Ett delat samhälle, ett samhälle utan solidaritet och medmänsklighet slår i förlängningen hårt mot oss alla. Människorättsorganisationerna varnar en efter en. Vårdanställda och lärare varnar för ett angiverisamhälle. Klyftan i samhället fördjupas också mellan vanliga svenskar, mellan dem som oroar sig för den utveckling som sker och dem som driver på den.
Vi har redan hört politiker och tjänstemän tala om att vi måste ”effektivisera verkställigheten”. Vi har sett tjänstemän lyda order och lämna ut adresser och andra uppgifter om flyktingar. Vi har politiska partier som vill kriminalisera dem som hjälper papperslösa. Nu går jakten på de mest utsatta vidare. Vi citerade i vitboken hur gränspolisen i Skåne försvarade sina ingripanden mot asylsökande: ”Detta är bara början”. Vi ser nu hur det fortsätter. Ser vi tyst på bidrar vi till att människovärdet villkoras. Vi vet från historien hur etniska rensningar har genomförts där grupper först har utpekats, avgränsats och isolerats.
Ansvaret för det som sker försvinner inte i frasen ”jag lyder bara order”. Vågar vi inte tala om det ansvar vi själva har som individer och som grupp, är vi illa ute. Vi ser den fortskridande vulgariseringen i debatten förflytta gränserna bort från humanism och respekt för andras värde. I ett samhälle där sociala media involverar oss alla och vi alla finns på spelplanen är ansvaret ännu tydligare allas. Ord som förflyttar gränser leder vidare till handling. Det har blivit hårdare sedan 2015. Nu blir det värre. Tidöregeringens politik spelar på rädsla och kommer att ge fler anledning att leva i skräck.
Framtiden fördunklas av mörka skyar. Vi måste våga se dem och agera. Medmänsklighet och solidaritet är grunden för varje fungerande samhälle. Det är värden som utmanas globalt idag. Värden som vi idag ser ifrågasättas i vårt eget land. Följderna av att svika dem är övertydliga. Tidöavtalets människofientliga agenda måste ifrågasättas och motarbetas.
Inte minst måste de människor som funnits här i mer än sju år nu ges möjlighet att få en trygg framtid, våga satsa helhjärtat på att bli en del av vårt samhälle. En värdefull del.
Men kampen för humanism är ännu större än så. Det är till sist den som gör oss till människor.
Sökord: Aktuellt, Det officiella Sverige
