Upprepa inte misstagen från 2015!

mar 29, 2022

Ill. Mattias Elftorp

Aktuellt 2022.

Vi välkomnar regeringens beslut att ta emot flyktingar från Ukraina.

Författare: Ingrid Eckerman

Under året 2015 tog vi emot 163 000 flyktingar, vilket utgjorde en utmaning för både den akuta logistiken och den långsiktiga flyktingpolitiken. Idag är våra gränser helt öppna för ukrainska flyktingar. Vi vet inte hur många som kommer, och vi vet inte hur länge de stannar. Överstelöjtnant Joakim Paasikivi vid Försvarshögskolan påpekar att de kanske aldrig kan återvända till Ukraina.

Idag har vi erfarenheter av flyktingmottagandet 2015. Dessa kan användas för att ge de nya flyktingarna bättre möjlighet till integrering, samtidigt som risken att den nya flyktingvågen medför ökat stöd för SD minskar.

Vi listar här ett antal områden där det finns förbättringsmöjligheter.

Asylprocessen

Den stora anstormningen av flyktingar år 2015 medförde en kraftigt ökad arbetsbörda för de anställda på Migrationsverket. Uppgifter om sjukskrivningar och uppsägningar florerade. Många nya handläggare fick anställas, men de fick inte adekvat handledning. Omorganiseringar genomfördes. Samtidigt pressades Migrationsverket av volymmål, att pressa fram ett visst antal beslut.

Detta ledde till dålig kvalitet på utredningarna, vilket Migrationsverket konstaterade i sina kvalitetsgranskningar 2016 och 2017.

Identiteten är en viktig del av asylprocessen. Flyktingar som hastigt bryter upp, eller som är mycket unga, har inte alltid godkända identitetshandlingar. Detta ledde i en del fall att deras historia inte ansågs trovärdig. I andra fall ledde det till medicinsk åldersbedömning med en icke validerad metod med stor felmarginal. Uppskattningsvis en tredjedel av dem som fått sin ålder uppskriven med denna metod var egentligen under 18 år.

Ombudens arbete var ibland under all kritik. Oseriösa ombud träffade inte sin uppdragsgivare före besöket på Migrationsverket, förde inte sin klients talan, accepterade undermåliga utredningar och skickade inte in överklaganden i tid. Samtidigt var ersättningen från Migrationsverket ibland oskäligt låg, framför allt när det gällde komplicerade ärenden och seriösa ombud.

Tolkarna. Det var mycket vanligt med tolkningsproblem. Det kunde bero på att man talade olika varianter och dialekter, men också på att tolken hade dåliga kunskaper i svenska. I andra fall fanns kulturella problem, som när tolken ansåg en riktig tolkning skulle strida mot islam och därför översatte fel. 

Handläggarna Under åren från 2016 och framåt är det tydligt att handläggarna strävar efter att finna skäl att ge så många avslag som möjligt. Intervjuerna var ofta förhör, där ombuden tystades av handläggaren. Många hade påfallande dålig landkunskap, men också dålig kunskap om hur traumatiserade personer klarar av att berätta. Sammanvägda bedömningar gjordes inte, mest känt när det gällde att bedöma åldern på ensamkommande barn.

Utredningarna. Bristande kompetens hos handläggarna gjorde utredningarna rättsosäkra. Flyktingarnas berättelser ansågs inte trovärdiga. De som angav konvertering, ateism eller hbtqi som asylskäl ansågs inte ”genuina”. De ungdomar som blev uppskrivna i ålder på grund av en icke validerad metod för åldersbedömningar ansågs ha ljugit om sin ålder och därför inte vara trovärdiga. Tvivelsmålets fördel, ”benefit of the doubt”, användes inte.  

Ofullkomliga lagar. Både den s.k. ”tillfälliga lagen” och den nya gymnasielagen kom till i hast, och det saknas genomtänkt förarbete. Detta gör att Migrationsverket fått uppgiften att tolka lagarna. Eftersom mycket få fall togs upp i Migrationsöverdomstolen så finns heller inte prejudikat.

Domstolarna. Domstolarna gjorde mycket sällan egna värderingar av bevismaterialet. Som regel godtog de Migrationsverkets utredning utan ifrågasättanden. Inlämnad bevisning lades åt sidan utan kommentar.

Väntan på uppehållstillstånd eller avslag

Vissa flyktinggrupper fick vänta mycket länge på sina beslut. Avslaget i Migrationsöverdomstolen kunde dröja 4-5 år från det att de sökte asyl.

Möjligheten till AT-und, dvs. undantag från krav på arbetstillstånd, var beroende av id-handlingar. De som inte hade godkända id-handlingar fick heller inte möjlighet att arbeta. De som fick avslag förlorade rätten att arbeta och försörja sig själva.

Asylsökande har rätt till ”sjukvård som ej kan anstå”. Enligt Socialstyrelsen innebär det all vård som om den uteblir medför risk för allvarlig sjukdom. Olika vårdinrättningar och olika vårdarbetare har dock tolkat detta mycket olika. Det har också hänt att personer i asylprocessen inte fått de avancerade behandlingar som hade kunnat rädda deras liv, då resurser för uppföljande behandling inte finns i deportationslandet.

Kommunerna har skyldighet att ge nödhjälp till personer som inte kan försörja sig själva. Idag har vi cirka 5 000 papperslösa flyktingar bara från Afghanistan som inte kan utvisas och inte har rätt att arbeta. Här tolkar kommunerna lagen mycket olika.

Migrationsverkets och regeringens spariver

Migrationsverket fick extra anslag år 2015 och ytterligare några år. Därefter började anslagen återgå till lägre summor, då man räknade med att arbetsbördan skulle bli betydligt mindre när alla 2015 års flyktingar gått igenom asylprocessen. Stora nerdragningar av Migrationsverkets verksamheter ägde rum. Samtidigt fick myndigheten nya arbetsuppgifter: Den nya gymnasielagen med minst två prövningar, tillfälliga uppehållstillstånd som kräver upprepade nya bedömningar, fler ansökningar om anhöriginvandring. Det har gjort att handläggningstiderna har fortsatt vara mycket långa.

Dessutom stängdes boendena ner. Detta drabbade barnen i barnfamiljerna hårt. De har gång på gång fått bryta upp från sitt boende och sin skola för att flytta till ny ort. Från att ha haft egen lägenhet har många familjer hamnat i ett rum i Sveriges största asylboende, Restads gård i Vänersborg.

År 2016 ändrades ersättningsreglerna till kommunerna. Enligt svensk lag har föräldrar ansvar för sina barn tills de är 21 år gamla. I princip gäller detta även kommunerna, när vårdnadshavare saknas. Men i besparingssyfte beslöts att kommunerna inte får ersättning för ensamkommande ungdomar som fyllt eller skrivits upp till 18 år. Ansvaret återgick till Migrationsverket, som hänvisade tonåringarna till vuxenboenden, ofta gamla sanatorier i norra Sverige, utan möjlighet att fortsätta skolan. Detta, att med timmars eller någon dags varsel tvingas lämna sitt boende sedan många år, var den faktor som starkast bidrog till ungdomarnas psykiska ohälsa.

Bristande samspel med omvärlden

Påfrestningarna på kommunerna

Migrationsverket hade ansvaret att ordna boenden och placera flyktingar över hela landet. Men ansvaret för barn med eller utan föräldrar föll på kommunerna, som bland annat skulle ordna fram skolplatser.

Flyktingarna placerades i hög grad i fattiga glesbygdskommuner. Där fanns tomma bostäder som köptes upp av privata företagare och därefter upphandlades av Migrationsverket. Kommunerna hade inget inflytande över hur många personer som placerades där, inte heller om det var ett transitboende eller ett mer långvarigt boende.

I grunden var kommunerna positiva då man såg en utvecklingspotential när kommunen fick nya invånare i arbetsför ålder liksom barn som kunde fylla skolorna igen. Vissa kommuner eller samhällen fick dock ta emot ett oproportionerligt stort antal flyktingar. Att de upphandlade boendena i vissa fall var transitboenden, dvs. flyktingarna fick resa vidare till mer långvariga placeringar för att ersättas av nya korttidsplacerade, gjorde inte situationen bättre.   

Bristande respekt för civilsamhället

Att situationen klarades tack vare civilsamhällets engagemang är väl känt. Däremot tycks man inte tagit med civilsamhällets inställning och behov i sina övervägande, vare sig det gällde boenden och placeringar eller följder av lag- och regeländringar.

Civilbefolkningen var inställd på att jobba med stöd och integrering. När flyktingar avlöste varandra, som i exemplet ovan, tröttnade befolkningen på att engagera sig i dem och SD vann röster.

De som engagerat sig i barnfamiljerna upplevde hur de skickades runt i landet, och hur de mest absurda utvisningsbeslut fattades.

Ännu värre blev det då gode män, lärare, hvb-personal, skolhälsopersonal med flera insåg att ungdomar, som de själva uppfattade som barn, plötsligt skulle skickas iväg till vuxenboenden och att majoriteten skulle få utvisningsbeslut. Att in på kroppen uppleva hur en ung människa bryts ner, och att samhället är så hårt och rättsosäkert, tär på människor. Att låta bli att hjälpa var för de flesta inte ett val. Däremot är det många som idag väljer att inte utsätta sig för liknande situationer genom att ställa upp för ukrainska flyktingar.

Idag får civilsamhället i stor utsträckning stå för försörjningen av flyktingar utan uppehållstillstånd som inte kan utvisas. Förutom att de civila står för att ge dem människovärde så bidrar detta tillsammans med mat och ibland husrum till att de håller sig borta från prostitution och kriminalitet. Men det är privatmänniskors ekonomi som drabbas.

Läs mer: M-topp: Hanteringen av flyktingarna är en skam SvD 17.3.2022

Sökord: Aktuellt, Civilsamhället, Bristande rättssäkerhet