Berättelse nr 36
Det var en kall dag i början av mars 2012 då det plötsligt stod en liten grupp afghaner i Borrby på Österlen. Många av byns invånare hade knappast sett några afghaner, araber eller ens muslimer tidigare — åtminstone inte här på hemmaplan — med undantag för en handfull pojkar som nyligen flyttat in på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Dessa pojkar sågs dock sällan i byn eftersom de gick i skolan i staden några mil därifrån.
Denna kyliga marsdag 2012 inleddes ett samtal mellan de nyanlända afghanerna och de som snart skulle bilda Österlens stödförening för flyktingar (ÖSF). Vi gjorde hembesök och förfasade oss över avsaknaden av lampor, gardiner, möbler, köksattiraljer — för att inte tala om de olästa breven på svenska som de inte förstod. Efter upprop på Facebook startades febrila verksamheter: tre lägenheter möblerades i ett huj, barnen bjöds på barnkalas, fotbollar och cyklar rullades in, det köptes blommor och gardinstänger, det skruvades ihop bokhyllor och annat, bjöds på fika och knytkalas, översattes brev från myndigheter, skjutsades till sjukhus och migrationsverket och slutligen samlades det in leksaker och kläder i en sådan mängd att vi fick svårigheter att hantera det och närmast skämdes över vår uppenbara överkonsumtion. Uppslutningen i byn var fantastisk och man fick nästan lite Bullerby-känsla.
Snart förbyttes idyllen mot en insikt om alla problem som var betydligt större än avsaknad av kläder och möbler: det var Dublinförordningen som skulle leda till utvisning och splittring av familjer; det var orättvisa utvisningar till länder, t.ex. Afghanistan, där vederbörande skulle få uppenbara problem, ja, kanske t.om. dödas; det var ansökningar om anhörighetsinvandring som tog en evighet med familjer i helt förfärliga situationer i krigszoner; det var dödsbud från Medelhavet och andra ställen, och det var brist på pengar för att få advokathjälp. Det var då Facebook-gruppen gjordes om till en förening med stadgar, ordförande, kassör, revisor, medlemsmöten, styrelsemöten och allt annat som en förening ska ha. Vi tänkte nog inte så mycket på varför vi gjorde allt det här eller på vår relation till myndigheter och folkvalda politiker, utan bara gjorde det som vi tyckte behövdes: hjälp med allt möjligt!
Sedan dess har ÖSF, förutom att ha utökat sin verksamhet till att täcka framför allt hela Österlen, men den sträcker sig också över lokala gränser, börjat samarbeta med andra organisationer i hela Sverige. ÖSF har varit en flexibel organisation, som gör det som tycks mest akut. Frågan om de materiella behoven, såsom kläder, möbler, leksaker och cyklar, skickas sedan 2015 vidare till andra organisationer mer lämpade för just detta.
Under åren 2016-2017 när tusentals nyanlända, som verkligen syntes i det dagliga livet i varenda by, kom till Österlen var integration och möten mellan nyanlända och den bofasta befolkningen det som tycktes mest angeläget. Föreningen lyckades då få gehör för idéer om s.k. kulturverkstäder hos två större stiftelser, som bidrog med finansiering. Vi arrangerade verkstäder som involverade hundratals individer över etniska gränser. Massor av kulturarbetare på Österlen engagerades. Det dansades, sjöngs, målades, diktades, berättades, filmades, skulpterades och skrevs som aldrig förr. ÖSF publicerade en bok med livshistorier, ”Vi kunde bara ta med oss våra minnen”, som gavs ut på Leopard förlag. Vänskapsband knöts över nationalitets- och generationsgränser. Som mest hade vi tio verkstäder igång med fyrahundra deltagare. Än idag pågår en del av dessa verkstäder, om än i lite mindre skala.
När vi nu tänker tillbaka på tiden då kulturverkstäderna inleddes, dvs 2016, så var det jämförelsevis problemfria tider mot vad som komma skulle. Året därpå, 2017, inleddes de många avslagens tidevarv. Nu började många av våra nyanlända vänner få avslag i alla instanser, och vi såg en ny tendens: det var inte längre endast ensamkommande pojkar eller unga män som fick avslag utan även ensamkommande flickor och kvinnor samt barnfamiljer.
ÖSF blev mer och mer av en rådgivningsbyrå och också ett organ som samlade in medel till hyror år bostadslösa, akuta matbidrag, busskort och sist men inte minst till kostnader för att anlita advokater, som kunde överklaga eller skriva ansökningar om verkställighetshinder med en helt annan professionalitet än vad vi själva kunde klara. Och eftersom det handlade om liv och död, anlitade vi de bästa advokaterna vi kunde få. Generösa individer som läst våra vädjanden på sociala medier har frikostigt bidragit till vår verksamhet.
Många av dem som fick mest stöd från oss var barnfamiljer, och ÖSF var också aktiv i riksomfattande kampanjer för att uppmärksamma just den gruppen: barn som flytt med sina föräldrar och som bott många år i Sverige, som aldrig sett det land som Migrationsverket kallade deras hemland och som inte heller talade detta lands språk. Många gånger var deras asylskäl baserade på hedersrelaterade skäl som ofta involverade sexuellt våld mot kvinnor, och väldigt ofta insåg vi att Migrationsverket och migrationsdomstolarna hade begränsad kunskap om eller begränsad vilja att se dessa kvinnors asylskäl.
Under de nio år som ÖSF har existerat har över tre miljoner kronor gått genom ÖSF till integration, advokatarvoden eller hyror och annan direkt akuthjälp. Vi önskar att ÖSF kunde avveckla sin verksamhet, att vårt stöd inte längre behövs, men ännu ser vi inte några sådana tendenser.
Under senare tid har ÖSF:s verksamhet även utökats till ställen utanför Sverige – nämligen till förtvivlade barnfamiljer eller unga kvinnor som har flytt Sverige och sökt sig till andra länder i EU efter flera år i Sverige.
Sökord: Berättelser, Civilsamhället
Berättelse nr. 36.