Berättelse 28.
Den 28 april frihetsberövades P och sattes i förvar. Händelseförloppet på förvaret och i vuxenpsykiatrin var chockerande. Hans psykiska mående försämrades så att han blev tvångsvårdad enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Den 20 maj hämtades han från vuxenpsykiatrin av gränspolisen för att tvångsutvisas.
Den 19 maj meddelade förvaret att vår vän P betedde sig konstigt och pratade osammanhängande. Personalen beslöt att isolera honom och under natten bedömde en Falck-läkare att han troligtvis hade psykos. Dagen därpå bekräftade vårdpersonal från vårdcentralen att P verkade ha en psykos. De bedömde att han var i behov av akut vård. Det tog dock ytterligare en dag till innan P fördes till psykakuten. Då han inte hade ätit eller druckit på över två dygn fick han dropp för att sedan skickas tillbaka till isoleringen i förvaret.
När vi kontaktade förvaret uppgav personalen att ”psykakuten bedömde att han mår bra och inte har någon psykisk ohälsa”. Personalen sa även att han nu inte var isolerad på grund av att han kunde vara en fara för andra utan för att ”i fall brandlarmet går måste vi veta var han är”. Vi hade inte pratat med P personligen eftersom personalen uppgivit att han ”sovit” sedan han isolerades den 19 maj.
Den 21 maj tog personalen med sig telefonen in till isoleringen. Genom telefonen hörde vi hur personal försökte väcka P genom att klappa med händerna, ropa hans namn och fysiskt röra vid honom. Alla dessa försök misslyckades. Personalen sa att han verkade vara medvetslös. Vi frågade igen “är han medvetslös?” Personalen svarade “ja, han är medvetslös”. Vi frågade varför de inte tillkallade läkare. Teamledaren tog över telefon och svarade kort genom att säga att de strax ska överlämna till ny personal.
Vi ringde en timme senare. Den nya personalen bekräftade att han fortfarande inte svarat på smärtstimuli eller tilltal. Vi förklarade att han kan uppnå kriterierna för katatoni, vilket är ett livshotande psykiatriskt tillstånd, och bad dem genast tillkalla läkare eller ambulans. Svaret blev då att eftersom psykiatrin samma dag avgjort att han ”mår bra” så faller ansvaret på dem om något skulle hända. Därmed avsade sig Migrationsverket allt ansvar om P skulle dö på förvaret.
Nästa dag vaknade P upp från sitt tillstånd av medvetslöshet och släpptes från isoleringen. Personalen uppgav att han fortfarande varit okontaktbar under dagen men att hans tillstånd förbättrats något. Vi kunde därför besöka honom.
Han var inte sig själv när vi träffade honom. Under normala omständigheter är P en person som har nära till skratt men nu var han låg, nedbruten och orolig. Personalen antydde att han måste ha tagit någon drog för att hamna i det tillståndet han varit i och hade ingen förståelse för de psykiska påfrestningarna han var under. De dumförklarade honom för att han inte ville lämna sitt rum och inte åt mat.
Den 23 maj togs P åter till psykakuten då hans tillstånd fortfarande bedömdes som illa. Med stöd av LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) blev han inlagd.
Den 27 maj besökte en av oss P på psykiatrin. Trots fortsatt dåligt tillstånd verkade han må bättre på psykiatrin än på förvaret. Detta var inte förvånande då han på förvaret legat isolerad och medvetslös i tre dygn. Personalen berättade att hans LPT snart skulle komma att hävas till följd av hans psykiskt förbättrade tillstånd.
Samma kväll ringde vi till avdelningen. Personalen informerade oss om att trots att han i nuläget fortfarande var inlagd under tvångsvård så skulle han utvisas den 29 maj. Gränspolisen skulle hämta honom på psykiatrin kl. 07.00. Personalen uppgav att de brukar samarbeta med gränspolisen.
På förmiddagen den 28 maj hävde en läkare P:s LPT. Man höll honom kvar på sjukhuset i väntan på att gränspolisen skulle komma. P:s sista natt i Sverige spenderades på vuxenpsykiatrin. Trots hans allvarliga psykiska tillstånd fann man det alltså rimligt att tvångsutvisa honom.
Med tanke på allt han blivit utsatt för de senaste tio dagarna försökte han hålla sig lugn. Det sista han ville var att få sin journal utskriven för att kunna ta med sig den innan han skulle bli utvisad. P sa ”my journal is my right, you cannot take this right from me”. Personalen svarade att det var för sent och att han skulle ha tänkt på det tidigare.
Den 29 maj utvisades P.
Det här bemötandet från svenska myndigheter är inget unikt som kan härledas endast till Ps fall. Det är snarare regel än undantag. Sveriges förpliktelse till internationella konventioner och mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro och Migrationsverket fortsätter med sin vidrigt inhumana behandling av förvarsintagna. Det är chockerande och djupt oroväckande att se hur sjukvården åsidosätter vårdperspektivet och värnandet av patienters bästa för att samarbeta med gränspolisen. Men det är inte första gången. Gång på gång får vi höra dessa berättelser. De åskådliggör de i allra högsta grad närvarande institutionella rasistiska strukturerna i vårt samhälle.
Återigen, liksom så många gånger förr, visar Migrationsverket att Sveriges hänsyn till mänskliga rättigheter inte är mer än ett spel för gallerierna. Det är tomma ord som saknar innebörd när vi gång på gång får bekräftat att människors rättigheter blivit kränkta.
Sökord: Berättelser, Förvaret-berättelser, Psykisk ohälsa – berättelser
Berättelse nr. 28.