Det sitter en ungdom inlåst på Migrationsverkets förvar

dec 30, 2021

Berättelse nr 24.

Det sitter en ungdom inlåst på Migrationsverkets förvar. Idag har han suttit där i 255 dagar till en kostnad av 1 301 265 kr.

Igår kväll när vi pratades vid mådde han inte så bra. Han hade ännu en gång haft förvarsförhandling gällande att slippa sitta inlåst och istället få anmälningsplikt, och än en gång blivit nekad det.

Gränspolisen litar inte på att han kommer samarbeta och frivilligt låta sig utvisas till Afghanistan, landet som han för mer än sex år sedan flydde ifrån. De tror att han kommer försöka hålla sig gömd, kanske fly vidare till annat land för att undvika utvisningen. Det är därför de måste hålla honom kvar i förvar i mer än 255 dagar. För att säkerställa att de med tvång kan skicka honom tillbaka.

Det var igår kväll en av anledningarna till att han inte mådde bra, att han var ledsen och trött.

Trött på att vänta. Ledsen över att behöva se dagar och sitt liv passera, utan chans att leva det.

255 dagar.

Inlåst i begränsade utrymmen under en pandemi utan besök utifrån. Bara ett hann vi med innan de förbjöds.

Efter förvarsförhandlingen, denna sista i raden, hade han frågat gränspolisen hur det kom sig att de ännu inte tagit honom till afghanska ambassaden för att skaffa resehandlingar till honom. De hade svarat att han hade ett pass som fungerade, så det behövdes inte.

Han hade tyckt att det var jättekonstigt att det passet, samma pass som de i augusti förra året när de satt honom i förvar sagt inte räknats som giltigt, nu plötsligt ansågs helt ok att använda. Han undrade hur de kunde bedöma så olika.

Svaret var, att hade de i augusti vid bedömningen av förvarstagandet gått efter det födelsedatum som stod i passet – november 2002 – hade vår ungdom enligt lag varit omyndig och därav inte kunnat låsas in längre än högst 72 timmar, med möjlighet till förlängning med ytterligare 72 timmar om synnerliga skäl förelegat, men aldrig längre än så. Men då Migrationsverkets skrivit upp hans ålder och gett honom ett födelsedatum i mars 2000 kunde detta kringgås, då han enligt den var över 18 år och han kunde utan vidare hinder frihetsberövas i över 255 dagar.

När nu även födelsedatumet i passet passerat 18-årsgränsen kan det utan vidare problem anses fungera igen. I alla fall tillräckligt för att en utvisning ska kunna ske med hjälp av det.

Jag vet inte hur detta landar hos er, men hos honom som inte kan skaka det av sig eller göra något åt det finns det kvar som ännu ett hotande tvingande steg närmare en utvisning.

Jag tror inte (längre) att det här sättet att förfara med människor, är straffbart enligt lag. Nej, till det har jag hunnit skaffa mig alltför stor insikt i hur våra migrationspolitiskt styrda myndigheter och rättsväsen fungerar. I mötet med deras stora uppfinningsrikedom och förmåga att avhumanisera och så intrikat som möjligt kunna kringgå medmänsklig behandling har jag gång på gång sett vilken olycka den ställt till med. Hur den krossat och malt ner människor intill genomskinlighet, tills det knappt gått att känna igen dem längre. Fruktansvärt.

Det här skrämmer mig oerhört, gör mig rädd och orolig över Sveriges utveckling och vad som blivit av oss svenskar, människor i ett av världens rikaste länder. Vad jag minns har vi tidigare kunnat visa stor medkänsla, omsorg och empati även för andra än oss själva. Vi var, om jag inte helt är ute och cyklar, ett rätt enat folk som överlag ansåg att människoliv var värda att hjälpa och räddas från krig, förtryck och annat elände. Att rätten att söka och få asyl om så behövdes, var en nära på heligt skyddad mänsklig rättighet.

Vad hände med oss?

En ny migrationslagstiftning håller precis just nu på att sjösättas, som trots att den är en medmänsklig katastrof, fortsätter att hejas på. Det hörs till och med höjda röster om att vi måste ha en ännu stramare migrationspolitik om vi ska klara oss. Klara oss från vad?

Jag vill inte att det ska vara på det här viset. Jag vill kunna se mina barnbarn i ögonen och lugnande kunna säga till dem att Sverige är ett bra, humant och solidariskt land att bo och leva i, ett land som vill gott både inom och utanför dess gränser, ett föredöme i världen. Jag vill kunna säga till dem att vi svenskar är ett folk som har snällhet rinnande i våra ådror och att det är något vi ska vara stolta över eftersom det gör oss starka, binder oss samman och gör oss till trygga människor som klarar av att skapa glada, generösa och välvilliga samhällen.

Det är vad jag vill kunna säga dem och det jag kommer fortsätta att kämpa för att få till. Det bästa, gladaste, tryggaste, generösaste och välvilligaste samhället att leva och växa upp i härifrån och framåt, för det tycker jag att de är värda.

Sökord: Berättelser, Förvaret-berättelser, Övrigt-berättelser

Berättelse nr. 24.