Berättelse nr 13
Sömnlös är han mest. Men om han sover drömmer han om ormar. Massor av ormar som kommer efter honom. Och om en flyktväg som blockeras av ett stort svart berg. Han vaknar genomblöt och i panik när ormarna tar honom.
Så ser nätterna ut för en ung man som var människorättsaktivist och flydde för sitt liv från Afghanistan. Han vet att han inte kommer att överleva en utvisning. Talibanerna som jagar honom håller på att ta över Afghanistan igen. Men trots detta vill Sverige utvisa honom.
Därför lever han nu gömd i Sverige sedan ett och ett halvt år.
Till byn där jag har mitt sommarhus kom det 2015 många flyktingar, och jag var en av dem som åkte dit och träffade barn och vuxna som hade förts hit med flyktingströmmen. Jag tog med mig hembakade kakor, böcker och pennor och papper och ritade med barnen. Trots alla traumatiska upplevelser som de hade haft fanns det hopp. Här i Sverige skulle de bygga upp sina liv.
Så småningom fick den ena efter den andra uppehållstillstånd. Vi grillade och spelade musik och firade att deras liv fick starta om. De flyttade bort till nya platser, började jobba och lärde sig svenska.
En dag för två år sedan, när jag återvände till asylboendet, upptäckte jag att mina afghanska vänner var kvar där. Och att stämningen på asylboendet var mörk. Alla såg matta ut. Deras asylskäl ansågs inte vara tillräckligt starka och en del hade fått avslag. Andra bara väntade.
Här fanns det inte längre plats för hembakade kakor och ritblock. Magra, bleka och skakiga satt de där och stirrade på sina telefoner som om det kunde ge en lösning.
En av de unga afghanska männen var Elias. Han hade varit tvungen att lämna Afghanistan hastigt som 24-åring efter en rad dödshot. Elias far hade arbetat under många år för ISAF, det amerikanska fredsstyrkorna, där han var tolk. Det var ett riskfyllt arbete, men trots detta gick Elias i faderns fotspår. Efter sin bachelor på universitetet började han arbeta för kvinnors och barns rättigheter i landet. Han ville inte att religionen skulle styra deras liv, att kvinnor skulle utnyttjas som slavar och misshandlas. Han ville att barn skulle utbilda sig och att kvinnor skulle få arbeta i stället för att bli bortgifta.
Hela hans egen barndom hade präglats av rädsla för talibanerna. Som liten hade han hört hur de ropade i högtalare i staden när det var dags att avrätta en ”otroende” på torget.
Elias jobb blev farligare och farligare, och efter att han organiserat ett stort kvinnomöte på den Internationella Kvinnodagen 2015 kom de ständigt dödshot via SMS, telefon och Messenger.
En dag i augusti 2015, efter att ha fått flera hot med epost under ett antal dagar, hittade familjen ett hotbrev i huset från talibanerna. I brevet stod att om inte Elias och hans far anslöt sig till talibanerna så skulle de komma och skära halsen av dem. Dagen därefter följde två motorcyklar efter Elias far och då visste de att det var dags. Familjen måste genast lämna allt. Sina vänner, sin släkt och sitt härliga hus. Elias mamma grät, hon ville inte. Men de hade inget val.
De åkte till Iran. Vid gränsen tappade Elias bort sin familj när soldater delade upp dem i grupper. Ensam hamnade han i flyktingströmmen mot Europa och hörde han talas om Sverige. Det var ett land som välkomnade flyktingar och värnade om mänskliga rättigheter. Dit tog han sig. Utmattad och uthungrad.
Från asylboendet i Sverige såg han ut över en speglande sjö och han kände sig trygg. För första gången i sitt liv.
Han lärde sig själv svenska, var ute i naturen, började spela fotboll och fick praktikplats. Han fick svenska vänner och kände att detta var platsen han hade längtat efter hela sitt liv. Elias hade kämpat för att barn och kvinnor i Afghanistan skulle få leva som här i Sverige. I frihet och jämställdhet.
Men lättnaden var kortvarig. I januari 2017 började mardrömmen på nytt för Elias. Han fick helt oväntat avslag på sin asylansökan. Att han och hans far hade arbetat för fredstrupper och för kvinnors och barns rättigheter i Afghanistan, det tvivlade inte Migrationsverket på. Det fanns tydliga bevis på detta. Men hotbrevet och alla skärmdumpar med hotmeddelanden ”hade lågt bevisvärde och kunde lätt förfalskas”.
Några månader senare spred talibanerna en video om Elias i Afghanistan. En farbror som var kvar fick syn på den och skickade en kopia till honom. ”Håll dig borta”, skrev han.
Filmen visade en grupp tungt beväpnade och maskerade talibaner som höll upp Elias foto, nämnde hans namn och erbjöd 500.000 afghani, mer än två årsinkomster, till den som hittade eller dödade honom. De beskrev arbetet han och hans far hade gjort och förklarade att detta skulle bestraffas med döden.
Elias visade videon för sin advokat och bad henne att skicka in den till domstolen så fort som möjligt. Men advokaten sa att det inte var så bråttom, utan menade att videon kunde lämnas in dagen innan han skulle till domstolen för en muntlig förhandling.
Domstolen däremot tyckte att det var mycket egendomligt att Elias först nu lämnade in videon. Varför hade han väntat i tre månader med att lämna in viktigt bevismaterial?
Dessutom fanns de ingen plats och tid angiven på videon så den hade ett ”mycket lågt bevisvärde”.
Han fick avslag på nytt.
Elias kontaktade mig i panik och berättade att hans advokat nu ville ge upp. Jag ringde henne och sa att det faktiskt handlade om ett människoliv. Att det var hennes plikt att göra sitt yttersta och att jag kunde betala henne om det tog mer tid än hon räknat med. Elias letade under tiden som besatt, dag och natt, efter ännu mer bevismaterial på nätet och skickade in en rad dokument som kunde bevisa farorna han skulle utsättas för av talibanerna. Han skrev ett personligt brev till Migrationsverket. Han tänkte att det kanske fanns en människa bakom myndigheten – en människa med hjärta och själ. ”Appeal of a desperate man for humanity” blev titeln.
Men det blev avslag. För tredje gången. Nu var han papperslös.
Det var snö ute och kallt när han fick beskedet.
Han skakade i hela kroppen när jag träffade honom och han sa inte mycket. Bara att han helst ville gå in i skogen och gömma sig i en håla. Jag kontaktade en advokat som kunde hjälpa. Och jag lovade Elias att han inte skulle hamna på gatan. Samla ihop lite pengar var verkligen det minsta jag kunde göra. Jag skämdes djupt för att detta kunde hända i mitt land. Tack och lov hittade han ett gömställe någonstans i Sverige.
Men mannen som en gång var en eldsjäl som stred för en bättre värld hade blivit ett psykiskt vrak. Efterlyst av gränspolisen.
Jag kontaktade Amnesty Sverige. Amnestys internationella experter studerade alla Elias handlingar och kom till slutsatsen att de förelåg en verklig risk att Elias skulle utsättas för skyddsgrundande behandling om han utvisades. Talibanerna hade nu tagit över hans hemstad.
Amnestys högsta jurist skrev ett intyg som lämnades in hos Migrationsverket. Hoppet väcktes igen. Amnesty yttrade sig endast i enskilda fall när det handlade om extrema risker vid en tvångsutvisning. Som ett litet djur kom Elias ut ur sin håla.
Men bara en månad senare ringde han mig i panik igen. Han hade åter fått hot från talibanerna via Messenger, de berättade att de väntade på honom. De skulle hitta honom och döda honom, skrev de i sina meddelanden.
”Kanske de kommer hit!” sa han. ”Till Sverige!” Hans rädsla var obeskrivlig. Han skulle avrättas förr eller senare, det visste han. Till och med den svenska skogen kändes otrygg nu.
Det blev sommar och höst och vinter. Och inget hände. Under tiden jagade gränspolisen papperslösa så Elias undvek offentliga platser och väntade
Efter ett års väntetid i sitt gömställe fick han beskedet från Migrationsverket. Avslag. Amnestys yttrande gav inget nytt och messenger-hoten hade ”ett mycket begränsat bevisvärde”, dessutom hade denna hotbild redan prövats.
Advokaten överklagade. Kompletterat med ett intyg från chefen och grundaren av en respekterad flyktingorganisation i Afghanistan som utförligt beskrev faran för Elias att återvända.
Han såg videon och messenger-hoten och skrev att det inte rådde någon tvekan om att Elias rädsla var välgrundad och verklighetsbaserad. Inte sedan regimens fall i 2001 hade talibanerna haft så mycket makt i Afghanistan, och enbart i Kabul hade de enligt en underrättelserapport dussintals aktiva sovceller.
Överklagan lämnades in sent en kväll i juni 2019. Efter en halv dag kom avslaget.
Fyra år hade gått och nästan 80 dokumentsidor som bekräftade Elias hotbild hade lämnats in, men inget av allt detta räknades. Migrationsverket och domstolar hade successivt tillintetgjort varje del och varje bevis i hans berättelse och ingen hade velat se helheten i det som hade tvingat honom att lämna sitt land.
Här är vi nu.
Det är svensk sommar och varmt. Folk badar och äter jordgubbar och jag är en av dem. Jag har ju familj och vänner och ett liv som ska rulla på.
Men mina tankar går till Elias. Hela tiden tänker jag på Elias. Jag ser honom i dödsnöd med ormarna som kommer efter honom. Och jag ser det stora svarta berget som blockerar flyktvägen. Talibaner dyker upp framför berget och för bort honom. I en högtalare ropar de att Elias ska avrättas på torget.
Jag vill skrika, skrika.
Så högt att alla på badstranden hör mig.
Sökord: Berättelser, Migrationsverket-berättelser
Berättelse nr. 13.