Berättelse nr 16
En tågbiljett från Gävle till Stockholm, enkel resa, kostar 251 kr. Varför nämner jag det? Jo, det ska jag återkomma till senare.
De senaste åren har jag lärt känna ensamkommande flyktingungdomar, och flera har blivit goda vänner till mig och min familj. En av dem har bott hos oss i tre år, andra brukar ringa eller hälsa på för att få hjälp med den svenska byråkratin; som kontakt med Migrationsverket, Skatteverket, CSN, Socialtjänsten, Arbetsförmedlingen, olika bostadsköer m.m. Sånt som de flesta svenska ungdomar kan be sina föräldrar om hjälp med.
Men en sen kväll fick jag ett telefonsamtal om ett problem jag inte kunde lösa. En kille hade fastnat i en poliskontroll, och eftersom han var papperslös blev det raka vägen till ett av Migrationsverkets förvar i väntan på utvisning. Innan detta hände bodde han hos vänner, hankade sig fram på småjobb och matbidrag från en frivillig familjehemsförening. Han låg med andra ord inte samhället till last, utan väntade tåligt på att kunna ansöka om asyl på nytt – vilket hägrade inom ett halvår.
Den unga killen var i sitt hemland Afghanistan en liten fåraherde och analfabet. Hans familj var fattiga lantarbetare, därför fick han tidigt börja arbeta istället för att gå i skolan. I Sverige har han lärt sig läsa och skriva; lärt sig ett nytt språk och en ny kultur. Tvingas han återvända till sitt hemland är risken stor att han utsätts för blodshämnd, då hans arbetsgivare (som ägde fåren) gav honom skulden för en tragisk olycka.
Arbetsgivaren var en egenmäktig lokal makthavare som inte ens lokalpolisen vågade kritisera. När arbetsgivarens yngsta son följde efter min vän upp i bergen där fåren betade, trampade sonen på en mina och omkom. Min vän visste att han skulle få skulden enligt en uråldrig afghansk rättskipningssed och gömde sig. Arbetsgivaren gick då med sina män till vår väns familj och slog ihjäl hans far. Min vän tvingades fly för sitt liv.
Min vän kom till Sverige 2015. I sin asylansökan berättade han vad som hänt honom i Afghanistan, men han kunde inte bekräfta sin identitet – han visste helt enkelt inte sitt födelsedatum. Men vid tiden för den afghanska högtiden Muharram brukade hans mamma berätta att han blev ett år äldre. Min vän visste alltså hur gammal han var, men Migrationsverkets handläggare trodde honom inte utan skrev upp honom i ålder med nästan två år, trots att min väns lärare, socialsekreterare och god man definitivt bedömde honom som yngre utifrån hans utseende och beteende. Detta gjorde att min vän ansågs vara myndig och därmed förlorade han allt sitt stöd. Han ramlade även utanför bedömningen för att få tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier enligt den nya gymnasielagen. Han blev hemlös, inkomstlös och papperslös.
När jag lärde känna min unga vän under en utflykt arrangerad av en ideell förening var det något jag fastnade för i hans utstrålning som jag inte kunde sätta fingret på. Jag engagerade mig i hans fall och lärde känna en vänlig, mjuk och empatisk person, som tyckte mycket om djur och natur. Hans bakgrundshistoria berörde mig starkt, och ännu mer berörd blev jag när han slutligen berättade att den afghanska familj som han vuxit upp hos inte var hans biologiska familj. De var vänner till hans föräldrar, som mördats av talibanerna när han själv var två år. Det var därför ingen visste hans exakta födelsedatum. (I Afghanistan är det inte alltid som nyfödda registreras av myndigheter, speciellt inte de som är fattiga och bor på landsbygden). Detta hade han inte vågat berätta för Migrationsverket i samband med sin asylansökan – ja, inte för någon – då det är så skamfyllt att vara föräldralös och fosterbarn i Afghanistan, något han trakasserades för. Först efter 5 ½ år i Sverige vågar han berätta det för mig. Och då förstod jag vad det var jag fastnade för när jag första gången träffade honom. Jag har nämligen också vuxit upp som fosterbarn, och därför förstår jag att det är något man skäms och tiger om. För mig tog det nästan 50 år innan jag vågade prata om det, så pass stor är skammen. För min vän tog det 5 ½ år, och en förlorad åldersidentitet och asylansökan. I sin nya asylansökan kommer han att berätta sanningen för de svenska myndigheterna, och jag kommer att stå vid hans sida – då ingen av oss har något att skämmas över för att vi vuxit upp som fosterbarn. *
Min vän släpptes slutligen ut ur förvaret i Gävle, eftersom han inte kunde tvångsutvisas innan han har möjlighet att ansöka om asyl på nytt. Vad kostar det då att sitta inlåst i Migrationsverkets Förvar? Kostnaden per dygn för en person är 5 762 kr (enligt 2020 års statistik). Ja, du läste rätt. Det täcker mat, lokalhyra, sjukvård m.m. men framför allt personalkostnader. Min vän var förvarstagen i fem månader, totalt 150 dagar, vilket blir 864 300 kr. Som längst kan en förvarstagen vara inlåst i 12 månader, vilket blir 2 103 130 kr. Reflektera över vad den summan kunde användas till istället för att låsa in en ung människa som inte begått något brott. Reflektera över om min unga vän i stället fått asyl och tillstånd att arbeta och försörja sig. Han vill ju inget annat än att få stanna här och jobba lagligt. Då kan han betala skatt och på det viset betala tillbaka det han kostat. Att utvisa honom vore inget annat än ett enormt slöseri med pengar.
Tillbaka till de 251 kr som tågbiljetten från Gävle till Stockholm kostade. När min vän släpptes ut ur Förvaret, några timmar efter att han fått beskedet, fick han ingen hjälp med att köpa en tågbiljett för att ta sig ”hem”. Det fick han fixa själv, trots att han strax innan ansetts värd närmare 1 miljon kronor i kostnader. Skevt, eller hur?
Snart kan min vän ansöka om asyl på nytt – jag hoppas innerligt att han får stanna och skapa sig en egen identitet som människa.
Camilla Roos
Manusförfattare/filmskapare, f.d. fosterbarn och frivilligt familjehem
*Även Sveriges statsminister Stefan Löfven har vuxit upp som fosterbarn.
Sökord: Berättelser, Förvaret-berättelser
Berättelse nr. 16.