”En rättsstat på glid: Att göra barn utvisningsbara” MR-dagarna 6 dec 2021

dec 18, 2021

Miniseminariet ”En rättsstat på glid: Att göra barn utvisningsbara” på MR-dagarna 6.12.2021. På scenen från vänster: Ingrid Eckerman, Nanna Töcksberg Zelano, Karin Fridell Anter och Ali Zardadi. Foto Jan Kwarnmark.

Aktuellt

Projektet Den onödiga flyktingpolitiken deltog i Mänskliga rättighets-dagarna (MR-dagarna) i Göteborg 6-7 december 2021, i samarbete med Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar. Förutom en monter anordnades ett miniseminarium där Karin Fridell Anter, Nanna Töcksberg Zelano och Ali Zardadi deltog. Här kommer texten.

Bild 1.

Karin Fridell Anter

Jag heter Karin Fridell Anter och är en av redaktörerna för boken ”Den onödiga flyktingkrisen”. Med mig här på scenen finns Ali Zardadi, som själv var en av dem som sökte asyl i Sverige för ungefär sex år sedan. Här finns också Nanna Töcksberg Zelano. Både hon och jag har erfarenhet av att på olika sätt stötta flyktingar och speciellt ensamkommande barn.

Sverige har lovat följa FN-konventionen om mänskliga rättigheter. Det betyder att alla har rätt att komma hit och söka asyl här. Även Barnkonventionen gäller som svensk lag. Vi ska prata om hur Sverige gör för att, trots detta, kunna utvisa flyktingar, även barn, trots att de har asylskäl. Efter seminariet kan ni träffa oss i monter H62 här på mässan, och där kan ni också titta närmare på boken som jag nämnde, ”Den onödiga flyktingkrisen”. Vi menar att det var alldeles onödigt att det blev en kris när många flyktingar kom till Sverige 2015. Sverige hade kunnat ta hand om dem på ett sätt som inte blev en kris. Men i stället blev många av dem väldigt illa behandlade.

Bild 2.

Nanna Töcksberg Zelano

År 2015 hände det som brukar kallas flyktingkrisen i Europa. Flyktingar från krigen i Syrien och Afghanistan och andra länder vandrade över berg där de blev beskjutna av gränsvakter, reste över Medelhavet i livsfarliga båtar eller lät sig packas in i överfulla långtradare. Många dog. Av dem som överlevde kom ungefär 163 000 till Sverige.

Nästan 42 000 av de flyktingar som kom till Sverige hade sina rötter i Afghanistan. I år har vi hört mycket om talibanerna och våldet där – men det är ingenting nytt. Afghanistan har haft konstant krig i mer än 40 år.

Ali Zardadi

Så här berättar en ung kille om varför han flydde: ”Jag föddes i en by i Afghanistan. Vi är hazarer, det är ett folk som ofta har varit förföljda i Afghanistan. Varje år attackerade talibanerna och andra terrorgrupper vår by. Dom kom om natten när det var mörkt. Vi måste flytta till en annan plats. Men talibanerna brände vårt hus där och till slut dödade dom min pappa. Min mamma hittade en människosmugglare och vi flydde, min minsta syster var bara 3 månader gammal. På vägen kom vi ifrån varandra och jag kom ensam till Sverige. Jag vet inte var min mamma och mina småsyskon finns. Jag vet inte ens om dom lever.”

Bild 3.

Karin

När flyktingarna kom till Migrationsverkets kontor i Malmö fick de frågan hur gamla de var. Men det var inte alltid som tjänstemannen brydde sig om vad de svarade. Ibland tyckte Migrationsverkets tjänstemän att den som var 16 år såg ut som 18, och då skrev de att hen var 18. 35 000 personer registrerades som ensamkommande barn, hur många barn som registrerades som vuxna är det ingen som vet.

Nanna 

Den som ansågs vara under 18 hade som barn rätt till mycket hjälp från samhället. Hen fick ett hem att bo i, hen fick gå i skolan och lära sig svenska och hen fick en god man som skulle hjälpa till med allt möjligt. Den som räknades som över 18 fick inget av detta. Hen skickades till Migrationsverkets boende för vuxna och fick dela rum med vuxna, som kanske inte ens talade samma språk. Det kunde vara jättejobbigt för en ensam ungdom, som faktiskt bara var ett barn.

Karin

De som blev accepterade som barn kunde först ha det ganska bra. Men det dröjde väldigt länge innan Migrationsverket lät dem komma och berätta sin historia. De fick vänta – och vänta – och vänta, ibland i flera år.

Ali

Så här berättar en afghansk tjej om den jobbiga tiden medan hon och hennes lillebror väntade på besked om de skulle få stanna. ”När jag kom hit hade jag stort hopp i mitt hjärtat. Jag kämpade för att lära mig svenska. Jag var jätteglad att jag kan gå till skolan och jag kan leva någonstans som finns inget krig, inga hårdhandskar, ingen våldtäkt och inget mord.

Men nu är jag ett barn som har förlorat allt sitt hopp, alla sina drömmar. Jag har stress varje sekund. Jag är orolig för min familj, för min bror, för allting.”

Karin

Medan ungdomarna väntade så ändrade Sveriges riksdag på lagen. Politikerna greps av panik. De tyckte att det hade kommit alldeles för många flyktingar till Sverige, och därför gjorde de så att det blev mycket svårare att få asyl och få stanna i Sverige. Den nya lagen skrevs så att den gällde även dem som redan fanns i Sverige. De blev inte bedömda efter den lag som gällde när de kom utan efter en ny och mycket strängare lag.

Nanna

I fråga om andra lagar är det inte tillåtet att göra så. Det anses inte rättssäkert. Man ska alltid kunna förutse de rättsliga konsekvenserna av det man gör. Men för flyktingar gäller tydligen andra regler. Där anser sig politikerna kunna ändra förutsättningarna efter att flyktingen kommit hit och sökt asyl.

Bild 4.

Ali

Så äntligen fick vi komma till Migrationsverket på intervju. Där var det meningen att vi skulle berätta varför vi hade flytt och varför vi inte kan leva i Afghanistan. Tunga och svåra saker som man ska berätta för vilt främmande människor. Och veta att ens liv hänger på att man gör bra ifrån sig.

Karin

Ett första problem gällde ”att bevisa sin identitet”. Tidningarna skriver ibland att de ensamkommande från Afghanistan saknade giltiga ID-handlingar. Och det stämmer – men det har sin förklaring.

Nanna

Många flyktingar har aldrig haft några ID-handlingar. Nästan hälften av alla människor i Afghanistan har inga sådana papper. Det behövs inte. Man lever i en by där alla vet vem man är. Många andra är uppvuxna som flyktingar i ett annat land, innan de flydde vidare till Sverige. De har inte heller några papper.

Om man har ID-papper så är det stor risk att de ändå inte blir godkända av Migrationsverket. Afghanska ID-handlingar är skrivna på papper, ofta handskrivna, men med fina stämplar. Migrationsverket säger att de är lätta att förfalska, och det stämmer. Men det betyder att man inte godkänner dem även om de är äkta. Samma sak gäller afghanska pass – även om man har ett pass så är det inte säkert att det blir godkänt.

Ali

Dom afghanska ID-handlingarna talar om vilket år man är född, men inte vilken dag. Födelsedagar är inte viktiga i vår kultur. Vi firar dem inte. Många vet bara vilket år dom är födda, men inte vilken dag. Men Migrationsverket verkar inte vilja fatta att man är en ärlig människa om man inte kan säga vilket datum man är född.

Nanna

Om man inte kan bevisa sin ålder och sin identitet så blir man behandlad som att man ljuger om allt. Migrationsverkets uppgift är att tillsammans med varje flykting utreda hens bakgrund och skyddsskäl, men de verkar bara leta efter skäl för att kunna utvisa. Den som intervjuas får inte en ärlig chans. 

Ali

Jag vet en kille som fick hela sin intervju avklarad på 1 timme och 24 minuter. Han var 16 år. Dom frågade om hans skolväg i staden där han hade bott, och andra saker som inte var viktiga. Och om vilka släktingar han hade. Det var jättetydligt att dom bara ville kolla om han talade sanning. Och så ville dom veta om det fanns några vuxna som kunde ta emot honom när han blev utvisad. Dom frågade aldrig om varför han hade flytt. Och sen fick han avslag.

Karin

När man ska intervjuas på ett främmande språk behöver man tolk, och då gäller det att tolken översätter både frågorna och svaren rätt.

Ali

Mostafa berättade att hans pappa var polis. Men ibland översatte tolken att han var militär.

Nanna

Och sedan sa Migrationsverket att Mostafa hade ändrat sig och inte var att lita på.

Ali

Tolken kunde inte Alis språk och de förstod inte varandra. Ali bad att få byta tolk, men det fick han inte.

Nanna

Och sedan sa Migrationsverket att berättelsen var osammanhängande och saknade detaljer och därför inte var att lita på.

Karin

Ibland gör tolkens person att det blir omöjligt för den asylsökande att berätta.

Ali

Reza var säker på att han inte trodde på någon gud, han var ateist. Men tolken var ju muslimsk, han tog inte ens advokaten i hand eftersom hon var kvinna. I koranen står det att muslimer ska döda dem som inte tror på rätt sätt. Hur skulle Reza våga berätta att han inte trodde på gud? Tänk om tolken berättar för släkten i Afghanistan.

Nanna

Om Reza hade vågat säga att han var ateist så hade han kanske haft en chans. Kanske … men nu fick han nej på sin asylansökan.

Ali

Fatemeh hade blivit våldtagen av sin farbror och sin kusin. Om familjen fick veta det skulle hon bli utstött. Så hon flydde till Sverige. En våldtäkt är jättesvårt att prata om, och speciellt inför främmande män. Hon bad att få en kvinnlig handläggare och en kvinnlig tolk, för att orka berätta. Men tolken var en man med stort skägg, som hennes farbror. Fatemeh vågade inte berätta om våldtäkten.

Karin

Det är inte säkert att Fatemeh hade fått ja på sin ansökan även om hon hade kunnat berätta. Migrationsverket gör allt de kan för att ge avslag. Det finns två metoder. Den första metoden är: Vi tror inte på det du berättar. Du har inga bevis på att det är sant.

Ali

Salam var fem år gammal när han och hans pappa atackerades av talibanerna. Pappan dog och Salam blev illa skadad. Han förlorade medvetandet. I fyrtio dagar vårdades han på sjukhus. Pappans mördare var ute efter honom också men Salam och hans mamma lyckades fly vidare till Iran. Ungefär tio år senare sökte han asyl i Sverige.

Nanna

Men Migrationsverket trodde inte på Salams berättelse. De tyckte att en femårings minnen inte var mycket värda. Och han hade ju blivit medvetslös – hans skildring av händelsen byggde på mammans berättelse. Därmed kunde de avfärdas som ”andrahandsuppgifter”. Och skadorna på kroppen – tja, dem kunde han ju ha fått på annat sätt.

Så Salam fick beslut om utvisning.

Karin

Den andra metoden för att ge avslag är: Vi tror på det du har berättat. men det är säkert glömt nu, så det är ingen fara för dig att bli utvisad.

Ali

När Aisha var 17 år blev hon bortgift med en mycket äldre man som slog henne. Hon blev kär i en jämgammal kille och de rymde tillsammans och sökte asyl i Sverige. Aisha visste att är livsfarligt för en afghansk kvinna att rymma från sin man. Hon kan bli stenad. Hon var rädd att till och med hennes egna föräldrar skulle straffa henne om de fick tag på henne.

Nanna

Migrationsverket trodde på det som Aisha berättade. Men det var nog inte så farligt, sa de. Hennes man skulle nog inte skada henne, och om han försökte skulle hennes föräldrar kunna skydda henne. Hon fick nej på sin asylansökan.

Det är dubbelmoral. I Sverige ser myndigheterna allvarligt på det som kallas för hedersvåld och tycker att det är viktigt att flickor och kvinnor ska skyddas från det. Men samtidigt vill man skicka tillbaka en ung tjej till ett land där hedersvåld är accepterat och anses normalt, Och det trots att hon har gjort precis det som inte är tillåtet i ett sådant samhälle.

Bild 5.

Karin

Det allra vanligaste sättet att ge avslag till barn är att påstå att de är vuxna. Att utvisa barn är ganska svårt, även om de får nej på sin ansökan. Det måste finnas någon som kan ta hand om dem i hemlandet. Till och med Migrationsverket förstår att ett barn inte kan klara sig alldeles ensam.

Nanna

Men den som har fyllt 18 år räknas som vuxen. Och ”vuxna arbetsföra män” kan klara sig i Afghanistan, menar Migrationsverket. De menar att det går bra även om man inte känner någon i landet, även om man har vuxit upp i ett annat land, även om man inte kan språket.  Man är ju ändå afghansk medborgare – menar Migrationsverket.

Karin

Alltså: När tonåringar kommer och berättar att de är 16 eller 17 år, då säger Migrationsverket att de är 18. I början gjorde man det utan någon utredning alls. Till exempel så här:

Ali

Ali och Hassan är enäggstvillingar – det syns knappt vem som är vem. Dom fick olika handläggare hos Migrationsverket. Båda berättade att de var 16 år. Alis handläggare trodde på honom – och han fick stanna i Sverige. Hassans handläggare tyckte att han såg äldre ut och bestämde att var 18. Han fick inte stanna i Sverige.

Nanna

För att försöka bevisa sin ålder kunde ungdomarna visa afghanska papper, om de hade några. Men Migrationsverket godkände inte afghanska papper. Ungdomarna kunde få intyg från läkare och lärare och socialsekreterare i Sverige – men de blev också underkända eftersom Migrationsverket tyckte att det bara var ”subjektivt tyckande”. Det gick helt enkelt inte att bevisa sin ålder. Om handläggaren tyckte att man var 18 – ja då var man 18.

Karin

Det här systemet var ju alldeles orimligt och ledde till många felaktiga beslut. Det förstod både regeringen och Migrationsverket. Därför införde man ett nytt sätt att bedöma ålder, som skulle vara säkrare. Man röntgade knäna och tänderna för att se om ungdomen hade vuxit färdigt. I så fall tyckte man att hen var vuxen och kunde utvisas.

Ali

Nästan alla som blev undersökta med den nya metoden fick sin ålder uppskriven. Migrationsverket sa att dom var som vuxna, och dom fick en ny födelsedag. Och många politiker och tidningar sa att dom hade ”ljugit om sin ålder”. Och så sa man att då hade dom säkert ljugit om annat också. Dom menade att man inte kan lita på afghanska ungdomar.

Nanna

I efterhand har regeringens utredare kommit fram till att man inte kan mäta människors ålder på det sättet. Den metod man använde var inte tillräckligt säker, och den användes på ett felaktigt sätt. Men de som fått sin ålder uppskriven fick ingen ny chans.

Karin

Det var 10 000 afghanska tonåringar som fick sin ålder uppskriven av Migrationsverket. Bara 800 av dem fick uppehållstillstånd, alla de andra fick avslag.

Bild 6.

Karin

Så vad har hänt nu, med alla dem som fått avslag?

Nanna

Några – ganska få – har faktiskt skickats till Afghanistan. Därifrån försöker de fly vidare, igen. Några har dött, flera har skadats av våldsdåd. Ingen har lyckats skapa sig ett stabilt och tryggt liv.

Ali

Flera tusen ungdomar, såna som jag, lever som papperslösa i Sverige. Dom har inga rättigheter, inga pengar, ingenstans att bo. Och dom får inte jobba och tjäna pengar. Det känns som att man inte är värd någonting.

Men det finns snälla människor som hjälper papperslösa. Annars skulle man inte överleva.

Nanna

Flera tusen har flytt vidare från Sverige till Frankrike och andra länder. Och där tar man dem på allvar, och många har fått uppehållstillstånd.

Karin

År 2018 gjordes en ny lag – gymnasielagen – som gjorde att många fick stanna tillfälligt i Sverige för att gå i skolan och sedan försöka hitta jobb. Den presenterades som en andra chans.

Nanna

Men den var väldigt orättvis, och med väldigt konstiga regler. Lagen gällde bara ungefär hälften av ungdomarna. Och dom som fick chansen stötte sedan på orimliga krav på att man ska få fast jobb inom ett halvår efter utbildningen. Om det inte lyckas så blir man i alla fall utvisad.

Bild 7.

Karin

Vår tid börjar ta slut. Vi har velat visa hur bedömningen av asylsökande är som ett lotteri, som slår både hårt och orättvist. Ni är väldigt välkomna till vår monter H62 så kan vi berätta mera. Där kan vi också titta på vår bok Den onödiga flyktingkrisen och andra böcker.

Och på skärmen ser ni vår kontaktadress – hör gärna av er!

Sökord: Barn

Åter till Aktuellt
Åter till startsidan