Berättelse nr 6
Hon sökte framtidstro och självrespekt, men när MigVerkets kvarnar långsamt hade malt färdigt kände hon sig åter arg, ensam och oönskad.
Författare: Margareta Lundgren, psykolog, Krismottagningen på Skyddsvärnet i Göteborg
De är ensamkommande, de är i ungefär samma ålder, deras skäl att söka asyl liknar ofta varandra. Men de är inte likadana. De är formade av sina individuella erfarenheter, har alldeles egna personligheter och var sina sätt att tackla livet.
Fadume stack ut redan i Somalia. Hon var inte som andra. Hon var arg. Arg för att hon kände sig förfördelad, utnyttjad, sidesteppad, betraktad som mindre vetande. Arg för att hon inte fick bestämma över sitt eget liv. Arg för att hennes yngre bror, som hon passat sen barnsben, plötsligt fick makt över henne då han blev familjeöverhuvud när fadern dog. Arg för att det bara fanns en väg framåt för henne: att bli någons hustru.
Fadumes uppväxt präglades alltså av utanförskap, ilska och avund. De andra flickorna tycktes foga sig i att behöva sköta hushållsgöromålen medan bröderna gjorde som de ville. De bar sin heltäckande klädsel utan att klaga. De fann sig i att bara få gå i skolan några år, medan pojkarna fick läsa vidare. De accepterade att bli vaktade på för att oskulden skulle vara intakt. Men i Fadume bubblade ilskan över orättvisan.
Hon var på kant med sin religiöse far, för trots att hon gått i koranskola, så kunde hon inte ta till sig det muslimska budskapet. Hon hade länge en bundsförvant i sin morbror, som inte brydde sig så mycket om religion. Han kunde kosta på sig det, för han var en förhållandevis mäktig man. Men så blev han dödad och andra personer kom att bestämma över Fadume. När det beslöts att hon skulle giftas bort med en gubbe fick det vara nog. Då gav hon sig av. Hon flydde för att bli fri, för att få tänka själv, för att kunna välja ett liv som människa, inte som flicka – inte vara fången i okunnighet, inte behöva underkasta sig religiösa påbud, inte behöva ses som ett bihang till en man.
Med moderns hjälp fann Fadume en grupp flyktingar som hon kunde ansluta sig till. Vilka deras skäl att fly var, visste hon inte, men det var i alla fall inte för att komma bort från islam. När det stod klart att hon inte var troende stöttes hon ut ur gruppen. Hon fick inte sova i kvinnornas tält, utan under bar himmel. Hon var annorlunda, utanför i dubbel bemärkelse.
Dock – hon hade hopp om ett bättre liv. Hon var full av tillförsikt, kände sig glad. Hon flög till Istanbul och från Turkiet åkte hon i gummiflotte till Grekland. ”Båten tog in vatten och alla var rädda utom jag. Jag kunde inte simma, men allt jag hade i tankarna var frihet: äntligen skulle jag få bestämma över mitt eget liv!”
Men känslan av utanförskap som legat och grott så länge kommer man inte ifrån så lätt. Den skulle komma att prägla hennes tillvaro också i Sverige, inte minst för att de flesta här är vita och hon är svart.
Hon hamnade i Göteborg. Medan asylutredningen pågick – den tog två år – så gick hon i skolan. Hon älskade att studera och lärde sig snabbt svenska. Hon var fokuserad och ivrig och hade utomordentliga studieresultat. Hon fick kunskaper som hon dittills undanhållits. Hon hade ideligen fått höra att det värsta som kunde hända en ung flicka var att bli med barn. Men hur barn blir till hade hon inte fått veta. Hon hade heller ingen aning om vad menstruation var – hon trodde det var blod i urinen. När hon fick sin första mens fick hon en tygtrasa av sin mor, men ingen förklaring på varför hon blödde. Nu var det annorlunda. Nu kunde hon få svar på allt hon undrade över. Lärarna gillade när hon ställde frågor och böcker gav uttömmande svar. Livet lekte och hon kände att hon växte som människa. Det var hon själv som avgjorde sitt öde, ingen annan.
Men så fick hon avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.
Hon förstod inte varför. De andra flickorna hade godkänts, varför inte hon? Utöver att få avslag skrevs hon upp i ålder, förlorade sin gode man, fick inte gå kvar i sin skola, fick inte längre pengar från soc och fick inte vara kvar på boendet.
Under överklagandet hamnade hon i en ny klass med många somalier. Hon talade god svenska i motsats till de andra, men uppfattade att hon trots sin studiebegåvning särbehandlades av läraren för att hon inte hade uppehållstillstånd. Dessutom blev hon utestängd ur elevgemenskapen då hon inte bar hijab, för att hon klädde sig i långbyxor och dessutom tillhörde ”fel” klan. Ilska och avund gjorde sig åter påminda och sådana känslor är inte lätta att handskas med. Hon som alltid hade haft lätt för sig, blev orolig vid blotta tanken på skolan. Hon började skolka, betygen blev dåliga. Hon var ensam, utanför, tappade sin energi, förlorade tron på sig själv.
Till slut fick hon i alla fall uppehållstillstånd enligt nya gymnasielagen (NGL). Nu, efter ytterligare två års väntan med gnagande oro och ångest och avund, stod och föll hennes framtid med hur väl hon kunde leva upp till alla kraven. Hon var trots de dåliga skolbetygen nästan behörig att gå på yrkesgymnasium, men hon behövde skriva ett prov i svenska innan hon kunde bli antagen. Det var ett prov som hon gladeligen skulle klarat utan problem två år tidigare. Men nu stod hela hennes framtid på spel samtidigt som hon drabbats av självförakt och tvivel på sin förmåga. Hon fick en blackout vid provtillfället. -Det var som om något tungt hamnade på hjässan och tryckte sig neråt!
Hon fick underkänt och kunde inte börja på gymnasiet. Tre månader senare skulle hon kunna göra svenskaprovet igen. Medan hon väntade sökte hon praktik på olika ställen och hoppades på att få timtjänstgöring någonstans. Hon fick mycket goda vitsord från en förskola, men de kunde tyvärr inte anställa henne. Hon var omtyckt inom vården, men de kunde tyvärr inte anställa henne. Hon praktiserade på restaurang, men de kunde tyvärr inte anställa henne. Till slut gav hon upp och blev sittande hemma och såg på tv. Och förmodligen tänkte hon att så här går det för flickor – speciellt svarta flickor – som tror att de kan bestämma själva över sina liv.
Det var så det var när hon och jag träffades för första gången på Skyddsvärnets Krismottagning. Det har ofta varit så för oss psykologer som jobbar där: när migrationsprocessen gjort att ungdomarna nått botten, då får vi rycka in för att ställa allt till rätta. Det är inget lätt arbete.
De ensamkommande vi träffar på Krismottagningen är alla individer med alldeles eget livserfarenhetsbagage, men de har en sak gemensamt: de har skadats av Migrationsverkets handläggning. Följden av det är att de har drabbats i olika grad av symptom som oro, ångest, skamkänslor, självtvivel, paranoida tankar, risk för suicid. Och magiskt tänkande: så här går det när man tror att man är något.
Hur det gick för Fadume? Jag följde henne ett tag, hjälpte henne med att omtolka bilden av verkligheten. Försökte få henne att se hur hennes perspektiv var förankrat i tidigare erfarenheter och ibland ledde till slutsatser som skadade henne. Jag uppmuntrade henne att ge folk en chans, inte avfärda dem som mobbare och översittare.
Vid något tillfälle var jag beredd att dela hennes syn på världen. Fadume hade stora problem när hon fick mens. Hon var könsstympad. Hon hade aldrig varit med om en gynundersökning, men insåg att hon behövde hjälp. Jag skrev till en remiss till gynekologin, förklarade hennes situation: att hon var orolig för undersökningen, att hon ville ha en kvinnlig läkare, att jag kunde vara med som stöd. Jag var övertygad om att vi skulle möta förståelse och omtanke, men remissen skickades tillbaka med ett kort svar: vänd er till vårdcentralen! Det var inte bara Fadume som kände sig avvisad då.
Hur som helst så fick jag se hur hon långsamt kravlade sig ut ur den bur av ilska, avund och ensamhet hon till slut hade hamnat i. Hon skaffade sig några vänner och kom över den skräck hon kände inför tanken på det viktiga provet. Hon var fortfarande skör när våra vägar skildes åt. Jag önskar av hela mitt hjärta att det går bra för henne nu!
Sökord: Kvinnor-berättelser
Till Berättelser
Berättelse nr. 6.