Aktuellt. Publicerad i Ordfront Magasin 3-2021.
Författare: Birgitta Göransson.
Alla har flytt för att rädda sina liv, inte för att få bo i ett välfärdsland. Berättelserna vi fått ta del av är trovärdiga, och helt unika för varje individ, skriver psykoterapeuten Birgitta Göransson, som konstaterar att Sveriges asylprocess skapat stor psykisk ohälsa, och drivit unga till självmord.
Jag skriver utifrån tio psykoterapeuter som mött och arbetat med ensamkommande unga flyktingar i kris under åren 2015 till 2021. De totalt över 3500 behandlingssamtalen med cirka 200 unga flyktingar har gett oss en djup och bred insikt i de ungas situation och historia, hur de mår, och hur de behandlas i asylprocessen.
De flesta ensamkommande asylsökande ungdomarna vi träffat har kommit från Afghanistan eller är afghanska medborgare uppvuxna i Iran. En del är från Somalia och Syrien. Alla vi har mött har varit med om flera mycket svåra trauman i hemlandet. De har bevittnat avrättningar av nära anhöriga, misshandlats, utsatts för sexuella övergrepp, stötts ut ur bygemenskapen. De själva och deras familjer har förföljts långa tider, då de inte velat ansluta sig till talibangrupper eller Al Shabab. En del har torterats.
Under flykten har de misshandlats, sett människor drunkna, placerats på tvångsinstitutioner, kedjats, trängts ihop med allvarligt sjuka, fått mycket lite mat och vatten men desto mer prygel med käppar och piskor av fångvaktare. Ingen vi mött har haft någon kriminell identitet eller missbruk vid ankomsten. Enligt vår bedömning har i stort sett alla varit i den ålder de uppgivit. Många afghaner och somalier vet inte sin födelsedag. Den har aldrig registrerats hos myndigheterna, bara födelseår.
I våra samtal växte deras berättelser fram i den takt de orkade berätta om de svåra upplevelserna. I vissa fall krävdes många timmars samtal och möten innan de kunde sätta ord på vad de upplevt. De kunde gråta ohejdat eller bli stumma under samtalen. En del fick medvetanderubbningar, föll ihop och kunde inte kommunicera. Vissa ämnen som homosexualitet och sexuella övergrepp var under lång tid onämnbara tillstånd. Skambelagda i deras kultur och betraktade som psykisk sjukdom.
Det är i detta kristillstånd som ungdomarna kallas till intervju vid Migrationsverket, där de vid ett tillfälle under några timmar avkrävs en koncis sammanhängande skildring av sina svåraste upplevelser.
Själva asylintervjun blir en chock för många. Utredarna utgår från att allt i berättelsen är lögn och kräver bevis som inte är möjliga att skaffa. När vi läst utskrifter av asylintervjuer framgår att utredarna saknar kunskap om hur kommunikation och minne fungerar vid upplevda trauman. De feltolkar förklaringar, använder tolkar som inte kan språket, vägrar ändra uppenbara och påtalade feluppfattningar. Handläggarna saknar kunskap om utvecklingspsykologi och ungdomspsykiatri, men vill ändå inte beakta sådan kunskap som förmedlats av professionella via intyg.
Migrationsverkets tolkningar görs till de ungas nackdel. Målet tycks vara att uppnå så många avslag som möjligt. Ingen sammanvägning av bevis sker som i vanliga rättegångar. De flesta ungdomar vi mött har Migrationsverket skrivit upp i ålder till 18 år. Detta trots att det inte finns någon metod som kan bedöma exakt ålder.
Inte i något fall har vi sett att Migrationsverket följer råden från Statens medicinsk-etiska råd (SMER) om åldersbedömning: Att ange risk för felbedömning och väga in andra professioners bedömningar. Principen om the benefit of the doubt respekteras inte. Oftast motiverar Migrationsverket sina avslag med att den unga inte kunnat lämna en tillförlitlig historia utan att ge skäl därtill. Att inte bli trodd när man uppger sin ålder och berättar om svåra upplevelser är en kränkning av människovärde.
Flera av oss psykoterapeuter har arbetat inom rättsväsendet. Vi har förfärats över rättslösheten i asylprövningen. Brottslingar behandlas rättssäkert i Sverige – men inte barn på flykt. Sammantaget kan man beskriva rättsäkerheten i asylbedömning av ensamkommande ungdomar som en potemkinkuliss.
De ungas psykiska hälsa, som vi först kunnat påverka till det bättre, blev under asylprocessens gång allt sämre. De tappade fotfästet och fungerade allt sämre när tillvaron blev oförutsägbar efter överklagningar och korta tillfälliga uppehållstillstånd. Hoppet släcktes, tilliten försvann, gamla trauman väcktes till liv av de nya som asylprocessen orsakade. Sömnstörningar ökade, koncentrationsförmåga och minne försämrades, maktlösheten ökade liksom symtomen på depression och suicidtankar. ”Bättre att dö i Sverige än som en hund i Afghanistan”.
Ingen svensk myndighet registrerar och redovisar suicid för personer i asylprocess. En omfattande kartläggning av självmord och självmordsförsök 2015-2021 har gjorts av Elisabet Rundqvist, redovisad i boken Den onödiga flyktingkrisen.
Resultaten var alarmerande och bekräftades i en studie vid Karolinska för åren 2015-2017. Självmordsfrekvensen bland unga ensamkommande mellan 10 och 21 år var tio gånger högre än för svenska ungdomar i samma ålder. Barn och unga från Afghanistan var överrepresenterade. Självmorden var inga rop på hjälp – avsikten var att dö. De flesta hängde sig, andra dränkte sig, hoppade från broar och kastade sig framför tåg. Mellan 2015 och 2020 har ett 30-tal ensamkommande unga flyktingar avslutat sina liv.
Genom ideella krafter, organisationer och forskare har kunskap om effekterna av den tillfälliga lagen och Migrationsverkets tillämpning förmedlats till politiker (riksdagsmän, kommunpolitiker och ansvariga ministrar) och Socialstyrelsen och ansvariga inom socialtjänsten.
Regeringen lovade utvärdera effekten av den tillfälliga lagen, men gjorde aldrig det. Regeringen beslöt efter omfattande kritik om en utvärdering av åldersbedömningarna. Långt om länge tillsattes en utredningsgrupp med till synes jäviga medlemmar. Den ska vara klar först 2024. Under tiden tvångsutvisas barn och ungdomar på felaktiga grunder till ett Afghanistan i krig.
En migrationskommitté tillsattes för att utforma en långsiktigt hållbar asylpolitik. Kommittén har inte varit intresserad av att ta del av erfarenhet och forskning som beskriver effekten av nuvarande migrationspolitik.
Politikermajoriteten nonchalerar uppenbarligen att Sverige inte följer de internationella konventioner vi åtagit oss att följa: Om mänskliga rättigheter, Barnkonventionen, överenskommelser i EU. Man beaktar inte kritik Sverige fått av FN, Europarådet, Europadomstolen eller vädjan man fått från Afghanistans flyktingkommissionär att inte avvisa unga, eftersom man inte kan ta hand om dem.
Vi har lärt oss att självmord är tio gånger vanligare bland ensamkommande ungdomar än bland svenska i samma åldersgrupp. Att de fått kanske livslånga hjärnskador som ger sämre hjärnkapacitet. Att de fått ökad psykisk ohälsa och blivit avhumaniserade under asylprocessen i Sverige. Trots detta är de som ännu är kvar i Sverige en liten, numera väl integrerad grupp, där de allra flesta fungerar mycket bra.
Civilsamhället, tiotusentals volontärer och familjehemsföräldrar har utan ersättning räddat deras liv. Hjälparna i civilsamhället och bland professionella har försökt motverka avhumanisering och rättslöshet. Men de har själva traumatiserats av att de värderingar och konventioner de trott gällde i Sverige inte gäller. Tilltron till politiken är skadad.
Politikerna är rädda för att signaler om humanism ska locka hit flyktingar. Istället har de konsekvent skickat signaler som stärker främlingsfientlighet och visat att här finns inte längre lika rättigheter för alla människor. Här mäts människovärdet i pengar, bara de nyttiga är välkomna. Vi har fått en migrationspolitik utan humanism.
Sökord: Aktuellt, Ordfront, Bristande rättssäkerhet
