Berättelse nr 2
Salam väntar på mig på skolan. Det är en vårdag 2018. Han är mycket tunn, sorgbunden men vänlig och artig. I en sista strimma av hopp ser han på mig. Han har levt ett år som papperslös. Hjälpt till här och var, sovit på golvet i en pizzeria där han arbetade, ibland hos kamrater. Överlevt.
Som femåring följde han med sin pappa, en polisman som blev måltavla för talibanerna. Salam såg honom dödas i samma ögonblick som han själv förlorade medvetandet. Sönderskjuten fördes femåringen till sjukhus där den skadade kroppen syddes ihop. Salams ena öga var söndertrasat, ansiktet hade stora skador, ett finger var bortskjutet, armen hade öppna sår liksom kroppen. Mjukdelar på benet var bortslitna. I fyrtio dagar vårdades han på sjukhus.
Så snart det var möjligt flydde modern med honom till Iran. När hon dog några år senare överlevde han genom att hjälpa en skräddare. När han var så pass gammal att den iranska polisen började trakassera och hota honom, fick han litet pengar av arbetsgivaren för att kunna ta sig bort och vidare mot Europa. Med stora ansträngningar tog han sig till Sverige.
Det blinda ständigt värkande ögat opererades bort och han började sakta hoppas. Vid utredningen på Migrationsverket såg handläggaren att hans berättelse i allt stämde med hans svåra skador och informerade honom om att hon tänkte föreslå uppehållstillstånd. Men Migrationsverkets rättschef hade lagt fram ett nytt rättsligt utlåtande om hur barns berättelser skall ses som återgivande av andrahandskällor, och beslutsfattaren kallade in en ny handläggare som anförde att berättelsen inte var trovärdig.
Att en medvetslös femåring inte kan stå för förstahandsuppgifter är uppenbart för alla som inte har en medveten vilja att missförstå, en medveten vilja att hitta motiveringar för ett avslag. Att skadorna på hans kropp var en outplånlig förstahandskälla togs inte med. En ointresserad migrationsdomstol bekräftade i det här fallet, som man ofta gör, myndighetsbeslutet från Migrationsverket. Efter avslagen överlevde Salam som papperslös, allt tunnare, allt sorgsnare, ständigt med samma vilja att göra rätt för sig.
Salam hörde till dem som till sist – för stunden – räddades av den nya gymnasielagen. Idag har han någonstans att bo, och han kämpar hårt. Hur går det sedan? Om han inte klarar gymnasielagens hårda krav? Skulle han överleva i Afghanistan? En tid kanske. Salam har inga släktingar, inget nätverk av något slag. Han har präglats av väst och han har ingen tro. Han inte ens fostras in i den tro, som han idag helt förnekar. Allt som behövs för att överleva i Afghanistan saknas i hans fall.
Salam heter i verkligheten något annat.
Sökord: Berättelser, Barnens berättelser
Berättelse nr. 2.