Att fly från sitt brinnande hem, ompröva sin religion – och inte bli trodd

apr 29, 2021

Reza, bymullans son från den lilla bergsbyn i norra Afghanistan, berättar när jag möter honom på förvaret i Gävle om hur han formades till muslim och om sin väg bort från islam. Rezas berättelse är som en uråldrig saga, en grym och tidlös skildring av människor på flykt. Mellan bergsbyarna flyr de, gamlingarna och kvinnorna, de gråtande barnen, pojkarna som hastigt måste bli vuxna, männen med sina vapen i handen. Röken från de brinnande husen i hembyn syns länge, när man blickar bakåt. Lukten av djur som bränts. Men talibanerna som gick till anfall är borta, resten av djuren med dem.

Långt borta är också Gud, men den tanken vågar Reza bara snudda vid ännu. I grannbyn finns hjälp, ordkargt möts man, orkar varken fråga eller svara, alla vet.  Men hjälpen kostar. Rezas syster lämnas kvar som hustru till mannen som hjälpte dem, när flykten går vidare. Man följer traditionens och nödens väg. Tradition och religion är sammanvävda och religionen lånar sin tyngd åt det man gör.

Människor är inte onda, säger Reza, man böjer huvudet för det oundvikliga och för överheten och för Gud. Man har ingen annan kunskap än den som mullan och koranskolan förmedlat. I Sverige har Reza sugit i sig all tillgänglig kunskap, och hans gamla världsbild rasar. Han vill berätta. Tyst säger kamraterna, det du säger är farligt, Reza tystnar men tankarna mal vidare. I samtalen på förvaret formas tankarna till ord, och orden väller fram, formar en hel världsbild.

Reza berättar att han har lämnat islam och inte längre har någon religion. Han är medveten, genomtänkt och tydlig. Han ser sin ateism som en humanism, inte bara ett förnekande av guds existens utan en del i en livsåskådning, där människan är i centrum, där man tar ansvar för sitt eget och andras liv, för nuet och för framtiden.

Han är en djuplodande tänkare och jag säger att tidningen borde få göra ett stort reportage om detta. Reza blir tyst. ”De tänker utvisa mig, jag vill överleva så att jag hinner fly på nytt. Artikeln skulle bli känd, de som läser den här, skulle kommentera på media, allt sådant skulle spridas som vinden, jag skulle inte hinna bort innan man hann ifatt mig. I Sverige tror man visst att det inte finns mobiler i Afghanistan, men de finns överallt.”

Reza är tystlåten den här dagen när jag besöker honom, man har ringt honom från bergsbyn där brodern har sitt hem. En späd pojkröst har berättat att hans pappa, Rezas bror, dödats av fiender. Dödsbeskedet kompletteras senare med både tidningsartikel om överfall och familjens dokumentation.

Nu finns bevis på att Rezas liv är i fara, både på grund av hotet mot familjer och på grund av hans eget avfall från islam. Försök att stoppa utvisningen genom verkställighetshinder om ateism avslås så snabbt att det är svårt att tro att det överhuvudtaget lästs innan avslaget.

Jag ser Reza genom fönstret i bussen som startar sin färd mot Arlanda omgiven av vakter. Morgonen därefter landar flyget i Kabul. I samma stund som Reza lämnar flygplatsen dör 60 människor i attacken på ett sjukhus.  Under några dagar hinner Reza ordna sin fortsatta flykt till Iran.  Att stanna är otänkbart. I ett nytt försök att ta sig från Turkiet till Europa, togs han av gränspolis, misshandlades, kastades i fängelse, fick sitt pass som bekostats av vänner i Sverige sönderrivet och bränt. Nu överlever han genom att gömma sig i Iran och med stöd från Sverige – men det är en illegal tillvaro, där man när som helst kan gripas och skickas till Afghanistan.

Reza hade byggt en ny medveten identitet. Enligt de mänskliga rättigheter som FN och EU ställt sig bakom och Sverige skrivit på, borde han ha fått stanna i Sverige.  I den islamiska republiken Afghanistan finns ingen plats för en människa som Reza.

Reza heter i verkligheten något annat. Hans berättelse är nedtecknad av en vän som mötte honom på förvaret i Gävle hösten 2019.

Sökord: Berättelser, Ateism-berättelser