Papperslös i Iran och i Sverige

mar 27, 2021

Min pappa var arméchef i östra Kabul när talibanerna attackerade Kabul 1995 och ledaren för hazarernas folkgrupp, Abdul Ali Mazari, dog. Det fanns ingen möjlighet för min pappa att fly till någon annan del av Afghanistan utan efter en tid var han tvungen att lämna landet. Han tog med sin familj till Iran. Jag var sex månader gammal.

Utdrag ur boken Mardröm av Erfan Akbari. Manusversion juli 2021.

Efter årskurs 5 kunde jag inte gå till skolan längre. Min skola skulle stänga och jag hade inget ID-kort så jag kunde inte gå i en iransk skola. Vi hade inte heller råd att betala för andra skolor som fanns.

Jag började arbeta på ett ställe där de byggde hus. Jag var tvungen att flytta för att kunna arbeta där. Men jag var så liten och klen så jag fick laga mat åt de andra arbetarna.

Några gånger gick jag tillbaka hem till mina föräldrar. Men det kom ofta iranska ungdomar när jag var på hemväg. De hade kniv och rånade mig på alla de pengar jag hade tjänat ihop. Jag vågade inte annat än att lämna allt till dem, min mobiltelefon också. Det hände flera gånger och eftersom jag var papperslös invandrare från Afghanistan kunde jag inte gå till polisen och anmäla dem.

En dag när jag var på min arbetsplats kom polisen. De tog fast alla papperslösa afghaner och skickade oss till ett fängelse som heter Safid sang, vilket betyder den vita stenen.

I fängelset sa de till oss att om vi åkte till Syrien för att kriga mot IS skulle de köpa iranska ID-kort till oss. Men jag förstod att de ljög och jag ville inte gå med på deras förslag. Andra av mina vänner hade åkt till Syrien, men ingen hade kommit tillbaka. Då tog de alla mina pengar och skickade oss som sagt nej till Herat i Afghanistan.

Det var hemskt att bli dumpad i Herat. Jag kände ingen där. Jag hade inga kontakter. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag hittade en smugglare efter några dagar. ”Har du pengar?” sa han. ”Nej, jag har ingenting”, sa jag. ”Om du jobbar gratis några månader åt mig så kan jag se till att du kommer tillbaka till Iran”, sa han.

Det var en arbetsplats där man byggde hus. En dag kom smugglaren och sa: ”Nu kan du åka till Iran, men du får klara dig själv.”

Vi åkte buss till Malmö station. Där fanns det personer i gula västar som tog emot oss. När vi kom fram frågade vi efter Migrationsverket. ”Det är jättemycket folk som kommer idag”, sa de till oss. ”Ni kan inte stanna här, det är bättre att ni reser till Stockholm eller Göteborg och registrerar er på Migrationsverket där.”

Det här hände den 24 november 2015. Jag hade ingen aning om vad det skulle betyda för mitt framtida liv att jag åkte vidare till Stockholm i stället för att registrera mig i Malmö.

När jag kom fram till Stockholm kände jag mig förvirrad. Jag visste inte hur jag skulle hitta till Migrationsverket. En man som körde taxi kom fram och sa hej till mig. Han pratade mitt språk, dari.

Han skjutsade mig till Migrationsverket i Solna och jag blev registrerad på en gång. Men sedan jag kom till Sverige hade det blivit ny dag och jag registrerades först den 25 november. Alltså en dag för sent för att omfattas av den s.k. nya gymnasielagen som skulle komma att användas tre år senare för att kompensera oss unga som fått vänta så länge på asylbesked.

Jag ansökte om att få stanna på lagen ändå. Men jag fick avslag. Först en gång och sedan två gånger trots att jag kunde visa intyg från personer som sa att de hade stått som volontärer på tågstationen i Malmö just den speciella dagen.

Jag är en ungdom och jag kommer få problem för att jag har skrivit den här självbiografin. Varje gång jag läser genom min text tänker jag att jag är som en levande död.

Jag är trött på livet och jag har inget hopp.

Just nu är jag ensam. Jag får lite hjälp, för jag har ett svårt liv som papperslös. Den lilla hjälpen gör att jag kan andas. Jag får hjälp från Niklas och Josefin för att kunna leva.

Afghanistan är inte säkert, varje dag dör folk där. Jag flydde från Iran för att jag ville bygga ett nytt liv, där jag får gå i skolan och uppfylla mina mål, men när jag öppnar mina ögon är allt svart och jag är fortfarande kvar i min mardröm. Jag är nitton år och har varit papperslös i hela mitt liv.

Sökord: Boken, Flyktingarnas perspektiv

Till Innehåll