En del människor är förutseende. De ser tydliga tecken på att en katastrof närmar sig och vill ge sig av innan det är för sent [1]. Andra har antingen själva upplevt direkt förföljelse, såsom den beskrivs i FN:s flyktingkonvention från 1951, eller har sett hur människor som de själva blivit förföljda. Somliga flyr från situationer där en försämring av de politiska villkoren eller ökande konflikter gör det troligt att förföljelse är överhängande – situationer som kan ha komplicerade orsaker som kräver noggrann analys.
Författare: William Maley. Svensk översättning av Madi Gray och Karin Fridell Anter. Manus juli 2021. En längre version är publicerad i Dagens Arena 2021-03-20. Originalartikeln på engelska. Foto: Ingrid Eckerman, vid Maleys deltagande i konferensen How safe is Afghanistan? 2018.
När man frågar flyktingar om varför de flydde, svarar de knappast med formuleringar hämtade från sociologisk terminologi eller internationell lagstiftning. Det leder till att många får problem när de i stället beskriver sin flyktorsak som ”hopp om ett bättre liv”. Det kan få byråkrater att framställa dem som ”ekonomiska migranter” – men det är värt att komma ihåg att nazisterna använde precis samma uttryck (Wirtschaftsemigranten) på 1930-talet för att beskriva judar som flydde från Tyskland [2]. För människor som flyr från Afghanistan kan ett ”bättre liv” helt enkelt betyda ett liv utan terror, förödelse och massmord. Även om de som flyr hoppas att livet i framtiden kommer att vara ekonomiskt bättre än tidigare, är detta inte överraskande: vem skulle inte bära på en liknande förhoppning?
Alla flyktingar är individer med sina egna unika berättelser och upplevelser. Ändå kan man som regel identifiera ett antal gemensamma faktorer, som förklarar varför människor inte kan återvända till sina ursprungsländer. Det kan även finnas goda skäl för människor, som redan har flytt till ett land, att fly vidare till ett annat. ’Första asyllandet’ kan alltför ofta vara repressivt eller instabilt, vilket föranleder en fortsatt resa för dem som desperat längtar efter trygghet och stabilitet i sina liv.
Med detta sagt kan man lätt se flyktingar som passiva offer för omständigheterna, men man måste samtidigt inse att flyktingar oftast visar både mod och initiativ på ett sätt som de som tursamt nog bor i stabila länder sällan behöver uppvisa [3]. Om de till exempel tar egna initiativ utan att först få byråkratiskt tillstånd kan detta hållas emot dem, men ofta är det ett tecken på att de genom sin företagsamhet och beslutsamhet skulle kunna ge värdefulla bidrag till det samhälle där de bosätter sig. Allt detta är relevant för förståelsen av de afghanska flyktingarnas svåra situation.
Några skäl till flykt
När man tittar på varför människor flyr från Afghanistan är det viktigt att redan från början konstatera att de konflikter som har skakat Afghanistan inte är slut (”post-konfliktstat”). Tvärtom. Det Globala fredsindexet (Global Peace Index) 2020 rankade landet som det minst fredliga landet i världen, för andra året i rad [4]. Det s.k. Bonn-avtalet år 2001 stakade ut en väg för landets politiska utveckling efter talibanstyret och medförde stora förhoppningar om framtida politisk stabilitet. Men dessa förhoppningar infriades aldrig. Från 2003 riktade USA alltmer sin uppmärksamhet mot Irak, vilket gav talibanerna en chans att återgruppera sig med stöd från Pakistans säkerhetsavdelning (Inter-Services Intelligence Directorate, ISI) [5, 6].
FN:s data visar att det mellan 2007 och 2019 dödades ca 25 733 civila afghaner av krafter som bekämpade regeringen [7]. Ännu fler drabbades av allvarliga skador, som kan förstöra hela livet i ett land med ett undermåligt hälsosystem. Sådana attacker, kombinerade med de statliga organens oförmåga att skydda befolkningen, har bidragit till en utpräglad känsla av rädsla i olika delar av Afghanistan – inte minst för att de påminner om 1980-talets konflikter som krävde extremt många liv [8]. Det faktum att så många civilpersoner dödas av regeringsmotståndare understryker att den förföljelse som flyktingarna fruktar inte behöver utövas av staten. FN:s flyktingkonvention kräver inte heller att stater ska vara inblandade för att personer ska få flyktingstatus.
I dagens Afghanistan hotas vanliga människor allvarligt av attacker genomförda av talibanerna samt av IS, den så kallade islamiska staten. Två grupper löper extra stor risk: medlemmar i den etniska minoriteten hazara, och medlemmar i den yngre globaliserade generation som utvecklats under de senaste två decennierna. Här ingår nyckelaktivister inom det civila samhället, vilka stöder demokrati, mänskliga rättigheter och framsteg för kvinnor. Dessa två grupper sammanfaller delvis men är inte identiska.
Historiskt har hazara-befolkningen upplevt omfattande förföljelse i Afghanistan [9]. De har ett östasiatiskt utseende som rent fysiskt gör att de lätt kan identifieras, och majoriteten av hazarerna är shiitiska muslimer vilket kan göra dem till måltavla för extrema sunnimuslimer. År 1998 utförde talibanerna en massaker på den hazariska befolkningen i Mazar-e-Sharif, vilket en insatt observatör beskrev som ”grymhet som gränsar till folkmord” [10]. Tyvärr var detta inte en isolerad händelse. I augusti 2017 skedde en omfattande massaker på hazarer vid Mirza Olang i provinsen Sar-e-Pul [11]. I oktober 2018 gick talibanstyrkor till samordnade angrepp mot hazarer i Khas Uruzgan, Malestan och Jaghori. Många hazariska asylsökande i Västeuropa härstammar från dessa distrikt. Distrikten är inte militärt betydelsefulla, attackerna kan snarast förstås som ett symboliskt slag mot den afghanska statens oförmåga att effektivt skydda medlemmar av en sårbar etnisk och religiös minoritet. De kan också ses som straff för hazarernas relativt toleranta och liberala levnadssätt, som skiljer sig markant från talibanernas puritanska extremism [12]. De faror som hotar hazarerna blev återigen tydliga den 24 november 2020 när staden Bamiyan utsattes för en stor bombattack [13]. I samma stad hade talibanerna år 2001 avsiktligt förstört två berömda Buddhastatyer som hörde till de mest värdefulla skatterna i Afghanistans rika arkeologiska kulturarv.
Hazarerna är inte måltavlor endast för talibanerna. Den ”islamiska staten” (IS) är ökänd för sin grymhet mot shiamuslimer [14], och ansvarar för ett betydande antal attacker med ett stort antal offer. Den 23 juli 2016 utsattes en fredlig hazarisk demonstration för en självmordsattack. Demonstrationen hölls i samband med den så kallade ’Upplysningsrörelsen’ (Jumbesh-e Roshnayi) och gällde dragningen av ett föreslaget kraftledningssystem. 85 människor dödades och 413 skadades [15]. IS tog på sig ansvaret för vad de kallade ”en martyrattack mot shiiterna” [16]. Den 17 augusti 2019, när denna artikels författare var i Kabul, attackerade en IS-självmordsbombare en bröllopsfest i staden. Många gäster dödades, bland dem fjorton av brudens släktingar [17].
Många delar av det sociala livet i Afghanistan präglas av politik. Utomstående observatörer som inte är insatta i Afghanistans komplexitet kanske tolkar så kallade ”marktvister” som icke-politiska konflikter [18]. Ett exempel är den händelse i Wardak år 2010 då hazariska hem sattes i brand av pashtunska nomader (kuchis), som krävde tillgång till mark som beboddes av hazarer. I en noggrann studie förmedlar Fabrizio Foschini ögonvittnesskildringar av hur kuchierna kom till Daimirdad ”i en stor grupp, kanske tusen personer – hundra till häst, trettio till fyrtio på motorcyklar, andra i pickup-bilar” [19].När de nådde Tezakdalen vid kl. 05.20 på morgonen började de omedelbart sätta eld på husen, och då ”lämnade hela befolkningen Daimirdad”. Foschini påpekade att det verkar vara klart att kuchierna aldrig har ägt, eller ens gjort allvarligt anspråk på mark i detta distrikt, och inte använt området som betesmark. Konflikter om ”mark”, eller andra resurser, handlar i realiteten ofta om makt och vem som ska kunna utöva den.
Lika alarmerande är de riktade morden på aktörer inom civilsamhället, återgivna med smärtsam detaljering i en aktuell FN rapport [20]. Under de två senaste decennierna har civilsamhället blomstrat i Afghanistan, som har några av de mest frispråkiga medierna i regionen. Ett antal av de främsta aktivisterna har studerat utomlands, som stipendiater i Europa, USA, Japan och Australien, och använder sina kunskaper från utlandet till att föra fram modernistiska värderingar. Av det skälet har de under senare tid blivit våldsamt angripna, inte minst eftersom deras modernism kan uppfattas som ett bålverk mot talibanernas anti-modernistiska värderingar och ideologi. Denna globaliserade generation håller i nyckeln till en positiv framtida utveckling av landet, och det gör att de blir ytterst sårbara. Oavsett styrkan i deras engagemang kan det under sådana omständigheter komma en tidpunkt när de är tvungna att fly, gå i exil, om de vill överleva.
Om talibanerna skulle återfå betydande makt i staten skulle strömmen av afghanska flyktingar kunna överträffa allt som setts under de senaste decennierna. Hoten riktade mot dem som flyr skulle vara så allvarliga att det antagligen skulle vara verkningslöst att försöka hindra flykten genom straffåtgärder eller hot om deportation. Utan tvivel skulle ett stort antal definieras som flyktingar, eller alternativt skyddsbehövande, enligt FN-konventionens definition. Som Jane McAdam skriver, på lagspråk innebär ”komplementära skydd” ett skydd som stater erbjuder på grundval av ett behov av internationellt skydd utöver det ramverk som FN:s flyktingkonvention från 1951 erbjuder [21].Det kan baseras på en traktat om mänskliga rättigheter, eller på mer generella principer om mänskliga rättigheter, som att erbjuda stöd till personer som flyr undan utbrett våld.
En del flyktingar från Afghanistan har först flytt till något grannland innan de känt sig tvingade att fly vidare. Länder som gränsar till instabila stater har ofta egna problem som kan göra dem ogästvänliga mot flyktingar. Det är möjligt att dessa ”’första asylländer” inte har skrivit under 1951-års konvention, något som påtagligt kan begränsa vilket skydd som flyktingarna erbjuds. Dessutom kan samma egenskaper som gjorde flyktingarna förföljda i sina egna länder vara en riskfaktor även i de länder som de flytt till. Hazarer i Pakistan, framför allt i närheten av Quetta, har bemötts med betydande sekteristiskt våld på senare år, och hazariska flyktingar från Afghanistan har hamnat mitt i detta [22]. Afghanska flyktingar i Iran har tvingats att ansluta sig till miliser som utnyttjas för Irans egna skändliga ändamål [23]. Afghanska flyktingar, som har försökt klara sig undan dessa situationer, har ofta blivit utsatta för övergrepp eller marginalisering i länder längre bort från Afghanistan [24].
Den som försöker tolka flyktingströmmar som till stor del orsakade av ’dragningsfaktorer’ (pull factors) borde fundera över styrkan hos de inverkande ’knuffaktorerna’ (push factors). Den så kallade fredsprocessen under 2021 har ytterligare minskat stabiliteten och lett till ökat våld mot civila (se kapitel 3.2.) Motiven för att fly har blivit ännu starkare, och det är föga överraskande att utsikten att bli tillbakaskickade till en samhällelig härdsmälta i Afghanistan fyller asylsökande med välgrundad rädsla.
Riskerna efter deportation
Det finns inga forskningsdata som säger att risken för deportation skulle hindra människor från att fly till länder som de bedömer som säkrare. Ändå använder mottagarländerna hotet om deportation som ett – förmodligen verkningslöst – försök att avskräcka flyktingar från att ens försöka fly [25]. Det kraftfulla trycket från de byråkratiska myndigheterna att deportera även när de mest avskräckande omständigheter råder kommer antagligen att bestå, och därmed också behovet av stödarbete som försöker hjälpa de drabbade individerna. Dessutom är det ytterst viktigt med påverkansarbete, inte minst för att kasta ljus över de verkliga faror som hotar dem som är tänkta att deporteras. Det är väl dokumenterat att tvångsdeporterade kan väntas möta allvarliga problem med återintegrering. Inte minst riskerar de att bli stigmatiserade, särskilt om deras ursprungliga flykt finansierades genom lån eller genom att släkten slog ihop sina resurser för att hjälpa de mest utsatta att lämna landet [26, 27].
Dessutom kan det visa sig vara mycket svårt att försörja sig; ett område där seriös forskning visar på vikten av fungerande sociala relationer. En studie av Kantor och Pain betonar hur avgörande de sociala relationerna är för att kunna tjäna sitt uppehälle på den afghanska landsbygden [28], och detta är lika relevant i städerna. Det faktum att det kan bo människor med en liknande etnisk bakgrund i ett område dit man kan tvingas flytta innebär inte att problemet är löst, eftersom etnisk identitet i sig inte räcker som grund för den personliga samhörighet och den ömsesidighet som uppstår ur familjeband. Ett fel som observatörer – även afghanska observatörer – kan göra är att underskatta graden av olikheter inom grupper som hazaras, inklusive skillnaderna mellan elit och icke-elit; skillnader baserade på ursprungsregion och härkomst samt skillnader baserade på ideologi och värderingar. En ung hazarisk man som skickas till en region där han saknar starka sociala band kommer troligen att bli utblottad, eller utsättas för långtgående exploatering eller kriminell rovgirighet. Afghaner som har bott i Europa en längre period kan uppfattas som gharbzadeh (västerniserade), och även subtila och omedvetna förändringar i kroppsspråket kan få dem att sticka ut. Detta kan utsätta dem för attacker av ideologiska eller kriminella skäl, vilket ökar de risker som de kanske redan möter på grund av sin etniska eller sociala identitet. Unga afghaner som har tillbringat sina utvecklingsår i ett land som Sverige, där de sociala normerna är radikalt olika dem i Afghanistan, kan som ett resultat hamna i en mycket sårbar situation.
En sista poäng
Det är nödvändigt att vara medveten om att situationen i Afghanistan är oerhört skiftande. Inte ens nyligen gjorda bedömningar ger nödvändigtvis en riktig bild av en situation i ständig förändring. Den typ av ”landrapporter” som ofta används i myndigheters beslutsprocess kan mycket snabbt bli överspelade, eftersom även en till synes stabil miljö kan försämras kraftigt och plötsligt när det saknas starka politiska och säkerhetsskapande institutioner. Ingen plats i Afghanistan kan betraktas som säker [29].
Sökord: Boken, Om Afghanistan
Till Innehåll
Se även
Maley, William: What is a Refugee? New York: Oxford University Press, 2016
– Transition in Afghanistan: Hope, Despair and the Limits of Statebuilding London: Routledge, 2018
– The Afghanistan Wars. London: Red Globe Press/Macmillan, 2021.
– Diplomacy, Communication and Peace: Selected Essays London: Routledge, 2021
Referenser
1. Kunz, E.F. The Refugee in Flight: Kinetic Models and Forms of Displacement. I: International Migration Review 1973;7(2):125-146
2. Loescher, Gil. Beyond Charity: International Cooperation and the Global Refugee Crisis. New York: Oxford University Press 1993, s. 17
3. Pincock, Kate; Betts, Alexander; Easton-Calabria, Evan. The Global Governed? Refugees as Providers of Protection and Assistance. Cambridge: Cambridge University Press 2020
4. Global Peace Index 2020: Measuring Peace in a Complex World. Sydney: Institute for Economics and Peace 2020 www.visionofhumanity.org/maps/#/
5. Gregory, Shaun. The ISI and the War on Terrorism. I: Studies in Conflict and Terrorism 2007;30(12):1013–31
6. Waldman, Matt. The Sun in the Sky: The Relationship Between Pakistan’s ISI and Afghan Insurgents. London: Discussion Paper no.18, Crisis States Research Centre, London School of Economics and Political Science, June 2010
7. Maley, William. The Afghanistan Wars. London: Red Globe Press/Macmillan, 2021, s. 241, 274
8. Khalidi, Noor Ahmad. Afghanistan: Demographic Consequences of War, 1978-1987. I: Central Asian Survey 1991;10(3):101-126
9. Ibrahimi, Niamatullah. The Hazaras and the Afghan State: Rebellion, Exclusion and the Struggle for Recognition. London: Hurst & Co. 2017
10. Rashid, Ahmed. Taliban: Militant Islam, Oil and Fundamentalism in Central Asia. New Haven: Yale University Press 2000, s.73
11. Special Report: Attacks in Mirza Olang, Sari Pul Province: 3-5 August 2017. Kabul: United Nations Assistance Mission in Afghanistan, August 2017 reliefweb.int/report/afghanistan/afghanistan-human-rights-and-protection-civilians-armed-conflict-special-report
12. Nordland, Rod. Bodies Pile Up as Taliban Overrun Afghan Haven. The New York Times 2018-11-13
13. Gibbons-Neff, Thomas; Cumming-Bruce, Nick. Donors Pledge Less Aid to Afghanistan During a Violent Chapter. The New York Times 2020-11-24. www.nytimes.com/2020/11/24/world/asia/afghanistan-bamiyan-donors.html
14. Rubin, Alissa J. Questions Rebels Use to Tell Sunni from Shiite. The New York Times 2014-06-24 www.nytimes.com/2014/06/25/world/middleeast/questioning-helps-rebels-tell-sunnis-from-shiites.html
15. UN Chief in Afghanistan renews Call for Parties to Protect Civilians — UNAMA Releases Civilian Casualty Data for Third Quarter of 2016. Kabul: UNAMA 2016-10-19 s. 2 reliefweb.int/report/afghanistan/un-chief-afghanistan-renews-call-parties-protect-civilians-unama-releases
16. Mashal, Mujib; Nader, Zahra. ISIS Claims Suicide Bombing of Protest in Kabul, Killing at Least 80. The New York Times2016-07-24 www.nytimes.com/2016/07/24/world/asia/kabul-afghanistan-explosions-hazaras-protest.html
17. Mashal, Mujib. 63 Killed as Explosion Turns Kabul Wedding Into Carnage. The New York Times 2019-08-17 www.nytimes.com/2019/08/17/world/asia/kabul-wedding-explosion.html
18. Chiovenda, Andrea; Chiovenda, Melissa. The spectre of the “arrivant”: hauntology of an interethnic conflict in Afghanistan. I: Asian Anthropology 2018;17(3):165-184
19. Foschini, Fabrizio. The Kuchi-Hazara Conflict, Again. Kabul: Afghanistan Analysts Network 2010-05-27 www.afghanistan-analysts.org/en/reports/war-and-peace/the-kuchi-hazara-conflict-again/
20. Special Report: Killing of Human Rights Defenders, Journalists and Media Workers in Afghanistan 2018-2021. Kabul: UNAMA 2021-02-15. reliefweb.int/report/afghanistan/special-report-killing-human-rights-defenders-journalists-and-media-workers
21. McAdam, Jane: Complementary Protection in International Refugee Law. Oxford: Oxford University Press 2007 s. 21
22. Masood, Salman. Armed Attackers Kidnap and Kill 11 Miners in Pakistan. The New York Times 2021-01-03 www.nytimes.com/2021/01/03/world/asia/pakistan-mine-attack.html
23. Jamal, Ahmad Shuja. The Fatemiyoun Army: Reintegration into Afghan Society. Washington DC: Special Report no.443, United States Institute of Peace, March 2019 www.usip.org/publications/2019/03/fatemiyoun-army-reintegration-afghan-society
24. Roehrs, Christine; Hossaini, Khadija. Afghan Exodus: Migrant in Turkey left to fend for themselves. Kabul: Afghanistan Analysts Network 2020-12-22 www.afghanistan-analysts.org/en/reports/migration/afghan-exodus-migrant-in-turkey-left-to-fend-for-themselves/
25. Majidi, Nassim; Schuster, Liza. Deportation and forced return. I: Alice Bloch & Giorgia Donà (red), Forced Migration: Current Issues and Debates. London: Routledge, 2018 s. 88-105
26. Schuster, Liza; Majidi, Nassim. What happens post-deportation? The experience of deported Afghans. I: Migration Studies, 2013;1(2):1-19
27. Schuster, Liza; Majidi, Nassim. Deportation Stigma and Re-Migration. I: Journal of Ethnic and Migration Studies 2015;41(4):635-652
28. Kantor, Paula; Pain, Adam. Securing Life and Livelihoods in Afghanistan: The Role of Social Relationships. Kabul: Afghanistan Research and Evaluation Unit, December 2010 www.gov.uk/research-for-development-outputs/securing-life-and-livelihoods-in-rural-afghanistan-the-role-of-social-relationships
29. No Safe Place: Insurgent Attacks on Civilians in Afghanistan. New York: Human Rights Watch 2018-05-08 reliefweb.int/report/afghanistan/no-safe-place-insurgent-attacks-civilians-afghanistan-endarips
