Kapitlet utgår från vad ensamkommande afghanska ungdomar har berättat, men mycket rör också andra flyktingar. Ett avslutande avsnitt handlar om barnfamiljerna.
Författare: Ingrid Eckerman. Manus juli 2021. Bild: Mohammad har prickat ut de ställen han bodde på under sina första år i Sverige.
Vi har hört deras historier, vi vet varför de gav sig iväg. De som kom från Afghanistan har ofta blodiga historier: de har själva sett familjemedlemmar våldtas och mördas, de har hört hotet från farbrodern som kräver systern som hustru åt sig själv, de har sett människor stenas eller skjutas, de har själva blivit våldtagna, kanske som danspojkar. De har upplevt våldet in på bara kroppen.
De som kommer från Iran har sin familjs hedersskuld på lite större avstånd; föräldrarna hemlighåller den för att inte oroa barnen. Tills den dagen då personen vars heder kränkts hittar dem, och familjen eller åtminstone äldste sonen brådstörtat måste ge sig iväg, utan att riktigt veta varför. Som afghan, och ofta hazara, blir man ständigt trakasserad och diskriminerad i Iran. De 16-åriga pojkarna plockas ut av polisen för att, under hotet av att annars sändas till Afghanistan, förmås att bli kanonmat i de iranska förband som slåss i Syrien på Assadregimens sida.
Vi har hört om resan hit. Om hur man packats ihop i personbilar eller på lastbilsflak. Hur man rest dagar utan vatten och mat. Hur döda barn kastats från flaket. Hur man hängt under bilar och bussar. I Turkiet jagades man med hundar och vapen och blev satt i fängelse. Många, både pojkar och flickor, blev våldtagna av polisen. Familjerna delades – barn och kvinnor fick åka bil, pojkar och män fick gå. Ofta återsåg man aldrig varandra. Kanske fick man arbeta under usla förhållanden för att få pengar till smugglarna. Slutligen, efter dagars väntan, packades man in i en liten gummibåt efter att ha lämnat packningen kvar. Kanske fick man slänga det allra sista från båten – de viktiga papperen. Eller hoppa ner i vattnet trots att man inte kunde simma, och under timmar hänga i ett rep efter gummibåten. Vandra, vandra, utan mat eller vatten. Se dem bli liggande som inte klarade av den nattliga vandringen över berget, eller inte hann över gränsen i tid.
Sverige
De nådde mer människovänliga delar av Europa. De fick åka tåg norrut. En del hade hört gott om de nordiska länderna, speciellt Sverige, och siktade in sig på det. Så kom den dagen då de klev av tåget på Malmö centralstation. ”Det var första gången i mitt liv jag mötte vänliga människor” sade en kille.
Vi har sett bilderna. Vi vet att det var kaos. Jag är inte säker på att ungdomarna upplevde det på samma sätt. De hade kommit till en stad. Någon såg till att de fick mat. De togs någonstans där de fick sova en natt eller två eller tre. De mötte någon som frågade dem om deras namn, varifrån de kom och vilken dag de var födda. Ibland sattes de på ett nytt tåg till en annan stad där någon frågade om deras namn, varifrån de kom och vilken dag de var födda. De togs någonstans där det fanns en massa madrasser på golvet där de fick sova en natt eller två eller tre. En buss kom och hämtade dem till ett ställe med några hus och en väldig massa träd. När de talat om sitt namn, varifrån de kom och vilken dag de var födda fick de en säng att sova i och konstig mat i magen. Kanske fick de också en jacka och andra skor i stället för de utslitna gympadojorna – det var förskräckligt kallt ute.
Under resan hade de förstått att Europa är väldigt annorlunda än det land de kom från. Men nu skulle de verkligen förstå allt på riktigt. Hur badrummen och toaletterna fungerar. Att man har lakan i sängarna och speciella nattkläder. Att man inte äter platt bröd till varje måltid. Att man kan se tjejer i ögonen. Att dagarna är korta och nätterna långa. Att det är kallt ute och varmt inne.
Så småningom fick de komma till något ställe där de kunde stanna längre. Det kunde vara en familj, en ensam tant eller farbror eller ett hvb-hem med svensk och utländsk personal, både män och kvinnor. Det kunde vara mitt i en stor stad, men det kunde också vara i ett litet samhälle eller på en gård på landet. Några fick ta flygplanet väldigt långt bort – där möttes de av vänliga människor med tulpaner i händerna.
Alla fick en person som hette ”god man” och en som hette ”social”. De här två personerna bestämde över en – hur man skulle bo, hur mycket pengar man fick, vad man skulle handla och allting. Många gode män, som också kunde vara kvinnor, var snälla, men en del brydde sig inte så mycket om sin ungdom – kanske för att de hade alldeles för många att ta hand om. Några var elaka, kanske rasister.
Alla ungdomar var ivriga att få börja skolan och lära sig det nya landets språk. Men det tog tid för det nya landet att ordna med skola och lärare till alla dem som kommit. Då kom det andra människor – en del talade till och med ungdomarnas språk – och bjöd in dem att spela fotboll, att dricka kaffe och försöka prata svenska, att spela och sjunga. De kunde få sportutrustning, musikinstrument, böcker och många andra saker av de vänliga människorna.
Innan sommaren hade de flesta fått en skola att gå till. Vilken lycka! Nu kunde man se hur framtiden öppnade sig – kanske man skulle bli läkare som släkten ville? Allra lyckligast var de som aldrig tidigare gått i någon skola, inte ens koranskolan. Man fick kämpa hårt; att lära sig en ny kalender, ett nytt alfabet och ett nytt språk går inte av sig självt.
Vardagen blev inte som man tänkt sig
Livet i Sverige blev inte så lätt för de nyanlända ungdomarna. En del hade tur, kom till familjer där de blev som familjemedlemmar. Detta gällde framför allt de riktigt unga. Andra blev inhysingar som inte ens fick äta med familjen. Många kom till hvb-hem där personalen ofta var ung och oerfaren. Här förekom mobbing mot t.ex. hbtq-personer, och också motsättningar mellan folkgrupper och nationaliteter. Flickorna, som var i minoritet, kunde råka illa ut. I enstaka fall skedde otillbörliga närmanden från personalen till ungdomarna.
De flesta fick flytta några gånger under sitt första år i Sverige. Men en del fick fortsätta att flytta. Kanske hvb-hemmet lades ner, kanske en kommun, som inte själv ville ta hand om sina anvisade ungdomar, hittade ett billigare boende någon annanstans. När de blev 16 år fick en del flytta till stödboenden där de i stort sett fick klara sig själva. De som fyllde 18 eller blev åldersuppskrivna fick komma till ett av Migrationsverkets vuxenboenden och förlorade samtidigt inte bara sin gode man utan ofta också möjligheten att gå i skola. Allt eftersom boendena av besparingsskäl lades ner fick de flytta vidare. För varje flytt förlorade de en bit av sitt sociala nätverk.
Många reagerade mot att ungdomarna tvingades flytta. Lärare, gode män, familjehem, kontaktpersoner, idrottsföreningar hjälptes åt att hitta nya hem åt ungdomarna, ibland i familjer och ibland i boenden som administrerades av civilsamhället. (Se kapitel 6.4.3.) Men en del förblev hemlösa. De valde att flytta runt mellan kompisar eller till och med att sova på järnvägsstationen hellre än att flytta från orten. Det allra viktigaste var att få fortsätta i skolan.
Asylprocessen
De väntade och väntade. Äntligen, när de varit i Sverige ett eller två år, började asylprocessen. Då fick de en advokat, ett juridiskt ombudsom var utsedd av Migrationsverket och faktiskt inte behövde vara advokat. I bästa fall fick de träffa ombudet och berätta sin historia före förhöret, som Migrationsverket kallade intervju. Om de fortfarande hade en god man var hen oftast med under intervjun.
Vad handläggaren frågade om varierade. Ibland var det mest om födelsedatum, ibland mest om byn där de kom ifrån, ibland om något annat. Allt gick genom tolk, vilket tog tid. Ofta talade tolken farsi i stället för dari, vilket kunde ställa till problem. En del ungdomar hade lärt sig så pass mycket svenska att de rättade tolken – vilket inte uppskattades av handläggaren eller tolken. Efter intervjun kunde advokaten lämna in rättelser, men det var svårt för ungdomen att få något grepp om vad som egentligen skrevs.
De första avslagen kom under 2016, och under följande år blev det alltmer klart att de flesta skulle få avslag. Det blev en chock för ungdomarna såväl som för människorna runt omkring dem. I avslagen ingick ofta en åldersuppskrivning, med eller utan medicinsk åldersbedömning som grund. Inte bara ifrågasattes deras berättelser, utan också deras identitet. De flesta överklagade sina avslag, men det blev snart tydligt att det sällan ledde till någon ändring.
Ungdomarna lärde sig mycket om det svenska rättsväsendet. Protokoll, asylskäl, åldersbedömning, beslut, avslag, överklagan, prövning, domstol, överdomstol, verkställighetshinder, återvändarsamtal, återreseförbud, utvisning frivilligt eller med tvång. Parallellt med detta, som kunde ta två eller tre år, försökte de leva ett liv, gå i skolan, lära sig svenska. De levde med en kronisk stress som påverkade skolarbetet. ”Min hjärna fungerar inte” sa de ofta.
Ungdomarna tar initiativ
Ungdomarna började med egna protest- och informationsaktiviteter, stöttade av civilsamhället. I augusti 2017 satte sig några ungdomar på Mynttorget i Stockholm, mellan Kungliga slottet och Riksdagshuset. De väntade på Mikael Ribbenvik, generaldirektör för Migrationsverket. Gruppen, som tog namnet Ung i Sverige, växte, man satt kvar dygnet om, men Ribbenvik kom aldrig. Till slut var man så många att man fick flytta till Medborgarhusets trappa där man blev kvar till oktober, med en avslutningsfas på Norra Bantorget (se Ali Zardadi). Sittstrejken skapade kontakter och samhörighet mellan ungdomarna, och de som var papperslösa hittade en hemvist. Den stora uppslutningen av svenskar, när SD-sympatisörer aviserat en motdemonstration, gav hopp. Men tiden gick, det blev mörkare och kallare, och intresset från media, politiker och allmänheten avtog. Uppgivenheten ökade bland ungdomarna, och när aktionen till slut avbröts av polisen var inte många kvar.
Aktionen uppmärksammades i media, och allmänheten fick upp ögonen för den här gruppen – på gott och ont. Alla som besökte dem var inte välvilligt inställda.
Liknande aktioner genomfördes också på andra ställen, där den mest kända och ihärdiga var Sittstrejken i Göteborg.
Gymnasielagarna
De två gymnasielagarna (se kapitel 5.5) delade upp ungdomarna i två ungefär lika stora grupper: de som fick sitt tillfälliga uppehållstillstånd (TUT), och de som inte omfattades av på grund av omständigheter som de inte själva kunde råda över.
De som fick TUT fick ett andrum. De hade ett drygt år på sig att försöka klara grundskolekompetens – i många fall fick de återuppta avbrutna studier. Så gällde det att hitta en utbildning som de skulle kunna klara och som skulle kunna ge dem jobb. Migrationsverkets krav på utbildningar var otydliga, och många hamnade på fel utbildningar. Alla som har möjlighet arbetar vid sidan av studierna. Många försörjer sin familj i Iran, Afghanistan eller Pakistan. De behöver också ta körkort för att öka chanserna att få jobb.
Coronapandemin slog till samtidigt som de första ungdomarna blev klara med sin utbildning. Med civilsamhällets stöd och insatser har en del fått sina anställningar. Handläggningstiden på Migrationsverket har förlängts till minst sex månader, och vi vet inte hur många som får avslag. De stora kullarna blir klara under 2021 och 2022.
De papperslösa
Kvar blev alla de andra, de som inte omfattades av gymnasielagen utan förblev hopplöst papperslösa. Ungdomar rapporteras ha sovit i soprum, i skogen, i kollektivtrafiken. En del sov under kompisarnas sängar på förläggningen. Andra vandrar runt mellan kompisar eller får tillfälliga nattplatser av civilsamhällets organisationer. De som har goda kontakter med svenskar göms undan gränspolisen, som Anne Frank. Rädslan att tas av polisen finns närvarande hela tiden. Hazarerna med sina sneda ögon är extra lätta att känna igen.
Tusentals har flytt vidare söderut, till andra länder där de har större chans till asyl. De rapporterar att trots de tuffa villkoren i andra länder så möts de med respekt och värdighet av myndigheterna. De blir inte ifrågasatta på det sätt som sker på Migrationsverket.
Merparten har rest till Frankrike, där det bildades svenskafghanska kolonier i tältlägren (se kapitel 6.8). Av och till fångas de av polisen och några har skickats tillbaka till Sverige. En del hamnar i förvaret med stor risk att skickas till Afghanistan. Ibland släpps de redan på Arlanda, där de lämnas åt sig själva, oavsett om de har pengar, ytterkläder etc.
För dem som hamnat i förvaret gäller att de som redan har kontakter med svenskar kan få god advokathjälp, och många släpps, ibland till fortsatt papperslöshet. Risken att slutligen skickas iväg till Afghanistan är större för dem som saknar kontaktnät.
Idag tror vi att det finns ungefär 5 000 papperslösa f.d. ensamkommande ungdomar med afghansk bakgrund i Sverige, och att cirka 3 000 har flytt vidare till Frankrike. Vi vet inte hur många som kommer till de närmaste åren när de riktigt unga fyller 18 år och de som tagit studenten inte får jobb.
Den psykiska hälsan
Barnen och ungdomarna var traumatiserade redan när de kom – av upplevelser innan de flydde och av upplevelser under flykten. De stod ensamma i världen, utan familjens och släktens beskydd. De kom till en värld där allt var annorlunda, där de inte förstod någonting – hur man ska bete sig, hur en elektrisk spis fungerar, språket, årstidernas växlingar …
Just när de börjat få lite fast mark under fötterna, förstå omvärlden, känna lite trygghet – så rycks marken under fötterna bort. Avslag, bostadslös, hopplös, hjälplös. Har de gjort denna uppoffring förgäves? Ska de till och med deporteras till ett land de bara känner till från sociala media, där det bara talas om hur farligt det är? Den psykiska hälsan försämrades och självmordstalen steg (se kapitel 5.1 och 5.2).
Barnfamiljerna då?
Familjerna med minderåriga barn övergav allt i sitt hemland på grund av terrorn, av hoten, av de brott mot hederskonventioner de begått (se kapitel 5.3). De hamnade ofta på små orter i Sverige där flyktingarna kunde vara lika många eller fler än den fasta befolkningen. Barnen fick gå i skolan, de fick kompisar, men inte långvarigt. I takt med att flyktingboenden stängdes fick de flytta och lämna kvar det mesta som de fått av snälla svenskar. Barnen fick börja om från början med ny skola, nya lärare, nya kompisar. Detta kunde upprepas gång på gång för en och samma familj.
En del av de vuxna fick rätt att arbeta, men när familjen fått sitt sista avslag dras rätten att arbeta in. LMA-ersättningen till vuxna familjemedlemmar halveras, och familjen får leva under existensminimum.
Samtidigt vägrar Afghanistan att ta emot barnfamiljer. De blir kvar i limbo – utan uppehållstillstånd, utan att kunna utvisas. Sommaren 2019 inledde några afghanska barnfamiljer en sittstrejk på Norra Bantorget i Stockholm. Barnen fick tala inför politiker som grät – men situationen förändrades inte.
Föräldrarna skyddar sina barn. För dem är det absolut omöjligt att ta barnen till ett land i krig. Några familjer har berättat att de slutgiltigt tappade hoppet om Sveriges humanitet när Sverige vägrade ta emot ett litet antal föräldralösa barn efter branden i det stora flyktinglägret i Grekland. Ett hundratal barnfamiljer har sedan dess flytt igen, till Tyskland och Frankrike. (Se även kapitel 6.4.2.)
De fick uppleva det stora sveket
De människor som kom till Sverige 2015 kom till ett land med en relativt generös asyllagstiftning. De blev inledningsvis väl mottagna, med tanke på hur stor flyktingströmmen var. De kände sig välkomnade och fick ett hopp om framtiden i ett vänligt land.
Senare förändrades allt. Landet som välkomnat dem sade tydligt ifrån: ”Vi vill inte ha er”, ”ni är inte önskvärda.” Att höra detta var extra stigmatiserande för dem som redan tidigare upplevt sig inte önskvärda, i Afghanistan och Iran. Trots detta anser sig de flesta inte ha något annat val än att stanna i Sverige eller Europa. De vet att risken att talibanerna tar över Afghanistan ökar för varje månad som gått sedan de kom hit. De vet att deras chanser att få ett värdigt liv i Afghanistan är obefintliga. De tycker att en osäker tillvaro i Europa, kanske på gatorna, ändå är väldigt mycket bättre än den osäkra tillvaron på gatorna eller i flyktingläger i Afghanistan.
Det andrum som utvisningsstoppet till Afghanistan i juli 2021 utgör innebär inte att flyktingarna får uppehållstillstånd. I stället kan de få leva i limbo på obestämd tid. 2015 års afghanska flyktingar blir kvar – om inte i Sverige, så i Europa.
Sökord: Boken, Flyktingarnas perspektiv
Till Innehåll
Se även
Backlund Å, Ascher H. Vad främjar och hämmar ensamkommande barns hälsa och integration? En forskningsöversikt. I: Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände? En antologi om människor på flykt. Red. Elsrud T, Gruber S, Lundberg A. Linköpings universitet 2021 http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1554725/FULLTEXT02.pdf
Suaed, Quassem; Hakimi, Ali Sina. Jag är inte den som jag brukade vara. En kvalitativ studie om upplevelser av identitetsutveckling hos ensamkommande pojkar från Afghanistan. C-uppsats, Högskolan i Dalarna 2020-03-27 www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1425730/FULLTEXT01.pdf
