Det som hände 2015 var ingen kris.
Sverige har länge vårdat en självbild som ”en stark global röst och aktör för alla personers fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna” [1]. Med hänvisning till hjältar som Raoul Wallenberg och Harald Edelstam har Sverige framställts som någon sorts världssamvete – uttalat ibland med stolthet, ibland med försmädlighet. Men den stolta självbilden är inte sann. Även om stora grupper från till exempel Chile har fått asyl i Sverige så har det aldrig varit lätt för enskilda asylsökande att få uppehållstillstånd, och rättssäkerheten har aldrig varit så god som man velat påskina.
Redaktionen: Birgitta Göransson, Karin Fridell Anter, Carin Flemström, Jan Stattin, Solveig Freudenthal, Ingrid Eckerman. Manus juli 2021. Bild: PO Tidholm i Östersundsposten 24.6.2019
Men falsk eller ej, självbilden som det välkomnande landet har stolt framhållits av ministrar av de flesta kulörer. Men från senhösten 2015 är tonen en helt annan. Omsvängningen gick snabbt, och det handlade inte bara om de politiska partierna. Flyktingarnas kris förvandlades till Sveriges kris. Med utgångspunkt i allt material, all dokumentation samt alla erfarenheter och upplevelser som samlats i denna bok ställer vi oss frågor om hur detta kunde ske. Vår slutsats är att den ”flyktingkris” vi fortfarande lever i är fabricerad och onödig.
Misslyckade panikåtgärder
Det var en svår situation hösten 2015. Men den kris vi lever i idag skapades inte av flyktingströmmen 2015 utan av det sätt som regering, riksdag, kommuner och myndigheter valde att hantera de utmaningar som uppstod.
Vad var motivet till den till synes panikartade åtgärden att driva igenom en restriktiv lag med retroaktiv verkan? Och vad låg bakom de drastiskt minskade resurserna för omhändertagande av tonåringar, unga vuxna utan familj och barnfamiljer?
Delvis handlade det om själva flyktingsituationen. Kommunerna hade akuta och mer långsiktiga svårigheter att ta emot flyktingar, och det svenska systemet för mottagande och placering var inte anpassat för att ta emot så många på en gång. Men situationen var långt ifrån ohållbar, och civilsamhället gjorde stora insatser. Beslutet om ”andrum” syftade enligt statsminister Stefan Löfven till att ”minska antalet asylsökande till Sverige och att bättre kunna ta hand om dem som redan kommit till Sverige” [2]. Målet att minska antalet nya sökande uppfylldes redan i slutet av 2015, men det berodde i första hand på Europas och i andra hand på Sveriges stängda gränser. Den aviserade begränsningslagen kan möjligen ha haft en betydelse som signal – ”kom inte till Sverige” – men i och med att den gjordes retroaktiv drabbade den även dem som redan kommit till Sverige. Därmed är det tydligt att målet inte bara var att minska antalet nya sökande utan också att skapa ett redskap för att utvisa dem som redan kommit – detta tvärt emot statsministerns försäkran om att ”ta hand om dem som redan kommit”.
Snart sex år efter den avgörande presskonferensen i november 2015 kan vi konstatera att de åtgärder som då aviserades inte stoppade krisen utan tvärtom. Tonläge och språkbruk blev signaler som rättfärdigar främlingsfientlighet, vilket i sin tur har gynnat det mest invandrarfientliga partiet. Misstänkliggörande av de skyddssökande människorna och av de svenskar som ”öppnat sina hjärtan” har skapat djupa klyftor i samhället. De syriska flyktingarna, som var i majoritet, har fått sina uppehållstillstånd, arbetar och studerar och presenteras sällan som något problem. Afghanerna däremot, och speciellt de ensamkommande ungdomarna, ses i grupper i det offentliga rummet eftersom de förlorat andra mötesplatser under sin långa väntan på utredning, inte blivit tagna på allvar och ofta inte ens tillåtits att arbeta under väntetiden. När nu gängkriminaliteten fått ökad aktualitet och förortsgängen utsätter varandra för både trakasserier och dödligt våld – då får de ensamkommande afghanerna klä skott för problem som fanns långt innan de kom till Sverige och som kräver helt andra lösningar än att de kastas ut. Det finns dessutom inga belägg för att de unga afghanerna skulle vara aktiva i dessa ungdomsgäng.
Att skapa och vidmakthålla en kris
Det som hände 2015 var ingen kris. Det var en stor påfrestning som vi kunde hantera med hjälp av civilsamhällets insatser. Idag är andelen asylsökande sju procent av vad den var 2015. Ändå fortsätter SD och deras efterföljare att upprätthålla bilden av en kris.
Sverker Sörlin reflekterar i sin bok KRIS! Från Estonia till Corona [3] över vad en kris är och hur man tar sig ur en kris. I en kris behöver man överblick, insikt och tröst. Det är med ord man får insikt och vägledning men också tröst. Det är med överblick och ord man beskriver nya möjligheter. Om man stänger alla vägar till överblick och insikt och vägrar att lära, analysera och utvärdera sina åtgärder, då kan man vidmakthålla upplevelsen av att hela samhället är i en kris. Beslut styrs då av den moraliska panik som skapats av de starka känslorna. Moralisk panik kräver handling och kontroll och syndabockar. Flyktingarna blir en ”god fiende” att utse till syndabock. Vi kan inte själva drabbas av stämplingen. Det är en främmande grupp som vi kan göra oss av med. Syndabocken tillskrivs även alla möjliga samhällsproblem utan fakta och kunskap. Detta legitimerar och främjar främlingsfientliga attityder.
Även media visar en glidning mot en negativ bild av de asylsökande, särskilt de ensamkommande afghanerna. Speciellt i början av perioden beskrevs de som ”skäggbarn” som ljugit om sin ålder, ekonomiska flyktingar eller ”ankarbarn”, som flytt för att få hit föräldrarna och utnyttja Sveriges välfärdssamhälle. Artiklar om 30-åringar som placerats på ungdomshem spreds. Brott som begåtts av enskilda afghaner togs som intäkt för att hela gruppen är farlig och kriminell. Det blev en självförstärkning – medias beskrivningar är politikernas kunskapskälla, och politikerna förstärker medias bilder.
De signaler som sänds ut i samhället om flyktingar som ljuger och inte har asylskäl påverkar kulturen bland tjänstemän och beslutsfattare på Migrationsverket. Som nyanställd lärs man upp av äldre medarbetare och disciplineras in i verkets kultur. Myter förstärks medarbetare emellan och genom de signaler som kommer uppifrån.
År 2020, när coronapandemin drabbade Sverige och världen, anslog regeringen mångmiljardbelopp för att lindra krisens effekter. När det gällde ”flyktingkrisen” fanns ingen sådan politisk vilja. Regeringen valde inte att satsa offensivt och presentera situationen som något som vi självklart skulle kunna lösa tillsammans. I stället sågs flyktingarna som en belastning och en oönskad kostnad, vilket ledde till kortsiktiga lösningar som lade grunden för långsiktigt verkande svårigheter. Det ironiska i sammanhanget är att aktuell forskning visar att det stora flyktingmottagandet inte var en kostnad för samhället som helhet, utan tvärtom ledde till ökad tillväxt [4]. Den befarade ekonomiska krisen uteblev – men den mänskliga krisen blev desto svårare.
Civilsamhällets mobilisering har lindrat konsekvenserna för flyktingarna och för samhället. Människor har tagit över ansvar, givit stöd psykologiskt och ekonomiskt, lindrat lidande. De har förhindrat självmord och hindrat att de unga tvingats försörja sig på kriminalitet och prostitution, när samhället placerat dem på gatan utan bostad och mat för dagen.
Civilsamhället i hela Sverige har också varit mycket aktivt i att sprida fakta om de ensamkommande, hur de mår och hur de blir behandlade. Detta har skett genom otaliga enskilda eller välorganiserade aktioner med kunskapsspridning, debattartiklar, demonstrationer, samtal och politikerpåverkan. Inom de flesta partier finns politiker som strävar efter en human flyktingpolitik, och för dem har civilsamhällets kunskap och engagemang varit både en inspirationskälla och ett argument i den interna debatten.
Föraktet för kunskap
Vi kan jämföra regeringens myndighetssamverkan under pandemin och under det man kallar flyktingkrisen. När det gäller pandemin har regeringen ständiga möten med Folkhälsomyndigheten, skaffar sig expertkunskap som underlag för sina beslut. De ger kontinuerligt Folkhälsomyndigheten nya uppdrag allteftersom det krävs. Samtidigt betonar de sitt eget ansvar för alla beslut, såsom det bör vara. I frågor där politiker behöver expertkunskap för att fatta beslut ska de skaffa sig underlag genom att inhämta den kunskap som finns hos myndigheter. Folkhälsomyndigheten har den breda översikten och kunskapen (internationell och nationell) om både smittskyddsåtgärder och folkhälsa i allmänhet.
När det gäller beslut som rör asylprocessen agerar regeringen tvärtom. Regeringen bortser aktivt från vetenskaplig kunskap om flyktingskap, integration och Migrationsverkets verksamhet. Man undviker att påtala sitt eget ansvar och överlämnar till Migrationsverket att tolka lagar och fatta beslut, med hänvisning till att ministerstyre inte är tillåtet. Samtidigt ger man via media tydliga signaler om vad Migrationsverket förväntas komma fram till. Inrikesminister Anders Ygeman sade i januari 2016 att bortemot 80 000 asylsökande skulle utvisas trots att deras asylskäl ännu inte hunnit prövas. Vad man säger i icke offentliga överläggningar vet vi förstås inte, men det är troligt att regeringen arbetat för att Ygemans prognos ska uppfyllas.
Ingen granskar Migrationsverket på samma sätt som andra delar av rättskedjan granskas. Brottsförebyggande rådet (Brå) granskar hur olika domstolar dömer, om åklagarna arbetar på samma sätt över hela Sverige, om polisen och Kriminalvården genomför sina uppdrag. Kriminalvården har en egen forskningsenhet som utvärderar alla insatser och mäter om insatserna ger önskvärd effekt. Brå får också uppdrag att analysera effekt och tillämpning av nya lagar.
Varför ska Migrationsverket undgå extern granskning? Migrationsverket använder ingen evidensbaserad mall för bedömning av asylärenden och har inga tydligt redovisade och utvärderingsbara rutiner. Den hårda kritik som har framförts från civilsamhället, jurister och andra myndigheter avfärdas av Migrationsverkets egna företrädare och tas inte på allvar av den regering som har det yttersta ansvaret. I Migrationsverkets egen nationella kvalitetsuppföljning av asylutredningar och asylbeslut 2016 finner man ”att den rättsliga kvaliteten i asylbesluten inte är tillfredställande” [5]. 42 procent av besluten var för dåligt motiverade. 15 procent var felaktiga eller diskutabla. En motsvarande uppföljning 2017 visade på vissa förbättringar, men omfattningen av felaktigheter var fortsatt stor [6]. I senare kvalitetsuppföljningar har man fokuserat på andra frågor.
Inte heller i lagstiftningen bygger man på kunskap. Effekterna av den tillfälliga lagen från 2016 utvärderades inte av den parlamentariska migrationskommitté som 2020 föreslog förlängning av de mest väsentliga delarna av den tillfälliga lagen. Man tog inte hänsyn till den mängd remissförslag som pekade på negativa erfarenheter sedan 2016, och inte heller till forskning om exempelvis förutsättningarna för framgångsrik integration. Man visade heller inget intresse för all den erfarenhet som samlats genom civilsamhällets stora arbete.
Avhumaniseringens mekanismer
Hur kan en hel nation gå från ”öppna era hjärtan” och ”mitt Europa bygger inga murar” till att se det som en seger att avvisa så många flyktingar som möjligt? Hur kan det ena riksdagspartiet efter det andra tillåta sig – och tillåtas – blunda för alla konventioner om mänskliga rättigheter och barnkonventionen som Sverige undertecknat? Hur kommer det sig att inget av dessa partier blir bekymrade över den avhumanisering som pågår?
Aldrig tidigare har så många varit på flykt i världen, ca 80 miljoner. Under 2020 tvingades en ny människa per sekund till flykt inom sitt eget land. När Sverige var fattigt, under och efter andra världskriget, tog vi emot över 70 000 barn från Finland utan att det målades upp som en kris. Nu är vi rika. År 2020, när det kom 500 ensamkommande barn, säger M, Kd och SD att vi inte klarar att ta emot så många. En socialdemokratisk justitieminister har med stolthet berömt sig av att ha lagt fram ett förslag om den hårdaste migrationspolitiken på 40 år.Moderaterna föreslår att antalet kvotflyktingar måste minskas kraftig från 5 000 till 1 900.
Människovärdet ska numera mätas i pengar och i hur nyttig man är för Sverige. I nazityskland räknade man ut hur mycket en frisk tysk man och en frisk tysk kvinna var värda i mark. Mannen var mer värd, men kvinnan fick lite extra värde genom att hon kunde föda barn. Judar, romer, handikappade, utvecklingsstörda, psykiskt och fysiskt sjuka hade inget värde som kunde beräknas.
”Det finns trösklar i tiden, skriver Ivar-Lo Johansson i sin självbiografi. Man tar ett steg och är i ett nytt rum, med annan belysning, lägre eller högre i tak. Lättare eller svårare att andas. Jag tror att många tänker att vi just nu står i ett sådant ögonblick i svensk politik.” Det är Ola Larsmo som påminner oss i sin artikel i DN 2021-06-15 [7]. Han beskriver ett annat ögonblick då en tröskel passerades, den 22 februari 1939, under en av de otäckaste debatterna någonsin i svensk riksdag. De ord som muttrats blev då möjliga att säga högt. Just den dagen stod riksdagsledamöter upp och bekände sig till antisemitismen och önskade ”riktiga tyskar” i Sverige i stället för ”asiatiska judar”. Socialdemokrater och liberaler ville ha ”en positiv flyktingpolitik”. Bondeförbundet och högern var för en restriktiv flyktingpolitik och värjde sig mot generositet och humanitära synpunkter. En bondeförbundare uttryckte följande: ”… jag erkänner gärna, herr talman, utan att blygas, att idag är jag antisemit. Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam.”
Visst känner vi igen argumentationen om vilka som är riktiga svenskar som måste skyddas från påverkan av främmande grupper. Idag används inte ordet antisemit öppet, men främlingsfientlighet mot andra etniciteter än den ”svenska” finns ständigt närvarande. Det svenska språkbruket har förgrovats sedan 2015.
Brist på kunskap om brottslighet
När man talar om invandring måste man ha klart för sig att de flesta som kommer till Sverige är arbetskraftsinvandrare. Asylinvandring är en liten andel. År 2020 vara bara 12 procent (10 471) asylinvandrare av de 89 009 personer som fick uppehållstillstånd.
Flertalet invandrare och flyktingar har integrerats mycket väl i Sverige under även de årtionden då Sverige tagit emot många. Det som präglar de senaste åren är den ökande bostadsbristen och segregationen, vilket cementerat en fattigdom och ett utanförskap som kommit att bli alltmer etniskt färgat. Det är väl belagt i forskning att i länder med stora ekonomiska skillnader ökar brottsligheten även om landet har en god ekonomi.
En studie av brottsligheten med fokus på migration publicerades år 2021 [8]. Resultaten pekar på att det inte finns något entydigt eller starkt samband mellan andelen asylsökande eller andelen utlandsfödda och anmälda brott. När det gäller våldsbrott, som är en liten brottskategori, fanns ett samband när det gäller utlandsfödda men inte för gruppen asylsökande. När det gäller egendomsbrott och gatubrott saknas signifikant samband. Andra faktorer än migration har, enligt både svensk och internationell forskning, större effekter på brottsutveckling, såsom socioekonomiska faktorer, arbetslöshet och utbildningsnivå.
De nya flyktingarna har tillskrivits orsaker till och skuldbelagts för ett större och mera långsiktigt problem med utanförskap och kriminalitet. Gängkriminalitet, hedersvåld och islamistisk radikalisering har av många setts som ofrånkomliga följder av en alltför stor invandring. Flyktingmottagandets kostnader har framhållits som orsaker till skolproblem, vårdköer och bristande äldreomsorg. Men detta är effekter av en allmän nedrustning av välfärdssektorn till följd av stora skattesänkningar och borttagandet av viktiga skatter som fastighetsskatten, arvsskatten och förmögenhetsskatten. LO konstaterar i sin jämställdhetsutredning att de ekonomiska klyftorna beror på politiska beslut om skatter och transfereringar.
Flyktingar har också fått klä skott för de negativa konsekvenserna av EU:s fria rörlighet. De problem som kan uppstå i form av tiggande EU-migranter, svartjobbande arbetskraftsinvandrare och frustrerade arbetslösa invandrarungdomar skulle i huvudsak finnas kvar även om asylinvandringen ströps till noll.
I rädslan för att förlora väljarstöd har allt fler partier anpassat sig efter samma förklaringar. 2015 års flyktingar gjordes till gisslan och slagträ fastän de grundläggande problemen fanns redan innan de kom och inte försvann genom ”andrummet”. Anpassningarna skedde inte utan motstånd. På socialdemokraternas kongress 2017 fanns en kraftfull opposition mot den ”tillfälliga” lagen, men förskräckelsen efter terrordådet på Drottninggatan bidrog till att partiledningens hårda linje drevs igenom. Även senare har många viktiga personer inom både socialdemokratin och andra partier argumenterat för en mer human flyktingpolitik – men förgäves.
Majoritetsmissförståndet
Frågan är vilken opinion man anpassade sig till. Om alla tror att alla andra är emot flyktingar så faller man in i det. De största politiska organisationerna tycks vara inpyrda av detta majoritetsmissförstånd, medierna bygger på det genom ordval och frågeställningar, och för ”vanligt folk” har det med tiden blivit allt svårare att hävda den solidariska attityd som syntes så tydligt under hösten 2015. ”Hela Sverige skramlar” förbyttes till rädsla, och välkända debattörer kunde lättvindigt avfärda det kämpande civilsamhället som ”godhetsknarkare”. Med tiden krävdes det mod för att visa solidaritet och säga samma sak som ledande politiker sagt bara några år tidigare.
Ändå är vår erfarenhet, vi som är aktiva i flyktingfrågorna, att vi möts av mycket värme. Vi har alla erfarenheter av grannar som kommer med kläder och leksaker och som på olika sätt visar oss uppskattning. Hoten och hatet finns på nätet, medan vi snarare upplever skydd i vår närmiljö. Hur ofta får vi inte höra ”grabbarna som du hjälper är ju bra, det är de andra”. Och i ett personligt möte tycker de flesta vi möter att Sverige ska dra nytta av att ha kostat på så många ungdomar utbildningar. Många tror att man ”måste” vara negativ mot flyktingar. Då man berättar att man har en afghansk pojke boende hos sig förbyts attityden till nyfikenhet och stöd och ofta till erbjudanden om praktisk hjälp. Det kan gälla även grannar och arbetskamrater som säger sig rösta på SD.
Vem har vunnit på detta?
Ett främlingsfientligt parti har vunnit röster genom att spela på människors oro. Andra partier tävlar om den hårdaste flyktingpolitiken för att locka tillbaka väljare. Politiken grundas på myterna om skälen till invandring till Sverige: att man är ekonomisk flykting som vill utnyttja vår välfärdspolitik. All ny lagstiftning handlar om att minimera möjligheterna för flyktingar att få del av samhällets stöd. Socialtjänstlagen tolkas alltmer restriktivt.
Det som har hänt sammanfattas på ett avslöjande sätt av Kent Ekeroth, tidigare riksdagsledamot för Sverigedemokraterna: ”Det är få politiker som endast har varit i opposition som fått igenom så mycket som jag fått igenom, utan att sitta i regering. Det finns ingen som har lyckats med det tror jag, i Sveriges historia.” [9] Det Ekeroth syftar på är en motion som Sverigedemokraterna lade fram till riksdagen i oktober 2010. Där föreslås bland annat att tillfälliga uppehållstillstånd ska bli regel och att det skulle ställas hårda ekonomiska krav för familjeåterförening [10]. Motionen röstades ned av alla riksdagspartier utom SD. Tio år senare lägger en socialdemokratiskt ledd regering fram ett lagförslag med snarlikt innehåll och får det accepterat av riksdagen.
”Flyktingkrisen” banade väg för den politik som Sverigedemokraterna formulerat och som media och politiker från de flesta andra partier trummat igenom som ”nödvändig” och ansvarsfull. Men de politiska partiernas ansvar är inte att ge efter för det man tror att väljarna vill – det är att driva politik. Väljarna lyssnar på sina politiker. Om politikerna manar till solidaritet så lyssnar människor och fler ansluter sig till den linjen. Om politiker misstänkliggör flyktingar och betraktar dem som en börda ger de stöd åt den del av befolkningen som inte vill leva solidariskt. De tveksamma följer signalerna uppifrån.
Att riksdagen samtidigt (2020) antagit FN:s barnkonvention som lag är inget annat än dubbelmoral. Den nya lagen tillämpas inte om den står i strid med Sveriges önskan att minska asylinvandringen. Därmed är den inget annat än en rökridå, ett försök att visa på en humanitet som motsägs av praktiken.
Flyktingarna och krisen
”Flyktingkrisen” i Sverige har hanterats på ett sätt som drabbat både enskilda och samhället i stort. Sex år efter den stora flyktingvågen 2015 finns här tiotusentals människor som lever i limbo utan uppehållstillstånd och rättigheter, en underfinansierad myndighetsutövning som styrs av sinsemellan motsägande lagar, en alltmer spridd främlingsfientlighet och ett civilsamhälle där många tappat tilliten till det offentliga Sverige. För att komma till rätta med allt detta krävs en seriös utvärdering av hur det kunde gå så fel, och vad som finns att lära inför framtiden.
Det brådskar. Sveriges lagstiftning kan inte förhindra att antalet flyktingar i världen ökar. Människor flyr från krig, från klimatkatastrofer, från en tillvaro där våld och konflikter gör det omöjligt att överleva. Flyktinglägren i Grekland är överfulla. Turkiet använder flyktingarna som gisslan för att få pengar och andra fördelar från EU. Människor drunknar i Medelhavet. Belarus använder flyktingar som politiskt slagträ.
Detta är den verkliga krisen. Flyktingar är inte någonting som Sverige ska hantera för Sveriges bästa. Flyktingar är människor med rätt att behandlas i enlighet med den deklaration om mänskliga rättigheter som Sverige och större delen av världen har ställt sig bakom. Om tanken på människovärdet inte ska reduceras till tom retorik krävs en genomgripande diskussion om hur Sverige ska tillämpa människorättsdeklarationen. Endast så kan Sverige få en migrationslagstiftning som lever upp till de vackra mål man säger sig förespråka.
Sökord: Boken, Civilsamhället
Till Innehåll
Referenser
1. Sharialagar i Brunei. Svar på skriftlig fråga 2018/19:487 besvarad av utrikesminister Margot Wallström (S). Sveriges Riksdag 2019-04-16 www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svar-pa-skriftlig-fraga/sharialagar-i-brunei_H612487
2. Regeringen: Ny lagstiftning för färre asylsökande. SVT 2015-11-24 www.svt.se/nyheter/inrikes/regeringen-utokade-id-kontroller-vid-gransen
3. Sörlin, Sverker: KRIS! Från Estonia till corona. Bokförlaget Atlas 2020 bokforlagetatlas.se/bocker/kris-fran-estonia-till-corona/
4. Peo Hansen. Flyktingkrisen blev en ekonomisk framgång. Aftonbladet 2021-07-20 www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/lzwawL/flyktingkrisen-blev-en-ekonomisk-framgang
5. Nationell kvalitetsuppföljning med regionalt fokus. Asylärenden analysrapport 2016. Migrationsverket. Diarienr. 1.3.4-2016-181383
6. Nationell kvalitetsuppföljning med regionalt fokus. Asylärenden analysrapport 2017. Migrationsverket 2017-12-19. Diarienr. 1.3.4-2017-125150
7. Ola Larsmo: Så gick det till när den öppna antisemitismen tog sig in i Sveriges riksdag. DN 2021-06-21 www.dn.se/kultur/sa-gick-det-till-nar-den-oppna-antisemitismen-tog-sig-in-i-sveriges-riksdag/
8. Ett samhällsperspektiv på brottslighet, en studie med fokus på migration. Kriminalvården Norrköping 2021 www.kriminalvarden.se/om-kriminalvarden/publikationer/forskningsrapporter/
9. Arvet efter Kent Ekeroth. En dokumentär från 2018 av Erik Hedtjärn. SR 2021-06-06 sverigesradio.se/avsnitt/arvet-efter-sverigedemokraternas-mest-kanda-politiker-kent-ekeroth-p1-dokumentar
10. Begränsande av asyl- och anhöriginvandringen. Motion 2010/11:Sf385 av Jimmie Åkesson m.fl. (SD) www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/begransande-av-asyl–och-anhoriginvandringen_GY02Sf385
