1.3. En advokats iakttagelser 2015 – 2020

Det som för fem år sen var extremt, har nu normaliserats.

2015 var året då ovanligt många flyktingar gav sig ut på den livsfarliga resan över Medelhavet. Året då familjer separerades i fruktan och förtvivlan när pengarna bara räckte för att smuggla en person, familjer separerades under flykten, och resten av familjen dog under resan. Året då vågorna förde med sig döda barn till medelhavsländernas stränder. Men vi såg det inte som deras kris. Det var inte flyktingarnas kris. Det var vår egen.

Författare: Emilie Hillert. Version juli 2021. En kortare version finns i Ordfront Magasin nr 3-2021.

I ett svagt ögonblick drog svenska politiker i nödbromsen. Det var startskottet för en ond nedåtgående spiral. Lagar ändrades, regler inskränktes, tolkningar blev mer restriktiva. Inte sakta, men säkert urholkades rättssäkerheten. Lika fall bedömdes inte lika. Förutsebarheten lyste med sin frånvaro. Asylsystemet blev snarast ett lotteri.

Vi har i skrivandes stund det lägsta antalet asylsökande på 20 år. Trots det är politikernas retorik fast i samma skräckscenario som målades upp 2015. Det som då var extremt är idag normalt. Det som då var normalt avfärdas idag som extremt. Trots att vi nått botten när det gäller medmänsklighet och solidaritet fortsätter de politiska utspelen oförändrade.

Och om och om och om igen så är det barnen, ungdomarna, flyktingarna, som betalar priset.

Sverige har sedan länge slagit sig för bröstet av stolthet för att vi anser oss föra en generös flyktingpolitik och ha ett rättssäkert asylsystem. ”Öppna era hjärtan” sa dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal 2014. Han vädjade till det svenska folket att välkomna de flyktingströmmar som förväntades komma de närmsta åren.

2015 kom oväntat många asylsökande till Sverige. ”Mitt Europa bygger inte murar” sade statsminister Stefan Löfvén vid en manifestation för flyktingar i september 2015. ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor” sade han explicit.

Några få månader senare var krisen ett faktum. Den 24 november 2015 är ett datum som för alltid etsat sig fast i våra minnen. Dagen då regeringen drog i nödbromsen och deklarerade att en ny tillfällig lag skulle införas för dem som sökte asyl. En tillfällig lag påstods det, men vi var många som redan då förstod att den nya lagen var här för att stanna. I stället för ”den tillfälliga lagen” som Regeringen försökte sälja in den som, så kom den bland oss att kallas begränsningslagen. För det var just vad den gjorde, den begränsade möjligheterna till uppehållstillstånd.

Ett lapptäcke av undermålig lagstiftning

I jämförelse med tidigare lagstiftning, som var resultatet av ett långt och omfattande reformarbete, kom den nya lagen till i rekordfart. Ett snabbt lagstiftningsarbete, korta snabba förarbeten, yttranden från remissinstanser som lämnades utan åtgärd, resulterade i en lag som lämnade mycket att önska. Den var bristfällig, otydlig och lämnade många frågeställningar öppna.

Det stod snart klart att juridik och politik kommit att bli närmare förknippat än någonsin förr. Detta utifrån att de politiska svängningarna fick genomslag i lagstiftningen orimligt fort. Det verkade inte finnas någon tid för eftertanke eller ordentliga analyser.

Sedan november 2015 har vi fått ny lagstiftning på migrationsrättens område i princip varje år. Vi har sett politikerna skapa ett lapptäcke av olika lagar och regler som gör det svårt för den mest välinsatte att förstå och förutse vad som gäller.

Parallellt med detta har vi sett Migrationsverket bli allt mer restriktiva i sina bedömningar. Som exempel kan nämnas att rättsliga ställningstaganden har ändrats till det sämre för sökandena, utan att detta föranletts av någon lagändring eller annan legitim grund.

Ett konkret exempel på detta är Migrationsverkets rättsliga ställningstagande från 2017 avseende kravet på ordnat mottagande för att kunna utvisa barn, och som gjort det i princip omöjligt för barn att beviljas uppehållstillstånd på grund av praktiskt verkställighetshinder bland annat eftersom det ställer orimligt höga krav på bevisning.

Brister i alla led

Under de senaste åren har vi allt oftare sett Migrationsverket brista i sin myndighetsutövning. De brister i sin utredningsskyldighet. Det ges inte tillräckligt mycket tid vid asylutredningar. Frågeställningar utreds inte på ett tillfredsställande sätt. Frågor vid muntliga utredningar ställs inte i kronologisk ordning. Följdfrågor ställs inte när så behövs. Protokoll från asylutredningar innehåller stavfel, syftningsfel och ofullständiga meningar. Ingen annan myndighet skulle kunna fortsätta på detta sätt.

Vi har bevittnat tolkar brista i utförandet av sitt uppdrag. Trots att de har svårt att förstå sökanden säger de inte till. Trots att det talas olika dialekter eller till och med språk avbryter de inte utredningarna. Trots att de inte behärskar den terminologi som krävs så fortsätter de sitt arbete. Samtalen ska genomföras till varje pris. Ingen domstol skulle acceptera genomförandet av utredningar och rättegångar med tolkning på detta sätt.

Vi har sett offentliga biträden brista i utförandet av sina uppdrag. Personer som saknar utbildning, erfarenhet och kompetens har åtagit sig uppdrag som de inte behärskar. Asylsökanden har fått offentliga biträden som inte kallar till möten, inte svarar i telefon, inte går igenom protokollen i enlighet med åtagandet, inte skriver erforderliga inlagor eller framför nödvändig argumentation, inte åberopar landinformation och inte hjälper sökandena med bevisning. På inget annat område skulle detta agerande accepteras av offentliga biträden.

Samtidigt har kraven på de asylsökande ökat lavinartat, utan stöd i lag eller på annan saklig grund. Det som tidigare räckte, räcker inte längre. Det som tidigare var tillräckligt, är inte längre det. Någon som tidigare skulle ha bedömts vara trovärdig, bedöms inte längre vara det. Enskilda handläggare inför egna kriterier för sin bedömning, och lägger dem till grund för ett avslagsbeslut. Ingenting är som det var tidigare, och allt är förändrat till det sämre.

Alla dessa pusselbitar bidrog till att rättssäkerheten för de asylsökande urholkades. I klartext innebar det att personer som var berättigade till asyl nekades det. Systemet fallerade. Enormt långa väntetider gjorde att asylsökande barn hann bli vuxna. Ogrundade åldersuppskrivningar gjorde att barnen tillskrevs en högre ålder än sin egen. Medicinska åldersutredningar som saknade erforderligt vetenskapligt stöd genomfördes. Listan för vad vi utsatte de ensamkommande barnen för kan göras lång, och tillsammans utmynnade det i att många unga asylsökande hamnade i kläm.

Liv slagna i spillror

Vi har sett ensamkommande barn förlora alla sina rättigheter över en natt, bara för att de blev uppskrivna i ålder. Som ensamkommande barn har man rätt till boende via kommunen, dvs. i socialtjänstens försorg, men det förlorar man när man påstås vara 18 år. Bor man fram tills dess i ett familjehem försvinner den rätteb. När ansvaret för boendet flyttas från kommunen till Migrationsverket innebär det för de allra flesta också att man rycks upp från sitt liv för att flyttas till en förläggning någon annanstans, allt som oftast långt från det som har blivit ens hemort. Man förlorar därmed alla de kontakter man lyckats skapa och det liv som man har byggt upp. Allt som är bekant och invant och känt för barnet tar vi ifrån det på vår påhittade 18-årsdag. Vi rycker upp hen från den nya familjen, klasskamraterna, lagkamraterna och de sociala nätverken. Migrationsverkets ogrundade påståenden om att man är 18 har slagit många barns liv i spillror under de senaste åren.

Den så kallade nya gymnasielagen

Efter omfattande påtryckningar från civilsamhället infördes en liten ventil för några av dem som hamnat i kläm då en ny möjlighet infördes för uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Den har kommit att kallas för den nya gymnasielagen, men är i själva verket endast en paragraf. Den var traditionsenligt alldeles för snabbt framarbetad, och förarbetena undermåliga. I remissvar riktade domstolarna allvarlig kritik mot lagförslaget. Bland mycket annat uttalades att konsekvenserna var svåra att överblicka. Lagrådet uttalade att det ”delar den bedömningen, och anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Trots det röstades den igenom av politikerna.

Den aktuella paragrafen gällde bara i tre månader. En omfattande lista av kriterier infördes, vilken exkluderade fler ungdomar än den inkluderade. Det fanns anledning att ifrågasätta syftet med i princip alla kraven på listan. Särskilt då de flesta var sådana som låg utanför den sökandes kontroll. Därtill var innebörden av flera krav oklar, och tolkningsutrymmet alldeles för stort. Den var helt enkelt behäftad med allvarliga brister.

Dessutom uppkom ett stort antal svåra handläggningsfrågor. Vilken instans skulle bedöma ansökningarna? Skulle målen i migrationsdomstolarna återförvisas till Migrationsverket? I vilken ordning skulle grunderna prövas? Sammanfattningsvis kan det konstateras att det rådde stor förvirring under de veckor som följde efter att den börjat gälla.

Kort efter ikraftträdandet vägrade två av migrationsdomstolarna att tillämpa den, på olika grunder. Migrationsdomstolen i Malmö gjorde en så kallad lagprövning och fann därvid att bristerna i lagstiftningsarbetet avseende ”… det slutliga lagförslaget såvitt avser identitetsfrågan är sådana att stadgad ordning får anses ha åsidosatts i ett väsentligt hänseende vid lagens tillkomst”. Migrationsdomstolen i Stockholm ansåg i stället att lagstiftningen inte var förenlig med EU-rätten och att den stod i strid med för Sverige bindande överordnade förpliktelser. Domstolarnas agerande ledde till att Migrationsverket på eget initiativ pausade alla ansökningar i avvaktan på vidare besked.

Återigen hamnade ungdomarna som lagen skulle rädda i kläm. Det var ett krig mellan juridik och politik, den dömande maken och den lagstiftande. Och det var ett krig som ungdomarna betalde priset för. Priset i form av ny ovisshet, psykiskt lidande, väntan på obestämd tid, förlorat hopp om en räddning. Ja, även denna lista kan göras lång.

Så småningom satte Migrationsöverdomstolen ner foten, och gav paragrafen grönt ljus. Och några ungdomar lyckades ändå beviljas uppehållstillstånd. Bara för att finna sig själva i nästa steg i lotteriet, eftersom Migrationsverkets myndighetsutövning är allt annat än förutsebar och vid varje förlängningsansökan har nya grunder för avslag införts. Det har till exempel sent om sider införts riktlinjer kring vilka gymnasieutbildningar som krävs för att godkännas, trots att det inte fanns när ungdomarna från början valde sin utbildning. Detta utöver det redan från början omöjliga kravet på ordnad försörjning inom sex månader från studenten, vilket i praktiken gavs innebörden att man skulle ha en tillsvidareanställning eller en anställning på minst två år.

Det är viktigt att ha med sig att kraven för permanent uppehållstillstånd för den som fått uppehållstillstånd för gymnasiestudier är en blandning av vad som krävs för andra grupper i systemet. Det är en mix av de regler som gäller för t.ex. flyktingar, de som har uppehållstillstånd för arbete, och de kriterier som införts för gymnasieungdomarna specifikt. Man har helt enkelt tagit kriterier från flera olika delar av systemet och slagit ihop dem, och sedan har man lagt allt detta på gymnasieungdomarnas axlar.

Barnkonventionen ett slag i luften

Utöver detta har vi gång på gång bevittnat hur Migrationsverket tolkar lagar och regler och Migrationsöverdomstolens domar så restriktivt eller extensivt som möjligt, alltid med utgången att det blir så svårt som möjligt för den enskilde att beviljas uppehållstillstånd. Juridik och politik har aldrig tidigare varit så nära sammanflätat, och det är uppenbart att de politiska vindar som blåser även påverkar Migrationsverkets praktiska myndighetsutövning.

Den 1 januari 2020 blev Barnkonventionen lag. Många var det som hoppades på förändring. Många var det vars lycka blev kortvarig och fallet hårt när det snart uppdagades att Migrationsverket inte ändrade sina rutiner eller bedömningar avseende barn på något sätt.

I rakt motsatt riktning meddelar Migrationsverket våren 2020 ett nytt rättsligt ställningstagande avseende barn som åberopar praktiska verkställighetshinder, dvs. hinder mot utvisning, bestående i avsaknad av ordnat mottagande i hemlandet. Migrationsverkets interna instruktioner sedan dess är att om barnet kommer att hinna fylla 18 år innan utvisningsbeslutet preskriberas så ska de inte beviljas uppehållstillstånd i Sverige.

Hur barnet ska behandlas rent rättsligt beror på hur gammalt barnet är. Migrationsverket uttalar att utgångspunkten ska vara att den sökande beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i tolv månader, men samtidigt får ett beslut om utvisning, som sedan inte ska verkställas förrän barnet fyllt 18 år. Men om barnet är t.ex. 17,5 år ska det i stället meddelas ett beslut om utvisning och samtidigt ett beslut om inhibition med följden att beslutet om utvisning inte verkställs förrän barnet fyllt 18 år. Det kan ifrågasättas om denna ordning är förenlig med Barnkonventionen som tydligt deklarerar att med barn avses varje människa under 18 års ålder, och således inte öppnar upp för olika behandling av barn beroende på ålder.

Nutid

De senaste åren har det blivit tydligt att vi har ett asylsystem som inte är rättssäkert. Lika fall bedöms inte lika. Man tycks leta grunder för avslag. Det saknas förutsebarhet. Asylsystemet har blivit ett lotteri.

Så vad gör politikerna? Vid det här laget har de ju fått det andrum som de påstods efterfråga 2015. De har hunnit förlänga den så kallade tillfälliga lagen, och de har infört ett reformarbete för en ny migrationslag som har mer gemensamt med den tillfälliga lagen än den ursprungliga. Har de hunnit hämta andan, sansat sig, och fått tillbaka tron på, och retoriken kring, att svenska folket ska öppna sina hjärtan i ett Europa som inte bygger murar?

Nej inte alls. År 2020 hade vi det lägsta antalet asylsökande på 20 år. Vi är extremt långt från det antal som kom år 2015 och den situation som rådde då. Trots det är politikerna fast i samma uppmålade skräckscenario som då. De använder samma motiveringar för att ytterligare krympa möjligheterna till uppehållstillstånd i Sverige, trots att gränsen för vad som kan kallas tillvaratagandet av mänskliga rättigheter och medmänsklighet sedan länge är passerad. Det tycks pågå någon slags kapplöpning om att vara mest restriktiv mot flyktingar.

Under 2020 har omfattande åtgärder vidtagits för att lindra konsekvenserna av Covid-19 och det mänskliga lidandet. Lagar och regler har ändrats, lättnader har införts, pengar har skjutits till. För alla utom flyktingarna. Trots att arbetslösheten skjuter i höjden i allmänhet, och bland unga i synnerhet, kvarstår kravet på att gymnasieungdomarna måste få en fast anställning inom 6 månader från studenten. Lyckas de får de permanent uppehållstillstånd. Misslyckas de, till exempel på grund av den sedvanliga provanställningen om 6 månader, utvisas de och tvingas lämna Sverige för gott. Så i stället för att ta vara på vår investering, och de ungdomar som kan tjäna Sverige framöver, så väljer vi att utvisa dem om de inte får tillsvidareanställning inom sex månader från studenten.

Vad säger då politikerna i denna fråga? Jo, Morgan Johansson menar att gymnasieungdomarna borde ha förberett sig lite tidigare. Hur då frågar man sig? De har inte stiftat den undermåliga lagen, så vad skulle de ha gjort åt de orimliga kraven? Hur menar han att de skulle ha förberett sig på Covid-19:s intåg, när såväl stater som myndigheter står handfallna inför pandemins konsekvenser? Menar han att det är gymnasieungdomarnas fel att stat och regioner tillämpar provanställningar och turordningsköer, och således inte duger som arbetsgivare för att undgå utvisning? Det är på inget sätt rimligt att beskylla gymnasieungdomarna för det vi nu utsätter dem för.

Politikernas utspel utifrån ett påstått skräckscenario

Nyligen kom regeringen med ett förslag om att HBTQ-personer som har beviljats asyl i Sverige ska få återförenas med sina familjemedlemmar. En liten glimt av medmänsklighet spreds för första gången på länge. Moderaterna var dock snabba med att avfärda förslaget. ”Det här förslaget innebär att man drastiskt vill öka invandringen” uppgav Maria Malmer Stenergard och uppgav även att ”De [Socialdemokraterna] går i motsatt riktning och vill kasta tillbaka Sverige till migrationskrisen 2015, då vi hade svårt att ta emot alla som kom hit”.

Hur då? frågar man sig. 2020 hade vi knappt 13 000 asylsökande i Sverige. Även om alla dessa skulle varit HBTQ-personer och alla skulle beviljas asyl, och även om alla har familjemedlemmar, så är det direkt omöjligt att komma upp i de drygt 160 000 som utlöste situationen 2015.

Maria Malmer Stenergards retorik är skrämmande lik den gamla busringningen som ”Hassan” gjorde på 90-talet om att det skulle komma ”10 000 tyska bögar”. Men till skillnad mot Hassan-gängets påhitt som bjöd på ett gott skratt, så finns det ingen anledning till glädje kring Moderaternas uttalanden.

Men det är så det har blivit. Det har skett en gradvis förskjutning. Den lag som infördes som ”tillfällig” kom att förlängas och permanentas. Den nya lagstiftningen har mycket mer gemensamt med den tillfälliga lagen än den ursprungliga. Allt som över huvud taget vittnar om ett visst mått av medmänsklighet tycks få för svagt stöd för att röstas igenom. Det som för fem år sen var extremt, har nu normaliserats. Det som för fem år sedan var normalt, kallas idag extremt. Och återigen är det barnen, ungdomarna, flyktingarna som betalar priset.

Sökord: Boken, Civilsamhället, Bristande rättssäkerhet

Till Innehåll