Om man vill skapa en flyktingkris så har Migrationsverket lyckats väl. Detta blir en artikel om Sverige som ett delat land – ett land med en statlig myndighet som närmast har en kolonial inställning till landsbygd och glesbygd – bygder som fortfarande försörjer Sverige genom sina naturtillgångar. Det blir också en berättelse om hur regering och Migrationsverket är fångade av privatiseringen, och om brist på styrning och sammanhållning.
Författare: Carin Flemström. Manus juli 2021.
Det finns en systematik i hur en statlig myndighet som Migrationsverket behandlar glesbygds- och avfolkningskommuner. Här ges två exempel, båda med socialdemokratiska kommunstyrelseordförande, och även en jämförelse med behandlingen av storstadskommunen Haninge.
Först intervjuas Eva-Leena Johansson, kommunstyrelsens ordförande i Ljusnarsbergs kommun i norra delen av Örebro län. Kommunen har på 70 år minskat från nästan 12 000 invånare till 4 700.
Malin Svanholm är kommunstyrelsens ordförande i kommunstyrelsen i Kramfors kommun i Ångermanland med cirka 18 000 invånare. Här återges kommunstyrelsens yttrande över Migrationsverkets nedläggning av verksamheten i kommunen.
Jag avslutar med att berätta något om hur flyktingarna togs om hand i en stor storstadskommun, Haninge.
Ljusnarsbergs kommun – ett övergrepp
Ewa-Leena Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande:
”Vår kommun är en avfolkningskommun och en av de utpekade kommunerna med en socioekonomiskt utsatt situation. Staten har lämnat de små orterna och man kan undra över vad den populära devisen ’hela Sverige ska leva’ verkligen innebär. Ljusnarsberg hade inte något avtal om mottagande av flyktingar år 2015.
Trots detta var vi beredda att utifrån våra förutsättningar bidra till ett värdigt och humant flyktingmottagande då inströmningen till Sverige pågick. Vi hade alla grundförutsättningar för att ordna ett gott mottagande. Det fanns bostäder, det fanns en skola med ett visst utrymme för nya elever, ett civilsamhälle som verkligen vill stödja och välkomna nya medborgare, barn/elever som ville ha nya vänner, en församling som gjorde allt de kunde för att möta upp alla flyktingar, bildningsförbund som ville skapa mötesplatser mm.
Hösten 2014 köpte ett företag från södra Sverige ett flertal flerfamiljsfastigheter i Ställdalen, som har knappt 400 invånare. Vid årsskiftet 2014/2015 valde Migrationsverket att ingå ett avtal med företaget om 60 platser för mottagande av kvotflyktingar som sedan skulle vidareplaceras i andra kommuner. Kommunen fick informationen att vi inte skulle bli berörda på något sätt utan detta skulle skötas helt och hållet mellan Migrationsverket och företaget. Då flyktinginströmningen ganska snabbt ökade i omfattning ändrades detta förhållande över huvudet på oss i kommunen. Företagaren hade köpt såväl tomma lägenheter som ett hotell, varför de nästan 1 200 platser för asylsökande som inrättades i vår kommun till huvuddelen kom att inrättas i Ställdalen. Migrationsverket bestämde vidare att boendena i Ljusnarsbergs kommun var ankomstboende, dvs. att man visste väldigt lite vilka grupper som hänvisades till Ställdalen.
Till den lilla orten Ställdalen slussades människor i bussar som kom på dygnets alla timmar. Enligt uppgift skulle dessa flyktingar snabbt slussas vidare till andra kommuner. För varje vecka fick kommunen informationen att antalet platser ytterligare utökats med något hundratal platser.
Då platserna snabbt var uppfyllda och vidareslussningen inte fungerade räknade man i stället på hur stor yta varje flykting skulle få, det blev endast tre kvadratmeter per person. På så sätt kunde man fylla på med många sängar i varje lägenhet. Det fanns ofta ingen tolk på plats, utan man hänvisades till att resa till andra orter för att få information om sitt asylärende. Det var väldigt dålig ordning, ingen mat som man var van vid. Främst för barnen blev det ett bekymmer.
Många dagar av ovisshet ledde till upprorsstämning bland flyktingarna. Man genomförde sittstrejker för att markera den inhumana behandlingen och den stämningen smittades också av sig ute i samhället. Konflikterna var många under denna tid.
Kommunen, som initialt inte skulle få något ansvar för mottagningen, kom snart att ha mer än fullt upp att göra. Det kom ensamkommande i hundratal, alltså barn som måste få en god man utsedd samt placeras hos någon familj. Alla barn som fastnade i kommunen skulle ha sin skolgång uppstartad så skolan fylldes på med 50 procent nya elever som inte kunde ett ord svenska. Personalen i förskola och skola uträttade underverk på den korta tid de fick på sig att iordningsställa allt.
De första månaderna ansträngde sig alla ”svenska” barn för att vara nya vänner. Då dessa potentiella vänner bytts ut för xx gång i ordningen orkade inte barnen försöka skapa fler relationer utan började distansera sig. Flyktingbarnen blir ju i alla fall inte kvar hos oss, och att samla in eller skänka saker till vänner som sen försvinner blir helt ointressant. En horribel och inhuman hantering för alla inblandade barn!
För en liten ort som Ställdalen var det som skedde förödande. Självklart pekades vårt parti ut som syndabocken. Lösningen ansåg man låg hos kommunens politiker som skulle ”satt stopp” för detta mottagande av flyktingar som man avtalat om. Inför valet gav SD som vallöfte att de skulle se till att ingångna avtal om flyktingmottagandet i kommunen skulle sägas upp. I valdistriktet Ställdalen blev SD 10 procent större än oss socialdemokrater, som traditionellt alltid varit stora i kommunen. Totalt i kommunvalet fick vi fler röster än förra valet, vilket jag är glad och stolt över.
Om de 163 000 flyktingarna hade fördelats utifrån kommunstorlek skulle vi fått tre flyktingar och Stockholm 15 000. På en fråga till en besökande minister blev svaret att det skulle blivit för dyrt att ha mottagandet i Stockholm. Jag förstår problematiken, men min utgångspunkt är att vid flyktingmottande måste alla hjälpas åt. Om Sverige tar emot flyktingar så ska det ske på ett ordnat sätt där alla kommuner, utifrån förutsättningar, ska bidra till ett humant och värdigt mottagande med tydliga regelverk.
Min roll är att företräda och försvara mina medborgare för de övergrepp som begås även om det inte varit populärt. Framtidens flyktingmottagande måste inkludera alla parter – även medborgarna. Om vi haft ett ordnat mottagande i kommunens regi med de frikostiga ersättningar som privata aktörer fick hade vi kunnat göra mycket gott för alla, både för dem som redan bodde i kommunen och för dem som kom som flyktingar.”
I Kramfors fick kommunen läsa om sin framtid i tidningen
Malin Svanholm (S), kommunstyrelsens ordförande:
”Yttrande KS 2021/252 av Kommunstyrelsen i Kramfors 2021-05-17, när man fått läsa i pressen att Migrationsverket lägger ner sin verksamhet i kommunen och flyttar de asylsökande.
Kramfors kommun anser att Migrationsverket grovt åsidosatt sin skyldighet att samråda med berörda parter, men också att myndighetens lägesbeskrivning och konsekvensanalys är ensidig och otillräcklig.
Kramfors kommun informerades om planerna på att avveckla verksamheten i Kramfors i princip samtidigt som nyheten kommunicerades externt. Ett ansvarsfullt samrådsförfarande borde ha initierats i god tid och kännetecknats av en ambition och vilja att diskutera problem och lösningar på ett seriöst sätt. Att samråda när alla beslut i praktiken redan är fattade är det motsatta.
Lägesbeskrivningen och konsekvensanalysen beskriver konsekvenser för Migrationsverkets egen verksamhet, men underlaget ger inga svar på hur myndigheten analyserat och värderat konsekvenserna för regionen, kommunen och de berörda människorna.
Att Migrationsverket anser att ett underlag på fyra sidor utgör ett tillräckligt underlag för ett beslut som enligt förslaget påverkar 24 anställda medarbetare och 547 individer, varav 444 i Migrationsverkets boenden, 99 i eget boende och 4 ensamkommande barn, är näst intill obegripligt.
Kramfors kommun har tagit ett stort nationellt ansvar under hela den senaste flyktingvågen, och kommunen gjorde detsamma under 90-talets flyktingvåg. Kommunen har bistått med bra bostäder, de flesta centralt belägna med närhet till tåg och andra kommunikationer. Kommunen har kraftigt utökat sin verksamhet inom främst skola och barnomsorg, men även när det gäller t.ex. utredningsresurser inom individ- och familjeomsorg. Vi har ett aktivt arbetsmarknadsarbete med SFI, extratjänster, praktikplatser och matchningsaktiviteter.
De ideella krafterna runtom i kommunen har på ett fantastiskt sätt tagit sig an utmaningen att få de nyanlända, oavsett om de är i asylprocess eller integrationsfas, att känna sig välkomna. Det har organiserats s.k. ”svenskprat” under lång tid och föreningslivet har stundtals slagit knut på sig själv för att överbrygga kulturkrockar och öppna upp sina verksamheter.
När verksamheten nådde sin peak var cirka 10 procent av kommunens medborgare nyanlända i någon fas. Det finns fler kommuner i Sverige som kan bidra med motsvarande berättelse men en sak som är unik med situationen i Kramfors är att friktionen med det etablerade samhället varit mycket liten.
I vissa kommuner har ett stort mottagande lett till att högerextrema krafter har vuxit till i styrka och numerärt, men så är inte fallet i Kramfors. De etablerade partierna i kommunfullmäktige har stått enade och den politiska diskussionen har mest handlat om att förbättra mottagande och integration, inte det motsatta som vi ser på andra håll.
Vår egen analys av ovanstående är att Kramfors kommun, som minskat sin befolkning mest av alla kommuner i Sverige sedan 1950, har en djupt rotad längtan efter ett trendbrott. Det har lett till en generös och öppen attityd, trots bruksortstraditioner, som gör att Kramfors är en välkomnande kommun med ett stort hjärta.
Sätter man in ovanstående i den nationella kontexten där det allt oftare uttrycks att hela Sverige ska leva, och att det behövs statlig närvaro i alla delar av landet, så blir detta ytterligare ett sorgligt exempel på att våra svenska myndigheter har ett allt för långtgående självbestämmande. Den statliga närvaron i Kramfors har minskat kraftigt över tid, och listan över verksamheter som lagts ner eller flyttat kan göras pinsamt lång.
Kramfors kommun har dessutom pekats ut som en av trettiotalet kommuner i Sverige med särskilt socioekonomiskt utsatt läge och kommunen har även tidigare varit involverade i olika former av strukturstöd. Kommunakuten och bostadsakuten är två tidiga exempel. En annan konsekvens av det stora mottagandet var att kommunen redovisade ekonomiska underskott 2018 och 2019. Staten diskuterar olika kompensatoriska åtgärder för detta.
Regering och riksdag har en agenda och ett budskap som för kommuner som Kramfors ofta handlar om bidrag och stöd. Det vi i stället skulle behöva är en regionalpolitik värd namnet, och strategiska beslut som utgår från nationella behov men också från de lokala och regionala styrkeområden som finns.
Vår uppfattning är att asyl- och integrationsprocessen är ett sådant styrkeområde för Kramfors.”
Storstadskommunen Haninge bemöttes mer respektfullt
Denna artikel tillkom efter ett samtal med Ewa-Leena Johansson. Jag blev helt tagen av detta övergrepp från en statlig myndighet mot en liten kommun i avfolkningsbygd. Själv aktiv socialdemokrat i storstadskommunen Haninge kan jag konstatera att något sådant aldrig skulle kunna förekomma mot oss, även om vi ibland kan tycka att centrala myndigheter kunde vara mer lyhörda.
Jag sitter i vårt hus i Näsåker i vackra Ådalen och skriver. Ett landskap som försörjer Sverige med el och timmer, men som får mycket lite tillbaka. I tidningen Ångermanland 2021-05-17 efterfrågar S-kvinnorna i Härnösand barnperspektivet när Migrationsverket stänger boendena i Kramfors och familjer ska ryckas upp ur den trygghet de börjat skapa sig. Nyligen skedde samma sak i Junsele några mil norr om Näsåker.
Det är inte bara flyktingarna som far illa när de skjutsas runt som varor, utan även de aktuella kommunernas hela organisation och ekonomi samt särskilt de ortsbor som engagerat sig.
Man får lätt ett intryck av att så här måste det gå till, att den för Sverige krisartade stora flyktinginvandringen 2015 måste fortsätta att skapa nya kriser. Men nog går det att organisera flyktingmottagandet på ett sätt som inte leder till en ond krisspiral. Jag hämtar mina tankar från min bosättningskommun, Haninge med sina 93 000 invånare belägen söder om Stockholm.
2015 öppnade kommunen på Migrationsverkets vädjan två transitboenden om sammanlagt 200 platser. Dit kom flyktingar direkt vid ankomsten till Sverige för att sedan slussas vidare. Civilförsvaret fick ansvar för att organisera bemanningen av frivilliga. Som mest var vi 800 personer på listan.
De första flyktingarna fick stanna lite längre. Vi hann bekanta oss med dem, bjöd hem dem, ordnade utflykter och organiserade svenska-undervisning. Gåvorna från befolkningen var många och klädförrådet omfattande. Framför allt de manliga flyktingarna började fråga om jobb: ”Finns det någon bilverkstad i närheten, jag är mekaniker?”, eller: ”Jag är guldsmed, känner du någon jag kan jobba hos?” Det senare skulle ha kunnat bli verklighet. Jag ringde en smyckedesigner som behövde en guldsmed och mannen kunde komma direkt. Jag satte upp mig på närmaste arbetspass, men när jag kom till boendet så var det helt nya flyktingar där. Migrationsverket hade bussat de andra vidare till en plats där de ska utredas, för att sedan vid beviljat uppehållstillstånd flyttas till ytterligare en plats.
I Tyskland fördelas flyktingarna direkt utifrån ortens ekonomiska bärkraft/arbetsmarknad, och där stannar man genom hela processen.
Varför vänder man sig inte till kommunerna såsom man gjorde i Haninge? Varför låta privata tjäna pengar på en verksamhet som sedan ändå bärs upp av kommunen? Haninge har givetvis tagit emot kvotflyktingar, men det har inte varit lätt att ordna bostäder. Kommunen har byggt modulhus i stor mängd och det lilla kommunala bostadsföretaget har skaffat fram bostäder. Det har fungerat när kommunen fått vara avtalande part fullt ut.
Kommunen kan också samordna och uppmuntra till privat uthyrning. I det lilla skärgårdssamhället Dalarö bestämde vi oss för att dela ansvaret med miljonprogramområdena. Vi kan hyra ut Attefallsstugor, rum eller hela hus, som när vi hyr ut till turister, men till lägre kostnad då hela inkomsten inte behöver tjänas in under någon sommarmånad. Sällan har väl en socialnämnd blivit uppvaktad av ordförande för företagarföreningen, villaägarna, sportklubben, båtklubben m.fl. med en önskan om att få samarbeta med kommunen om flyktingmottagande. Omräknat till Stockholms folkmängd hade det motsvarat nästan 10 000 bostäder.
Det blev inte så mycket uthyrt, för kommunen tröttnade på att ha kontakt med en massa små uthyrare utan ville blockförhyra. Med tiden inriktades intresset alltmer till de ensamkommande ungdomar som genom ett närbeläget HVB-hem utgjorde 20 procent av årskurs 8 och 9 i Dalarö skola.
Det utvecklades en trygghet i att vi själva hade kontroll över situationen, att det fanns personer lokalt som tar ansvar. När ett HVB-hem med elva platser skulle inrättas mitt i byn kom bara tre yttranden från grannar. Samtliga handlade om Dalarös eviga problem – brist på parkeringsplatser. Ett boendeförslag i Tungelsta, en annan kommundel i Haninge, möttes av 120 arga yttranden över planförslaget.
I november 1944 kom 5 000 baltflyktingar till Dalarö i skrangliga båtar. På ett seminarium med Dalarö för integration under Skärgårdsdagen 2017 tittade vi ut över Dalarö ström medan Berit, 85 år, berättade om sin far som fiskat upp döda i vattnet. Barbro, byns damfrisörska, berättade om hur hon stod i hamnen med en 5-årig flicka som pekade ut över vattnet och sa: ”Mamma, pappa”. Men den båten kom aldrig. Barbro grät då hon berättade.
Det är verkligen en onödig flyktingkris som statliga myndigheter har ställt till med. Här finns berättelser från tre kommuner med socialdemokratisk ledning, dessutom ledda av kvinnor. Det går inte att skylla på att det är partipolitik som ligger bakom vare sig kritiken mot de statliga myndigheterna eller då man är tämligen nöjd.
Sökord: Boken, Det officiella Sverige, Civilsamhället
Till Innehåll
Se även
Brunsson K. Ett kort besök i Sunne. I: Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände? En antologi om människor på flykt. Red. Elsrud T, Gruber S, Lundberg A. Linköpings universitet 2021 http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1554725/FULLTEXT02.pdf
Ljusnarsberg har flest flyktingar per invånare. SVT 2015-10-14 www.svt.se/nyheter/inrikes/ljusnarsbergs-har-flest-flyktingar-per-invanare
Ljusnarsberg tog emot flest flyktingar – så gick det sedan. DN 2019-01-15 www.dn.se/nyheter/sverige/ljusnarsberg-tog-emot-flest-flyktingar-sa-gick-det-sedan/
Undermåligt samråd och bristande regionpolitik präglar Migrationsverkets beslut. Pressmeddelande, Kramfors kommun 2021-05-20 www.mynewsdesk.com/se/kramfors-kommun/pressreleases/undermaaligt-samraad-och-bristande-regionpolitik-praeglar-migrationsverkets-beslut-3100936