Många av de ensamkommande afghanska ungdomar som sökt asyl i Sverige har bedömts sakna asylskäl och har därför fått avslag. Flera av dem har sedan flytt vidare till Frankrike där en stor del bedöms ha asylskäl och får uppehållstillstånd i fyra eller tio år. En viktig skillnad mellan Sverige och Frankrike är bedömningen av säkerhetsläget i Afghanistan. Migrationsverket och migrationsdomstolarna i Sverige anser att män över 18 år ska kunna etablera sig i ”säkra” delar av landet, även om de aldrig har varit där. Franska migrationsdomstolar menar i stället att en person som inte är säker i sin hemprovins inte kan utvisas till någon del av Afghanistan. Utöver detta gör franska myndigheter en annan bedömning av personers individuella skyddsskäl. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det svenska asylprövningssystemet har allvarliga brister i rättssäkerhet.
Författare: Krister Törneke, Sara Brachet. Manus juli 2021. Bild: Från Blankspot.
När ensamkommande ungdomar som berörs av den så kallade gymnasielagen diskuteras i media eller i den politiska debatten används ofta uttrycket ”män utan asylskäl”. Det upprepas kategoriskt och oreflekterat som ett mantra tills allt fler uppfattar det som en faktauppgift, en allmän sanning om alla som ingår i gruppen.
Att en människa saknar asylskäl är inte ett fastställt faktum, utan ett resultat av en bedömning som gjorts av andra människor, i detta fall handläggare på Migrationsverket samt jurister och nämndemän i migrationsdomstolarna. Det är omöjligt att veta om en asylsökande som fått avslag har asylskäl eller inte. Det enda vi vet är att hen inte har lyckats bevisa sina asylskäl på ett sätt som godtagits av bedömarna. Hade prövningen gjorts av andra personer eller andra enheter hade resultatet kunnat bli ett annat.
Vilka pratar vi om?
Vi fokuserar här på de ungdomar som sökte asyl i Sverige under den så kallade flyktingkrisen och som fått avslag på sin asylansökan. Majoriteten är medborgare i Afghanistan men även andra nationaliteter ingår i gruppen.
Några av dessa har genom den så kallade gymnasielagen fått en möjlighet att studera på gymnasieskolan och därefter söka permanent uppehållstillstånd, under förutsättning att de lyckats få en varaktig anställning inom sex månader efter avslutade gymnasiestudier. Men många har fallit utanför kriterierna för gymnasielagen, till exempel genom ankomst- eller beslutsdatum. Andra kommer inte att kunna uppfylla kraven för permanent uppehållstillstånd. Alla dessa har därför fått eller kommer att få ett beslut om utvisning till hemlandet.
Ut i Europa
Ett stort antal av dessa ungdomar har valt att inte följa utvisningsbeslutet utan har istället sökt sig vidare till andra länder i Europa. Enligt den så kallade Dublinförordningen ska en asylsökande bara kunna få sitt ärende prövat i ett land inom EU. De riskerar därför att skickas tillbaka till Sverige för att sedan utvisas härifrån. Men alla skickas inte tillbaka utan många får sitt ärende prövat i det nya landet. Detta ger en möjlighet att jämföra den nya bedömningen med den som gjordes i Sverige.
Frankrike
Många ungdomar med ursprung i Afghanistan har valt att söka asyl på nytt i Frankrike. En orsak till detta är att en betydligt större andel afghanska medborgare under de senaste åren beviljas asyl där jämfört med Sverige. Under åren 2017 – 2019 beviljades 62 – 83 % av asylsökande från Afghanistan uppehållstillstånd i Frankrike i första instans [1] medan motsvarande andel för Sverige är 33 – 46 % [2]. Till detta kommer att migrationsdomstolen ändrar myndighetens beslut efter överklagan i betydligt högre omfattning i Frankrike än i Sverige.
Vid asylansökan tas fingeravtryck för att undersöka om personen tidigare sökt asyl i ett annat europeiskt land. Många identifieras därmed som tidigare asylsökande i Sverige och kan då skickas tillbaka. Men alla identifieras inte, och av dem som identifieras kan många undvika att återföras genom att hålla sig undan en tid eller genom att överklaga beslutet om återföring till Sverige. Det förekommer att franska migrationsdomstolar inte anser att Sverige är ett tillräckligt säkert asylland för afghanska medborgare och därför stoppar återföring enligt Dublinförordningen [1 s. 52].
Detta medför att ett stort antal ungdomar som fått avslag i Sverige får sina asylskäl prövade på nytt i Frankrike. En stor del av dessa bedöms ha asylskäl och får uppehållstillstånd i fyra eller tio år. Eftersom det inte sker någon registrering i Frankrike av vilka som tidigare sökt asyl i Sverige är det inte möjligt att fastställa hur många personer det rör sig om. Men frivilligorganisationer såväl i Sverige som Frankrike vittnar om att det rör sig om ett stort antal. Det kan vara så mycket som tusen personer eller fler.
Insamlat material
Genom personliga kontakter efter upprop i olika nätverk har vi kännedom om 63 personer som lämnat Sverige mellan 2017 och 2020 efter avslag på asylansökan och därefter sökt och fått uppehållstillstånd i Frankrike. Av dessa har 11 fått tio års uppehållstillstånd, 39 har fått fyra år medan resterande 13 inte har uppgett uppehållstillståndets längd. Alla dessa är således ”män utan asylskäl” som av olika skäl fått rätt till uppehållstillstånd i Frankrike. De vi fått kontakt med är bara en bråkdel av alla som fått liknande beslut. Men de är tillräckligt många för att ge en fingervisning om andelen som beviljas flyktingstatus och tio års uppehållstillstånd. Mycket talar för att det rör sig om ca 20 % av hela gruppen.
För att kunna förklara den stora skillnaden mellan bedömningen i länderna skulle det vara nödvändigt att studera ett antal ärenden i detalj. Här vill vi ge några exempel på hur ”män utan asylskäl” har bedömts i de två länderna.
Omid
Omid är född och uppvuxen i Iran. Han tillhör folkgruppen hazara och är shia-muslim. Som asylskäl berättar Omid om en släktfejd som tvingade hans föräldrar att fly till Iran innan han föddes. Omid berättar att hans liv skulle vara i fara i Afghanistan på grund av denna släktfejd, som fortfarande utgör ett hot för familjen. Han har dessutom ingen anknytning till Afghanistan, det finns endast en moster kvar där, som han inte har kontakt med. Hans föräldrar kommer från ett område som inte räknas till de mest konfliktdrabbade.
I Sverige ansåg Migrationsverket att Omid inte kunde ha någon personlig hotbild i Afghanistan eftersom han aldrig bott där. Vid beslutstillfället hade han blivit ”vuxen” efter ålderuppskrivning med några månader och borde alltså inte ha några svårigheter att etablera sig, eventuellt i ett annat område än det som hans föräldrar kom från. Han fick avslag i alla instanser.
Omid kom till Frankrike 2018 efter tre år i Sverige. Först fick han beslut om återföring till Sverige enligt Dublinförordningen, men han vann i domstolen och kunde därmed söka asyl i Frankrike. Han fick dock avslag i första instans, det vill säga franska migrationsverket OFPRA. Han överklagade men på grund av pandemin fick han vänta länge på domstolsförhandlingen. Under våren 2021 fick Omid flyktingstatus och tio års uppehållstillstånd av franska migrationsdomstolen CNDA (Cour Nationale du Droit d’Asile).
Som motiv till beslutet anges att Omid är född och uppvuxen i Iran och aldrig har varit i Afghanistan. Detta gör honom extra sårbar och utsatt. Det är känt att afghaner från Iran diskrimineras, de kan utsättas för kränkande handlingar och våld. Afghaner anser att de som vuxit upp i Iran är för västerländska och de beskylls för att stödja den iranska regimen. De har alltså mycket svårt att etablera sig i Afghanistan.
Domen tar inte alls upp släktfejden som Omid berättat om.
Amir
Amir kom till Frankrike våren 2020, precis innan corona-pandemin bröt ut. Han hade då varit i Sverige i drygt fyra år. Amir är hazara från Ghazni-povinsen. Han konverterade till kristen tro efter ankomsten till Sverige. När han hade sin asylintervju var han ännu inte döpt, men han hade redan kontakt med kyrkan och hade deltagit i gudstjänster och läst bibeln. Han gillar att prata om religion och politik, har läst mycket och har mer kunskap om bibeln än de flesta.
Det har varit svårt för Amir att berätta sin personliga historia, hans familjemedlemmar mördades av talibaner och han har ingen familj alls kvar i Afghanistan. Amir lider av post-traumatiskt stress-syndrom, PTSD. Han har försökt ta sitt liv och har varit inlagd på sjukhus. Migrationsverket i Sverige ansåg inte att detta var tillräckliga asylskäl. De ifrågasätter inte att han är hazar och kommer från Ghazni. Han anses dock som en vuxen man, frisk och arbetsför. Om han tror att hans liv är i fara i Ghazni kan han åka till någon annan del av Afghanistan.
Sedan Amir fått avslag i alla instanser lämnade han in en anmälan om verkställighetshinder (VUT) där han begärde ny prövning med hänsyn till att han konverterat till kristen tro. Migrationsverket medger att kristna är hotade i Afghanistan, men de ifrågasätter om Amir verkligen är genuint kristen och om han verkligen kommer att utöva sin kristna tro i Afghanistan. Att Amir döptes först 2017, efter att han fått avslag på asylansökan, tolkas av Migrationsverket som att det inte handlar om genuin tro, och han anses inte ha bevisat att han faktiskt kommer att utöva sin tro i Afghanistan. Han uppfattas alltså inte som trovärdig. Migrationsdomstolen går helt på Migrationsverkets linje.
I Frankrike berättar Amir om samma asylskäl för franska migrationsverket OFPRA: Han är hazar från Ghazniprovinsen, hans familj mördades av talibaner och han är konvertit. Amir var missnöjd med tolken, som uppenbart inte gillade konvertiter. Utan att förstå franska märkte han att översättningen var väldigt kortfattad i jämförelse med det han berättat på dari. Han skrev ett brev och påpekade detta, och begärde en ny intervju. Men i november 2020 fick han avslag på sin asylansökan.
Överklagan lämnades in till franska migrationsdomstolen CNDA, och Amir blev kallad till ny intervju i april 2021. Intervjun fokuserar på de delar av Amirs berättelse som OFPRA ifrågasatte när de gav avslag. Vid förhandlingen medverkade tre domare, en ordförande, en referent, Amir och hans advokat. Amir fick berätta om sin personliga utveckling som kristen och sin syn på kristendomen. Amir upptäckte att det var samma tolk som på OFPRA. Advokatens känsla efter domstolsförhandlingen var väldigt positiv, han tyckte att Amir hade svarat bra på alla frågor. Amir själv var skeptisk. Svaret kom tre veckor senare: Han fick flyktingstatus och tio års uppehållstillstånd. Domstolen ansåg att han var trovärdig, genuint kristen med god kunskap om bibeln och om kristen tro.
Mohsen
Mohsen kom till Sverige 2015 och var då nästan 18 år. Han hade en äldre bror i Sverige som kommit 2012 och som hade uppehållstillstånd. Migrationsverket trodde först inte att de var bröder. Ett DNA-test visade att de med 99,9 % säkerhet är bröder. Även en åldersbedömning gjordes, och det fastslogs att Mohsen var 18. Därför togs ingen hänsyn till att Mohsen hade en äldre bror i Sverige.
Mohsens främsta asylskäl är dock att han är homosexuell. Han hade haft en pojkvän i Afghanistan, och hade en i Sverige vid intervjutillfället. De bodde då dessutom tillsammans och pojkvännen hade skrivit ett intyg om deras förhållande. Intervjun i Sverige tog fyra timmar och resulterade i avslag. Mohsens historia bedömdes inte som trovärdig.
Mohsen kom till Frankrike i september 2019, han fick en normal asylprocess och blev kallad till intervju i mars 2021. Mohsen berättar om sin homosexualitet och även att han inte längre praktiserar någon religion. Han visar samma intyg från pojkvännen i Sverige (som fortfarande är hans pojkvän, och som kommer regelbundet till Frankrike för att hälsa på). Mohsen hade även ett intyg från en fransk organisation som stödjer HBTQ-flyktingar. Intervjun varade i en och en halv timme. 24 dagar senare kom beskedet: Mohsen fick flyktingstatus och tio års uppehållstillstånd.
Omid, Amir och Mohsen heter egentligen något annat.
Olika bedömningar
Varför är det så stor skillnad mellan Frankrike och Sverige i bedömningen av asylskäl för afghanska medborgare? En stor del av förklaringen ligger i bedömningen av säkerhetsläget i Afghanistan. I båda länderna anses stora delar av landet vara alltför osäkert för att någon ska kunna utvisas dit. Men till skillnad från franska myndigheter tillämpar Sverige så kallad internflykt inom Afghanistan. Det innebär att den som själv eller vilkens föräldrar tvingats fly från förföljelse i hemprovinsen ska kunna etablera sig i någon av landets få ”säkra” provinser, till exempel Kabul, Herat eller Mazar-e-Sharif. Formellt ska Migrationsverket kunna visa att internflykt är ett rimligt alternativ i det enskilda fallet, men denna bedömning görs regelmässigt för samtliga män över 18 år. Funktionshinder, vårdkrävande sjukdom eller att personen aldrig satt sin fot i Afghanistan utgör inget hinder.
I kontrast till detta anser franska migrationsdomstolar att en person som inte är säker i sin hemprovins inte kan utvisas till någon del av Afghanistan. De som vuxit upp utanför Afghanistan anses i detta sammanhang särskilt sårbara. Följden blir att en mycket stor andel av de afghanska ungdomar som söker asyl i Frankrike får uppehållstillstånd i minst fyra år.
Till detta kommer de som får flyktingstatus och därmed tio års uppehållstillstånd. I deras fall handlar det alltså inte bara om en generell bedömning av situationen i Afghanistan. För dessa har franska myndigheter gjort en annan bedömning i det enskilda fallet jämfört med Migrationsverket och migrationsdomstolen i Sverige. Vid bedömningen i Sverige har den asylsökande inte blivit trodd, alternativt har de åberopade asylskälen inte ansetts vara tillräckliga för att utgöra skyddsgrund.
Beslut i asylärenden fattas utifrån ett antal faktorer som ska vägas in. Men det finns forskning som visar att den sammanvägda bedömningen är beroende av en allmän uppfattning som råder inom institutionen vid tillfället om vad som är flyktingskäl, vad som är rimligt och kan vara sant i en asylsökandes berättelse, och att enskilda beslutsfattare anpassar sig till den rådande kulturen i gruppen [3]. Den stora skillnaden mellan asylbeslut i Sverige och Frankrike rörande afghanska medborgare skulle delvis kunna bero på vilka attityder som spridits inom myndigheterna.
Flera av ungdomarna berättar att de blivit bemötta på helt olika sätt i Sverige och Frankrike. Vid asylutredningen hos svenska Migrationsverket upplevde de sig ifrågasatta och misstrodda medan de hos OFPRA togs på allvar [4].
En annan viktig skillnad är den franska migrationsdomstolens roll. CNDA är helt fristående i förhållande till OFPRA. Som vi såg i exemplet Amir är OFPRA inte närvarande vid förhandlingen i ett asylärende trots att de är den sökandes motpart. CNDA:s uppgift är att värna om asylrätten, och en av de tre domarna är utsedd av UNHCR, medan de två andra utses av det franska domstolsväsendet. Det är också betydligt vanligare i Frankrike än i Sverige att domstolen ändrar myndighetens beslut.
Slutsats
Det kan givetvis finnas en rad orsaker till att samma person bedöms olika vid två olika tillfällen, och vi har här bara kunnat visa ett fåtal exempel. Men kvar står det faktum att ett stort antal personer som bedömts sakna asylskäl i Sverige något år senare av franska myndigheter bedömts ha asylskäl. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det råder stor brist på rättssäkerhet i det svenska asylprövningssystemet. Påståendet att en grupp människor saknar asylskäl säger mer om de myndigheter som gjort bedömningen än om de berörda personerna.
Sökord: Boken, Att lämna Sverige
Till Innehåll
Se även
Holmgren, Terje; Vesterlund, Helena. Januari 2019 – Asylprövning av afghanska medborgare. I: Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände? En antologi om människor på flykt. Red. Elsrud T, Gruber S, Lundberg A. Linköpings universitet 2021. http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1554725/FULLTEXT02.pdf
Referenser
1. Country report: France. AIDA 2020 update. Forum réfugiés – Cosi/ECRE 2020 asylumineurope.org/wp-content/uploads/2021/03/AIDA-FR_2020update.pdf
2. Country report: Sweden. AIDA 2020 update. Asylrättscentrum/ECRE 2020 asylumineurope.org/wp-content/uploads/2021/04/AIDA-SE_2020update.pdf
3. Liodden, Tone Maia. Who Is a Refugee? Uncertainty and Discretion in Asylum Decisions. International Journal of Refugee Law 2020;32(4):645–667 academic.oup.com/ijrl/article/32/4/645/6257820
4. Rosengren, Annette. Jag bodde i Sverige. Carlssons bokförlag 2021
