Det jag nu skriver tar sin utgångspunkt i dem som kom från Afghanistan 2015, men gäller givetvis fler. Det är de afghanska flyktingarna och deras bakgrund som jag lärt känna, och därför kan yttra mig om med tillräckligt stor säkerhet.
Författare: Carin Flemström. Manus juli 2021. En längre version finns publicerad i Ordfront Magasin nr 3-2021. Bild: Ur Stöttepelarens bildarkiv.
Vi är många som frågat oss varför, varför denna grymhet mot dem. Vi minns statsministrar av olika politisk inriktning: ”Öppna era hjärtan” och ”Mitt Europa bygger inga murar”. Människor har kommit till Sverige i god tro. Vi har tagit emot dem, bäddat ner dem med rena lakan, ordnat förskola/skola och erbjudit läkarvård. Plötsligt vänds allt hundraåttio grader. Allt underligare lagar stiftas, flyktingarnas hela existens undermineras, de förlorar sammanhang och tilltro till sig själva och samhället och de utsätts för den slutgiltiga lösningen: deportation till förnedring och död. En av mina skyddslingar sa: ”Sverige är sämre än talibanerna, de talar i alla fall om att de vill döda oss.”
Varför, vilken politisk funktion fyller detta? Hur kan ett demokratiskt samhälle bete sig så?
”Återvända till sitt hemland” – smaka på orden. Det låter som man gjort en turistresa, studerat utomlands en tid, varit ute och luffat i världen, men så är det dags att återvända till vardagen hemma. Visst finns det sådana också och vid det här laget har de redan återvänt. De som blir kvar är de som hellre väljer en gatutillvaro i Sveriges storstäder än en gatutillvaro i Kabul, som hellre jagas av svensk gränspolis än av IS och talibaner, och som inte har en mäktig familj som kan ge visst skydd. Ungdomar som hellre försörjer sig på svartjobb, prostitution och kriminalitet i Sverige än att riskera död, eller kanske vara den som tvingas döda i hederns namn, eller tvångsrekryteras till någon milis. Människor som från början skulle stannat i andra länder om inte Sverige hade seglat under falsk flagg.
”Du måste förstå”, sade en kille till mig, ”sådana som jag blir sämre behandlade än hundar. Vi kan inte sova någonstans, vi sparkas ut på trottoaren, vi föraktas och riskerar att stenas”. Han har en historia bakom sig som är så plågsam att jag knappt orkar lyssna. En historia som gör att han tror att även Sverige föraktar sådana som han. Annars skulle ju Sverige inte sparka på honom, sparka ut honom.
”Vad ska jag leva av där”, säger en annan lite mer storväxt kille. ”Jag kommer att tvångsrekryteras av talibanerna. Jag har ju redan flytt från tvånget att döda andra som blodshämnd. Min familj dödar mig om jag kommer dit.”
Livet på gatan – skuggsamhällets botten
Jag har över 40 års erfarenhet som socialarbetare i Rosengård och Kroksbäck, på Narkotikabyrån i Malmö, ungdomsmottagningen i Solna och Maria Ungdom, i Kista med stadsdelarna Husby och Akalla i Stockholm, och till slut som socialchef i Värmdö. Jag har sett samhällets botten både på nära håll på fältet och som beslutande chef. Jag kan inte släppa taget. Idag som 75-åring är jag fortsatt aktiv, men nu inom Brottsofferjouren och föreningen Haninge frivilliga familjehem. Jag kan inte för mitt liv acceptera den medvetna politik som leder till att allt fler hamnar i fattigdom och det vi kan kalla skuggsamhället. Jag kan inte acceptera att fler och fler ställs utanför samhällsgemenskapen i en tillvaro präglad av rättslöshet, förnedring, våld och utnyttjande, och där den starkes rätt är den enda rättsnormen. Det finns de som romantiserar livet på samhällets botten, men jag vet att misär inte gör människor goda. Allt går ut på att klara sina existentiella behov. Förmågan att planera på sikt och även förmågan att känna empati dränks av hunger, rädsla och droger.
Jag tänker på mina tio år som chef på Maria Ungdom, Sveriges största dygnet runt-öppna mottagning för unga missbrukare. Jag tänker på ungdomar med grå hy, såriga armar och fötter med infekterade stickmärken överallt där det går att komma åt en ven. Jag tänker på tomma blickar, ångest som bara försvinner med hjälp av droger. Jag tänker på flickor som gömmer sig under bordet då en manlig personal kommer in i rummet. Jag minns alla fysiska problem; tandlöshet, nedsatt hörsel och förlorad syn efter misshandel. Mitt hjärta går sönder om och om igen när jag möter dessa ungdomar, vare sig de har ljust eller mörkt hår. Jag har en yrkesskada som består i att jag upptäcker dem var jag än är, på shoppingtur i Stockholm eller som turist i Barcelona. Jag vill inte se dem bli fler. Inom mig ser jag de papperslösa ungdomar jag nu har i min närhet, och som Haninge frivilliga familjehem hjälpligt hållit under armarna, glida ifrån oss och alltmer fylla på skuggsamhället.
Om man nu inte är som jag, inte har mina erfarenheter, så borde man ändå tänka på sin egen trygghet. För hur tryggt är det i ett samhälle med stor ojämlikhet, där hunger och nöd får råda? För ett antal år sedan hade jag en ledande moderatpolitiker i Stockholm som bordskavaljer vid en middag, en man med adligt påbrå. Jag talade om vikten av jämlikhet för allas trygghet, annars får vi låsa in oss, bygga stängsel och murar kring våra bostäder. Han svarade: ”Sådana som vi har i århundranden fått låsa in oss, det är en naturlag att en del kan ordna det bättre för sig”.
Inom mig ser jag, när jag om några år går över Sergels torg, hur några i gänget som står där böjer sina huvuden och ser bort när jag kommer. Jag känner igen dem som några av de papperslösa som vi under några år orkat hålla borta från det värsta. Jag tänker att jag ändå går fram och erbjuder det jag har, en stunds fika på caféet intill, men får ett viskande nej tack.
Jag tänker mig också att jag går lite förstrött och tittar i skyltfönstren då någon rycker min väska, och jag tittar upp i ett ansikte jag känner igen så väl, på en ung man som springer iväg förtvivlad och i dubbel skam.
Redan nu funderar vi på varifrån en del killar har fått pengar. Vi tänker prostitution, särskilt om den killen redan varit sexuellt utnyttjad av talibanerna, som en krigshandling mot en minoritet, eller som danspojke hos en rik och mäktig man. Liksom för flickor så leder ofta en förnedring till en identitet som förnedrad, och det enda man känner till. Kanske är det till och med så att efter de första åren av hopp om ett annat liv så förstärks den tidigare känslan av att vara en föraktad person, när livet återigen vänds emot en.
Svarta och vita affärer
En av våra killar fick plötsligt 80 000 kr insatt på sitt konto och ett sms om att han skulle sända 60 000 kr vidare och behålla 20 000 kr. Vi polisanmälde, men vet inte var det hamnade. Den gången var han i asylprocess med ett fortsatt hopp, men tänk om han varit papperslös.
Det finns alltså en kriminell karriär. Alla är inte fattiga offer i skuggsamhället. För den som är tillräckligt desperat och smart finns stora pengar att tjäna.
Jag tänker mig att jag är ute och går. Det stannar en flott bil och erbjuder mig skjuts. Det visar sig vara Ali som tog studenten som papperslös 2020. På mina frågor om hur det gått berättar han att han jobbar för ägaren av en av de flottaste villorna på Dalarö, och att arbetstillståndet bekostades av ägaren, dvs. hans arbetsgivare, mot att han gjorde en del specialjobb. Mer vill han inte säga och jag ser att det tynger honom. Han har familj och gott ställt, men är inte fri. Jag känner honom, kan läsa av honom och får en klump i magen.
Numera kommer jag kommer på mig själv med att diskutera vilken lägsta lön man ska acceptera för svartjobb. ”Gå inte under 80 kr i timmen”, säger jag till en kille som ruskar på huvudet. ”Ja, inte under 50 kr i alla fall, då får du ut ungefär som andra får i studiemedel”. Han säger lågt: ”De andra får 25 kr. Jag fick nyss ett erbjudande om 15 kr i timmen, och då sade jag nej.” Vi kommer överens om att 25 kr är för lågt, men vi är båda medvetna om att det kommer en dag då även 15 kr i timmen är bättre än ingenting.
Ibland ser jag facebookinlägg där man hatar Sverige för det svek man utsatts för, där tidigare trauman nu förstärkts genom sekundära kränkningar. Kommer någon jag-svag person fångas upp av politiska och religiösa extremistgrupper? Ja, tyvärr, för att citera Hjalmar Söderberg i dagboksromanen Doktor Glas från 1905: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.”
Även utan att vara fångad av hatets ideologer kan en överhettad hjärna i en otrygg situation och med stöd av droger begå handlingar som han eller hon aldrig skulle begå annars. Så blev det i Vetlanda. Den långa och nästan kroniska posttraumatiska stressen gör att det kan tippa över även vid små nya påfrestningar. Det är mycket underligt att Sverige inte inser detta när man tar emot människor som asylsökande från länder i krig eller krigsliknande situation, att man då inte kraftigt förstärker trauma- och tortyrbehandlingsinsatserna. Detta behövs för allas vårt bästa. De långa väntetiderna och de ständiga omprövningarna gör tvärtom att flyktingarna till och med mår sämre än när de kom – och det vill inte säga lite.
Ett självskadebeteende i nationell skala
Barnfamiljerna och de ensamkommande är faktiskt lösningen på flera av Sveriges problem – om vi ger dem chansen att vara det.
Sverige, liksom flertalet europeiska länder, har en sned åldersfördelning med en för liten andel i de åldrar då man betalar skatt och försörjer andra. Vi borde därför inte säga nej till unga människor som vill komma hit och arbeta, och i synnerhet inte om de redan gått svenska utbildningar och efter snart sex år är beredda att gå ut på arbetsmarknaden. Flera nationalekonomer hävdar att vi ska se på flyktingarna ur ett investeringsperspektiv. (Se kapitel 5.10.)
Varför en så inhuman och så oekonomisk migrationspolitik?
Jag börjar alltmer att fundera på den verkliga orsaken till denna rent ut sagt dumma politik. Hänger det som sker med ”mina” ungdomar ihop med en mer generell politik? Är mina afghanska ungdomar de enda som stör bilden av Sverige som ett välfärdsland där alla är trygga? Eller finns det en brygga mellan deras utanförskap och andra gruppers?
Göra naglarna fina, det skulle jag vilja, men hur vet jag att kvinnan som tar hand om mina naglar inte är slavarbetare? Unga kvinnor som fått ta lån för att komma hit, och som nu betalar tillbaka till arbetsgivaren så att de nästan inte får någon lön, och som i praktiken är rättslösa, för protesterar de så kan de utvisas.
Det tar ibland rätt lång tid innan bussen kommer till min hållplats på Dalarö. Jag brukar då prata med de kvinnor av tydligt utländskt ursprung som står där. Jo, de har städat hos en familj i tre timmar och ska nu till nästa pass sju mil norr om Dalarö, på Lidingö. Arbetsdagarna blir långa men med inkomst bara för några få timmar. De är oftast timanställda och inringda för varje pass för sig.
Min granne är långtidssjuk och nu utförsäkrad. ”Ja, men du kan ju knappt ta dig till ICA för att handla, hur ska du då kunna jobba inom hemtjänsten?” säger jag. ”De säger att jag ska ta ett kontorsjobb”, svarar hon.
En av våra ensamkommande ungdomar har under snart ett år varit inringd vikarie på ett äldreboende i kommunal regi. Han är omtyckt och frågar om han kan få ett fast jobb i minst två år, och minst på halvtid, så att han uppfyller gymnasielagens villkor för att få stanna. Men arbetsledaren säger nej: ”Vi behöver bra vikarier och vill ha dig kvar som vikarie, det är så få andra som kan hoppa in var som helst och ändå göra allt rätt”. Just nu jagar jag den ansvariga på personalavdelningen. Är utvisning belöningen för ett bra jobb?
Aftonbladets ledarsida berättar den 20 mars 2021 att endast två av tio som fått avslag från Försäkringskassan hade något slags inkomst efter ett år, och endast hälften efter två år. Var femte hamnade hos Kronofogden.
Allt detta är exempel på samma sak: Ett samhälle där ojämlikheten sedan 80-talet har ökat mest i Europa. Den som påstår att det är invandrarna som gör att välfärden inte räcker till har fel. Under samtliga år sedan 80-talet har transfereringarna (inkomstöverföringarna) minskat som andel av medborgarnas inkomster. Det finns ingen koppling till invandringen i detta, utan det är en del av politiskt fattade beslut under skiftande politisk styrning. (Se LO:s Jämlikhetsutredning.)
Med ojämlikhet är det som med en skogsbrand. Den har pågått länge under mossan i stora arealer innan lågorna slår ut och branden blir svårsläckt.
Är behandlingen av dem som i god tro sökte asyl 2015 en spegling av en hel samhällsutveckling; av det Sverige som är så annorlunda än det jag vuxit upp med?
De ensamkommande och Afghanistans utveckling
För Afghanistan finns två scenarier när det gäller de ensamkommande ungdomarna. De kan tvingas tillbaka och fylla på mängden av förfrämligade existenser, leva på gatan i en ekonomisk gråzon eller rekryteras av olika milisgrupper. Då kommer de att bidra till att destabilisera landet.
Eller de kan tillåtas stanna i Sverige och bli välintegrerade här. Tusentals som bland skickar hem pengar, vilket motsvarar en stor del av alla biståndspengar och som blir mycket bättre fördelade över landet än biståndet. Många som med tiden återknyter banden till det gamla landet där de kan stå som modell för en modern islam – att det går att vara afghan, muslim och demokrat – eller bidra med öppenhet inför andra livsåskådningar.
Låt oss göra det enda förnuftiga – mänskligt och ekonomiskt!
Se de ensamkommande och barnfamiljerna från 2015 – 2016 som en gåva till Sverige; en gåva som befriar oss från en demografisk katastrof med allt fler äldre och allt färre i de åldrar som ska försörja andra. Ta till vara på de investeringar som redan gjorts i bland annat utbildning. Visa att demokrati och värderingar om alla människors lika värde inte bara är honnörsord den 1 maj, utan ord som styr politiken också däremellan.
Om vi fullföljer dagens politik kommer det i framtiden att framstå som oändligt oklokt, omänskligt – ja, dumt. Låt oss skapa välfärd i stället för skuggsamhälle!
Sökord: Boken, Det officiella Sverige
Till Innehåll
Se även
En gemensam angelägenhet. SOU 2020:46 www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2020/08/sou-202046/
Program för jämlikhet. LO 2019 www.lo.se/start/lo_fakta/program_for_jamlikhet
Klein, Naomi. Chockdoktrinen. Ordfront 2007 ordfrontforlag.se/ordfront_bok/chockdoktrinen/
Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. Red. Suhonen D, Therborn G, Weithz J. Arkiv förlag 2021 www.katalys.org/publikation/klass-i-sverige-ojamlikheten-makten-och-politiken-i-det-21a-arhundradet/
Nilsson Lundmark, Eva; Nilsson, Ingvar. En vinstlott eller en nitlott? Ensamkommande flyktingbarn ur ett socialt investeringsperspektiv. KRUT AB 2016 www.seeab.se/Texter16/Ensamkommande.pdf