“Reza är en skrivande människa.” Denna mening från FARR var en fin överraskning och gjorde mig mycket glad.
Författare: Reza Rahimi. Manus juli 2021.
Jag har sedan 2016 skrivit i olika perioder och i olika former för att uttrycka mig.
Svenska språket är ett poetiskt språk. Jag känner mig hemma i svenska språket, för att jag från början lärde mig att detta språk är ett demokratiskt, moraliskt, fint och ett kärleksfull språk. Detta språk pratar om människors lika värde oavsett utseende, sexualitet, bakgrund, hudfärg och religionstillhörighet.
Jag kan inte skriva texter på persiska/dari. Jag har aldrig känt mig hemma med mitt modersmål för det har alltid varit ett traumatiserande språk för mig.
Mitt modersmål, persiska/dari är ett språk som har diskuterat att rensa bort mig och mitt folk från vårt hem, Afghanistan. Makthavare i historien har använt det språket vid de politiska borden för att döda mig. Det är ett språk som talades, skrevs och beordrade att jag och den etnicitet som jag tillhör inte hör hemma i mitt eget land, Afghanistan. Ett språk som beordrade att döda oss, vi som är hazarer, som har ett speciellt utseende och praktiserar en specifik religion.
Det ledde till att 63 % av mitt folk mördades under 1800-talet och det fortsätter även i dag med moderna strategier. Människor dör i bombexplosioner, skjutningar, på gator, på öppna torg, på bröllopsfester, i moskén, på idrottsplatsen, på sjukhuset. Oftast är det de oskyldiga, barnen som är nyfödda i en BB-avdelning, mammor som stenas till döds på öppna torg, elever som blir offrade av extremiströrelsen.
Det skrivs på persiska/dari om alla tragedierna, varje dag, i olika tidningar, magasin, och det rapporteras i tv-kanaler på samma språk. Mitt modersmål har bestämt att jag ska vara hemlös, att jag ska fly, och det språket har bestämt att skada mig. Jag har både hört och läst i historiens sidor.
Hundratusentals människor har blivit tvungna att fly från sitt land. De flesta började fly från Afghanistan efter det stora folkmordet, bland dem fanns jag och mina föräldrar. När jag flydde hemmet och började resan mot Sverige så sa jag HEJ DÅ till min mamma och syskon på mitt modersmål och när jag var framme i Sverige var det första ord jag lärde mig på svenska HEJ.
Ett HEJ är mycket bättre än ett HEJ DÅ!
Dessa tider är jag mittemellan ingenting och någonting för att det språket som jag känner mig hemma med används att beordra utvisningen av mina landsmän. Med det svenska språket har tusentals flyktingar haft återvändarsamtal, med detta språk har ett särskilt grupp förnedrat flyktingar, använt rasistiska och hatfyllda ord.
Jag tänker om vi som har flytt från våra egna, kommer vi ännu en gång bli hemlösa och kastas bort i förödelsen, från det språket som vi har börjat känna oss hemma med.
Hundratals flyktingar befinner sig i ovissheten, vet inte var hemma kan bli.
Om inte svenska denna gång, vilket språk kommer bli nästa som kan hjälpa mig att skriva? För skrivandet är ett hem för mig. Där känner jag mig trygg och fri.
Jag tackar organisationen FARR som har tilldelat mig årets ungdomsstipendium. Det har visat mig ett ljus i fjärran, att även om systemen gör fel så har de koll på vem eller vilka som inte är bekväma i sina egna hem. De kan ta upp frågan om det och försöker att ge hopp till de mest hopplösa.
Som Rumi säger: “Bortom idéer om rätt och fel, finns det ett fält, vi möts där.”
FARR:s ungdomsstipendium 2021 till minne av Carl Lundevi
Reza Rahimi tilldelas priset för sitt stora stöd till andra asylsökande och hjälp till att deras röster ska höras.
Reza Rahimi är en skrivande människa som skriver mycket om situationen för asylsökande, för barn, kvinnor, ensamkommande unga, om orättvisor i världen. När de många barnfamiljerna strejkade för sina rättigheter på Norra Bantorget sommaren 2019 var han ett stöd till familjerna och han hjälpte mammorna att skriva och dela sina berättelser. Så har han fortsatt att skriva och dela andras och egna berättelser och kämpa för asylrätten och en värld i fred.
Sökord: Boken, Flyktingarnas perspektiv
Till Innehåll